måndag 14 oktober 2019

Jennifer: "Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves."

Ni kanske minns mitt inlägg om Jennifer och hennes kamp för att få hjälp och för att orka leva. Det har nu gått ganska exakt ett år sedan jag skrev det brutalaste och sorgligaste inlägg som jag någonsin har skrivit, ett inlägg som slog alla mina läsarrekord med hästlängder. I skrivande stund så har Jennifers gripande story hela 7200 visningar (!), som med mina mått mätt är helt galet och något som nog aldrig kommer överträffas. Men det är absolut en bisak här, för det viktiga är att den brutala verklighet som Jennifer har levt och fortfarande lever i kommer upp till ytan.



Eftersom det nu har gått ett år sedan ni fick ta en titt in i hennes liv som bestått av självmordstankar, självmordsförsök och en psykiatri som vägrat hjälpa henne, så har jag intervjuat henne en gång till för att se om något har förändrats till det bättre sen vi hörde något från henne senast. Hur mår hon idag, och har hon fått någon hjälp?

- Det går framåt, jag försöker varje dag. Efter 10 års krigande för att få genomgå en traumabehandling, så har jag äntligen blivit beviljad det och genomgår det just nu. Verksamhetschefen bröt emot tystnadsplikten och begick stora tjänstefel, vilket jag anmälde och som nu IVO utreder. Jag lyckades gå runt denne chef och fick prata med en annan chef om min situation. Efter det ordnade han direkt så att jag fick komma på bedömning för traumabehandling, så jag är otroligt tacksam för att han hjälpte mig att få denna chans. Efter över 10 års krigande för att få hjälp av vården, så sker det äntligen. Jag är så otroligt glad över det och tacksam! Så det är ett pågående arbete jag genomgår nu, för att få kunna må bättre framöver.
  
Jag ville göra det här inlägget, eller intervjun, av två orsaker; 1. För att jag vill berätta Jennifers story och kanske kunna bidra med något för att hjälpa henne 2. För att visa att det inte är farligt att prata om nattsvarta ämnen så som självmordstankar, självmordsförsök, självskadebeteende osv. Jag vill som alltid ta död på alla myter, fördomar och krossa stigmat och tabun som fortfarande har en så stark förankring när det kommer till psykisk ohälsa, och speciellt när man öppnar upp om självmord och allt vad det innebär.   

Tillsammans med Jennifers mod och öppenhet så hoppas jag att förändra sättet vi ser på självmord i allmänhet och självmordsbenägna människor i synnerhet. För så länge man lever i tron på att "bara man inte pratar om det så tar dom inte livet av sig" så kommer vi inte rädda liv, det kan jag lova er. En vanlig myt är ju den klassiska "väck inte den björn som sover", alltså att om man pratar med en suicidal person om just suicid så skulle man per automatik öka risken för att personen i fråga faktiskt skulle gå hela vägen. Det finns så klart ingen som helst sanning i det påståendet, och den typen av tankesätt måste utrotas.   

För att rädda liv och förebygga självmord så tror jag att något av det viktigaste vi som medmänniskor kan göra faktiskt är att våga prata om det och fråga dom tunga frågorna. Då ger vi oss själva en chans att lära oss och kanske få en bättre förståelse för hur en människa med självmordstankar egentligen fungerar, tänker och känner. För dom som funderar på att ta sina liv är inga utomjordingar, dom är människor precis som du och jag. Vi måste bli bättre på att kommunicera och våga prata även om dom allra mörkaste saker och ting runtom oss. Att blunda och låtsas som om det regnar är liksom inget alternativ. Så därför gjorde jag precis det. Jag frågade Jennifer hur det egentligen är att vara suicidal. Vilka tankar rusar runt i huvudet just då, och hur gör man för att få dom att sluta? 

- När jag är suicidal så går mina tankar för fullt i mitt huvud. Jag tänker då att den enda utvägen från all smärta är att avsluta livet. Så jag kan få bli fri från plågandet. Många gånger när jag är så långt nere, så känns det även som att alla skulle få det bättre utan mig, då slipper alla mig och mina problem. (Innerst inne, när jag är stabilare, så vet jag ju att det inte är så egentligen).
När jag är så långt nere, så ser jag inget ljus. Ser ingen framtid. Men jag försöker tvinga mig själv att stanna kvar, tar en timme i taget. För innerst inne, så vill jag leva. Jag vill kunna få må bättre och leva ett värdigt liv. Ett liv där jag åtminstone kan känna någon livslust, någon glädje, att bara få leva och inte bara försöka överleva varje dag.

Jennifers liv har varit allt annat än lätt. Hon har kämpat för att få hjälp utan att lyckas, något som hon tyvärr inte är ensam om. Långt ifrån. Psykiatrin och deras oförmåga att hjälpa människor i nöd är förmodligen en stor delorsak till att så många människor till slut inte orkar kämpa längre. Att få negativa beslut och avslag år efter år när man redan innan mår för jävla dåligt kan bli droppen som får den berömda bägaren att rinna över. Man ska inte behöva kämpa för att få hjälp när man går en kamp för att orka leva 24/7. Det är precis vad Jennifer har gjort, och det är ingen självklarhet att hon fortfarande finns kvar hos oss. Under åren som gått har hon vid ett flertal tillfällen mått så dåligt att hon har försökt avsluta sitt liv, och har några gånger bokstavligen pendlat mellan liv och död. Nu, efter allt hon har gått igenom, så är hon väldigt lycklig över att hon faktiskt lever 

- Jag har gjort många självmordsförsök tidigare, flera har dock varit impulshandlingar i ren panik. Jag har även varit väldigt nära att lyckas vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle så sa läkarna till och med till mig att de inte ens förstod hur jag kunde överleva, de kunde inte förklara det. De hade fått stått och slagit över bröstkorgen på mig för att få igång mitt hjärta igen och andning. Vid de andra tillfällena som det varit väldigt nära, så har det även då varit på håret. Läkarna hade sagt att hade ambulansen bara kommit 1 minut senare, så hade jag inte levt idag. Vid andra tillfällen så är det polisen som räddat mig.
- Jag ser ljusare på livet idag än innan. Sen kommer det stunder då jag faller ner i det mörka hålet igen, men jag reser mig alltid upp. Jag ger inte upp nu. Inte när jag kämpat i alla dessa år och nu kommit såhär långt. Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves.

Det har gått ett år och mycket har hänt. Det som glädjer mig mest är att på håll få se vilken inre styrka Jennifer besitter, och att hon nu äntligen fått den hjälp som hon så länge väntat på. Hon är en förebild för mig och jag hoppas verkligen att många ungdomar, och vuxna, som mår dåligt och går i självmordstankar får läsa det här inlägget. Jag tror att det som Jennifer har gått igenom och överlevt kan inge hopp i många som kanske annars hade gett upp. Det är vad jag hoppas åtminstone.

Men hur gjorde hon för att ta sig upp igen, och hur hanterar hon allt det mörka? Hur gör hon för att vinna över sina ondaste demoner?

- Det behöver inte vara stora saker, eller något att se fram emot längre fram, för det fungerar inte för min del. När jag är så långt nere, så är det timmarna & dagarna som jag endast kan se. Så det kan t.ex vara att jag har något inbokat en viss dag, då är mitt mål att försöka stå ut tills den dagen.
Musiken är också viktigt för mitt mående. Det hjälper mig mycket, både att lyssna och att skapa egen musik. Att få sätta mig ner och spela på gitarren ger mig ro. Att skriva hjälper också, att skriva dikter och andra olika texter om mina känslor. Att få ner allt som rör sig inuti på papper, är en slags "terapi" för mig. Jag försöker tänka på min lillebror, att jag inte kan lämna honom. Att jag måste kämpa för hans skull. 
Idag hanterar jag mina "demoner" annorlunda. Jag har reflekterat mycket över mitt liv, vad som skett under åren, och vad som sker idag. Har lärt mig mer angående mina känslor, vilka känslor som känns och varför jag känner som jag gör. Jag försöker tänka framåt, även fast det är svårt i vissa stunder. Och nu när jag äntligen fått chansen till en traumabehandling, så gör jag verkligen allt jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag tar verkligen tillvara på denna chans och jobbar otroligt mycket med mig själv och min ryggsäck. Jag hanterar helt enkelt "demonerna" bättre tycker jag, jag är inte alls lika impulsstyrd som jag kunde vara innan när panikångestattackerna kom över mig. Jag försöker hela tiden tänka konsekvenstänk, innan jag handlar. Jag vet att mina mörka tankar kommer, men jag agerar inte på destruktiva sätt mot mig själv, som jag gjorde tidigare.

Jag vill avsluta inlägget med Jennifers hälsning till alla er därute som mår dåligt, håller på ge upp och har självmordstankar.

- Det jag vill säga till er som har självmordstankar och känner hopplöshet är att jag vet hur det känns och ni är inte ensamma, även om det känns så när man är i mörkret. Det finns hopp, det finns en framtid. Ta hjälp, det kan vara av en vän, anhörig, vården, det finns även flera hjälplinjer att ringa gratis. Att prata om sitt mående och sina tankar är så otroligt viktigt, man måste få ventilera sig och att någon lyssnar. Det är mörka tankar, men det är ingenting man ska skämmas över. Du är inte ensam och du är inte jobbig eller konstig, du är mänsklig, du är viktig, du är värdefull och du är värd att få hjälp och må bättre!
Jag brukar tänka på en grej i mina mörka stunder, som hjälpt mig flera gånger, det lyder såhär:  
"När du tänker på att ge upp din kamp, tänk då på varför du började kämpa och all tid du har kämpat. Ger du upp kampen nu, så har hela din kamp varit förgäves... Ge inte upp nu när du kämpat på så bra!"

fredag 11 oktober 2019

Gästblogginlägg:"Psykiatrilotteriet"


För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.

Empati och intresse för mig som person bakom mediciner, symptom och diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom psykiatrin. Läkare som ställer sina frågor men inte verkar bry sig om vad jag svarar. Psykologer som kastar tillbaka allt jag säger på mig när jag har synpunkter på deras bemötande. Sjuksköterskor som inte kan uppträda professionellt, utan måste försvara sig istället för att försöka sätta sig in i min situation.

Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.

För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning, och blev diagnosticerad med Aspergers syndrom. Att göra den utredningen utgjorde tyvärr inte något undantag till mina tidigare erfarenheter av psykiatrin och deras bemötande. Jag kom att känna mig illa behandlad, och inte respekterad som den individ jag är. Bland annat upplevde jag att psykologen och läkaren inte förstod mig, och jag fick inte resultatet av utredningen presenterat för mig på något schysst sätt. Istället fick jag en chock av att läsa en massa saker om mig som jag inte alls kände igen mig i, när papprena kom hem i brevlådan. Det gör fortfarande ont att tänka på!

Utredningen och att få diagnosen asperger förstörde en stor del av min självkänsla och raserade min identitet. Jag visste inte längre vem jag var.

Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (en mottagning som till och med är specialiserad på personer med asperger!), fick jag inget stöd. Istället kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg hos mig och min diagnos. Återigen kände jag mig inte sedd som den person jag är bakom diagnoser och symptom! Min dikt handlar om just det:

----

Asperger

Att bli beskriven enligt en mall
utan nyanser
analyseras in i minsta del
tolkas som någon jag inte är
och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig
med förklaringen att allt bara var ett missförstånd

----

Jag har märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till! Det är helt oacceptabelt, men så ser verkligheten ut idag.

Det verkar som att psykiatrin tror att en diagnos i sig gör att man mår bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det dock meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning med den stress det ofta innebär. Dessutom hade jag behövt få mer stöd och hjälp för att ta mig vidare i livet och kunna må bra.

Känslan när jag fick diagnosen men ingen bra hjälp har jag också beskrivit i en av mina dikter:

----

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur
panik som inte får existera längre
eftersom den tiden ska vara förbi
eftersom jag är färdigutredd
färdigdiagnostiserad
förväntas kunna leva

----

Nu har jag hittat en ny väg som jag hoppas kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel! Till stor del tack vare mitt skrivande har jag hittat denna nya väg. Förra året av jag ut en bok och startade en facebok-sida: https://www.facebook.com/Kanjagfa/ där jag når ut till andra som också kämpar. Det är mer stärkande än någon medicin!


/Anna Nyström

 

torsdag 10 oktober 2019

Så här kan vi inte ha det längre

Om någon har missat det så är det alltså den internationella dagen för psykisk hälsa idag (World Mental Health Day), som uppmärksammas världen över på olika sätt. Efter att ha levt ett liv med psykisk ohälsa, depression, utmattning och en mer eller mindre ständigt pågående ångest så är jag hedrad att det finns en sån dag. Och trots att jag mår så mycket bättre idag så kommer jag ändå aldrig att bli helt återställd. Men så borde målet aldrig heller vara att bli "återställd" utan att komma så långt att man kan leva med sig själv, och kunna må så bra som möjligt med dom förutsättningar man har. Dagar som denna då bl.a. psykisk ohälsa lyfts fram och uppmärksammas mer än andra dagar är något som verkligen behövs. Mycket har blivit bättre, vi pratar mera om sånt som är jobbigt och gör ont, det är idag mer accepterat att må psykiskt dåligt och fler och fler börjar våga öppna upp och ärligt berätta om sina problem. Allt detta är jättebra, men vi har fortfarande en väldigt lång väg att gå.

Psykiatrin är fortfarande under all kritik. Alla som mår dåligt borde ALLTID få den hjälp som dom behöver, och ingen som mår dåligt borde någonsin tvingas kämpa i åratal för att sen ändå inte få någon hjälp över överhuvudtaget. Men så ser tyvärr verkligheten ut, och det är rent ut sagt för jävligt. Är det då så konstigt att självmordsstatistiken håller sig stabil år in och år ut? Det är inte alls konstigt att många som kämpat så länge utan att bli sedda, inte bli tagna på allvar och inte bli betrodda slutligen tappar tron på allt och alla, och inte orkar kämpa längre. Dom vill ha hjälp, dom ber på sina bara knän om att få hjälp. För dom vill leva och vill må bra, men orkar inte leva när ingen varken ser eller hör dom. Det kan jag förstå. Vad jag däremot inte kan förstå är vad dom som bestämmer gör. Förstår dom inte att det är människoliv som dom spelar sitt spel med? Det är inte pjäser eller marker, det är riktiga, oskyldiga människoliv som dom leker med och även offrar!

Jag hoppas verkligen att dom som faktiskt har som enda uppgift att hjälpa personer med psykisk ohälsa kunde göra det på riktigt någon jävla gång. Jag hoppas även att dom som bestämmer vaknar upp och inser allvaret. Jag hoppas att ALLA, även ni som aldrig har upplevt psykisk ohälsa eller ser ner på personer som har det, vaknar upp och blir medmänniskor istället för att vara ovetande idioter utan empati och medkänsla. Vad gör du den dagen du själv eller någon anhörig till dig drabbas? Ska du fortsätta se ner på även dom?

Det är mycket som måste bli bättre och vi kan alla bidra genom att prata om det och debattera. För så här kan vi bara inte ha det!

tisdag 8 oktober 2019

En dag om året räddar inga liv

Nu på torsdag den 10 oktober så är det alltså världsdagen för psykisk hälsa (world mental health day) som uppmärksammas över hela världen. Det är ju bara fantastiskt fint och bra på alla sätt och vis att det ens finns en dag som enbart är ägnat åt ett av vår tids största, om inte det absolut största, samhällsproblemet. Men ändå är jag så kluven inför alla dessa eviga dagar då alla plötsligt låtsas bry sig genom att dela bilder och inlägg på sina sociala medier. Det blir ett jippo av det hela och många försöker nå uppmärksamhet genom att visa att dom kanske bryr sig, fastän målet egentligen är att få fler följare och massvis med likes.

För även om vi varje år har en specifik dag då psykisk ohälsa lyfts fram mer än någon annan dag på hela kalenderåret så är det ju fortfarande inte good enough. Självmorden ökar trots att vi är så många som jobbar för att få bort tabun och stigmat kring psykisk ohälsa osv. Folk mår allt sämre och är mer stressade än någonsin förut. Sjukskrivningar för utmattningssyndrom, utbrändhet och utmattningsdepressioner ökar lavinartat, och allt fler klarar helt enkelt inte av att leva i det här sjuka samhället som vi lever i. Vi är inte gjorda för att klara av den mängd av stress och press och krav och fan och hans moster som vi utsätts för vareviga jävla dag. Dom som av någon outgrundlig anledning ändå tycks överleva denna omänskliga påfrestning måste endera vara superman eller terminator, alternativt en kombination av dom båda. Det ska inte gå att kunna prestera på den nivå som samhället idag kräver av oss sköra och väldigt sårbara individer utan att i något skede krascha. Men ändå är det tyvärr exakt så som verkligheten vi lever i ser ut idag.

Sen när man väl ligger ner på marken och mår psykiskt dåligt så borde man därtill ha kraften att kämpa och stå på sig för att ha en chans att kanske få den hjälpen som man behöver. Om man inte har förmågan eller orken att göra det så är risken stor att man tvingas vänta väldigt länge innan man får hjälp, eller så får man ingen hjälp alls. Hör ni hur dumt det låter? Det räcker alltså inte med att man har kapitulerat, ligger ner på marken i det djupaste mörkret och tror att allt är över. Man kämpar för att orka leva, för man vill inte dö, men samtidigt så vet man inte hur länge det kommer hålla. I det här skedet av livskrisernas livskriser så förväntas man alltså kämpa och kriga för sin rätt att få hjälpen som räddar livet pä en.

Jag blir så oerhört förtvivlad, ledsen och ursinnigt arg när jag sitter här och skriver det här inlägget. Jag önskar att det jag skriver skulle vara aningen förstärkt eller dramatiserat. Att verkligheten kanske ändå inte är såpass dyster som jag vill få den att se ut. Men jag är rädd för att verkligheten kan vara ännu värre än det jag beskriver, för så jävligt är det i vissa fall. Det är fan inte konstigt att vi mår dåligt och att många tar livet av sig för att dom inte orkade kämpa längre. Dom insåg någonstans på vägen att det inte längre var någon ide` att ens försöka, och tyvärr så hade dom ju till viss del rätt, än hur jävla tragiskt det än låter. Tänk att det verkligen får gå till så här. Hur jävla sjukt är inte det?

Vi måste alla bli så mycket bättre på att prata om allt som är fel när det kommer till psykiatrin och psykvården. Det räcker inte med att skriva  eller dela ett inlägg bara för att det råkar finnas en dag då man borde uppmärksamma psykisk ohälsa. Det är fan ingen jävla temadag som t.ex. "kanelbullens dag" eller "tankens dag". Den här dagen handlar om liv, och vi räddar inga liv med att sitta och dela fåniga bilder på facebook. Gör något vettigt istället. Prata med den där kompisen som du inte har träffat på länge. Fråga hur dina familjemedlemmar, vänner och bekanta mår, och om dom snabbt svarar att allt är bra så fråga en gång till. Det är inte alltid okej fastän någon säger att det är så. Det är just det där vi alla kan bli så mycket bättre på, att våga fråga fler och djupare frågor. Man måste våga ta upp dom tunga och känsliga ämnena och faktiskt gå in på djupet istället för att bara nöja sig med det där vanliga "jodå, det är som vanligt" för att snabbt gå över till någon ytlig konversation om ingenting alls. Det är bara ren jävla waiste of time.

Dom som mår allra sämst är även dom som är mästare på att utåt sett inte visa några som helst tecken på att något skulle vara fel. Jag menar, det är sällan man inte blir förvånad och chockad när man nås av nyheten att någon har begått självmord. Den absolut vanligaste reaktionen måste väl ändå vara "hen var den sista jag trodde skulle kunna göra något sånt" och "det fanns inga tecken på att hen skulle göra det här, hen som alltid var så glad". Skenet bedrar, så är det bara.

Så istället för att i blindo gå runt i tron på att alla i din närhet mår "helt okej" och "aldrig skulle kunna göra något sånt" så vore det kanske en god ide' att på riktigt börja prata om dessa ämnen helt öppet, och våga ställa frågorna; hur mår du? Och; Har du, eller har du någonsin haft självmordstankar? etc. För det är i slutändan dom frågorna som faktiskt gör skillnaden på riktigt. Det kan i bästa fall rädda liv.


fredag 4 oktober 2019

När man vaknar upp och inser att man nästan mår bra

Jag har mått dåligt rätt länge, eller egentligen hela mitt liv. Det som jag har förstått först nu när jag är 31 år, är att min psykiska ohälsa inte är något som helst plötsligt skulle ha börjat för sisådär 10 år sedan. Nej den har nog funnits där så mycket längre än det. Men det är inte förrän nu när jag går på kbt-terapi som jag har börjat inse ett och annat om mig själv och min barndom när jag nu rotar riktigt djupt i mig själv mina minnen. Det som är lite sorligt är att tänka på alla åren som jag kunde ha gjort så mycket bättre av en att må dåligt och inte veta varför. Jag borde såklart ha börjat rota redan för längesen. Då skulle jag förmodligen ha kommit ikapp mig själv innan jag hunnit rusa iväg utan att ens vetat vart jag var påväg. Men det var precis det som hände, tyvärr.

Jag ville flyga utan vingar, och vinglade länge runt i mörkret men hade glömt ficklampan hemma. Jag började må sämre i takt med att jag blev en mer och mer vilsen själ som snart inte hade något att hålla fast vid. Jag blev desperat och försökte få tyst på skammen och demonerna med hjälp av olika destruktiva livsval. Alkohol, gambling och för lite sömn gjorde mig inte direkt till en lyckligare människa, tvärtom så drog det mig allt lägre ner i gropen, och där uppe stod jag och såg på när jag själv halkade ner i avgrunden. Just där och då så sket jag i att det höll på att gå åt skogen för mig, jag sket i precis alla och. Jag blev en egoistisk, illamående, patetisk och väldigt liten människa. Jag visste ju inte själv varför jag höll på som jag gjorde, men jag anade nog ändå någonstans innerst inne att det inte var helt sunt eller normalt för den delen. Jag borde ha insett hur sjukt det var. Jag borde ha sökt hjälp, vilket jag faktiskt senare gjorde. Men jag fick inte rätt hjälp utan kunde fortsätta mitt sjukliga beteende, om än i en lite mindre skala, men fortfarande sjukt.

Det skulle även ta länge innan jag på riktigt insåg att det jag gjorde var sjukt eller att jag ens hade några problem över huvudtaget. Det kallas förnekelse och är en vanlig reaktion, speciellt när man börjar ana att korthuset snart kommer att rasa. Hjälpen jag ofta fick var antidepp och olika psykologer, som alla envisades med att försöka ta reda på exakt när och varför jag trodde att jag hade börjat må dåligt. Jag tänkte och försökte minnas men kom inte så mycket längre bakåt i tiden än den där gånge när jag skulle rycka in i det militära. Jag trodde på riktigt att mitt liv och min psykiska hälsa hade förvandlats då, helt plötsligt över en natt, sådär bara. Det blev min sanning och jag trodde stenhårt på den i många år utan att reflektera över att det kanske hade funnits något mörkt inom mig mer eller mindre hela livet.

För man börjar ju väldigt sällan må psykiskt dåligt över en natt, utan det är ofta något som har funnits med sedan barndomen. Vad och hur det hänger ihop varierar från människa till människa, och allas minnen och trauman är så otroligt olika och individuella. Det som dom flesta av oss ändå ganska långt har gemensamt är att det har hänt olika saker på vägens gång som liksom lockat fram ohälsan och gett den näring så att den sakta men säkert växt sig starkare än allt annat. Det finns alltså avgörande ögonblick när man nått vissa gränser som t.ex. att bli utbränd eller sjunka ner i en depression. Men psykisk ohälsa händer inte över en natt. Det kan å andra sidan svänga rätt snabbt åt andra hållet, när man väl kommer fram till sådana här resonemang och börjar se sin egen psykiska hälsa från en helt ny synvinkel. Då kan man plötsligt förstå och acceptera allt det dåliga som har varit.

Det har jag gjort nu. Det som hände då är fast i det förflutna, och det kan jag inte ändra på än hur mycket energi jag skulle lägga på det. Jag kan bara acceptera att det är så och göra framtiden till något mycket bättre. För jag kan faktiskt må bra. Jag kan må så bra som bara jag kan med mina egna mått och mina egna förutsättningar. Det betyder inte att jag helt plötsligt skulle vara fri från all ångest och alla dåliga dagar för det. Dom kommer alltid vara en del av mig. Det som är annorlunda nu är att jag inte sjunker så otroligt lågt när jag mår sämre, och ångesten är så mycket mer hanterbar. Det här är en kombination av att jag har hittat rätt medicin och en kbt-terapi som jag bara älskar. Jag måste ärligt säga att det faktiskt känns så ovant, och en aning skrämmande att ha det så lugnt och balanserat i mitt huvud som jag har det nu, och har haft en månad snart. Det känns så overkligt att det faktiskt går att må bra! Det hade jag inte trott.




onsdag 2 oktober 2019

"Jodå, det rullar på som vanligt!"

När jag var ett barn, på 90-talet, så var det ingen självklarhet att prata öppet om hur man mådde psykiskt. Man frågade liksom aldrig rakt hur någon mådde, utan valde helt enkelt att fråga "hur är det?" och nöja sig med svaret "jodå, det rullar väl på som vanligt!", för det var ju det man skulle svara och även det man ville få som svar om man ställde den frågan. Man tyckte, och tycker nog fortfarande, inte om när det blir för mörkt och ärligt. Helst undviker man känslan av obehag och går istället runt det obekväma genom att snabbt gå in i en diskussion om något ytligt som t.ex. hur jävla kallt det är nu.

Jag minns även det som att man kanske inte alla gånger ens visste om vad psykisk ohälsa och ångest egentligen var eller att det fanns över huvudlaget. Och när det kom till barnen så togs det ofta för givet att dom mådde bra, för dom var ju bara barn, och barn har väl inget dom kan må dåligt över eller ha ångest för. Dom har ju inte upplevt något i sina liv. Den tesen och fördomen är så oerhört farlig att tro på. För det fanns många barn som mådde väldigt dåligt. Det finns otaligt många barn som mår dåligt i detta nu. Många som i det tysta plågas av ångest och oro. Och det värsta av allt är att dom inte själva ens har en aning om vad det är som pågår inom dom. Vad är det där läskiga och jobbiga som jag känner varje dag? Tänk dig att inte kunna förklara för någon hur du känner, bara för att du aldrig har fått höra om det där som du nu känner. Att inte ha förmågan att sätta ord på sina känslor är något av det värsta man kan vara med om, och speciellt när man är barn. Jag vet för jag var en av dom som kände så.

Jag vet inte hur det är idag, men jag hoppas verkligen att vi har blivit bättre på att prata om känslor, och att vi redan i ett tidigt skede lär våra barn att prata om det och får dom att förstå att det inte är farligt eller tabu. Att vi lär dom hur dom kan förklara för oss hur dom verkligen känner och tänker inombords, på deras sätt. För ju fortare dom lär sig att det inte är en svaghet att må psykiskt dåligt och prata om det öppet, utan att det är något av det modigaste en människa kan göra, så tror jag att dom får bättre förutsättningar för att kunna må så mycket bättre även senare i livet. Att dom får en acceptans för att andra kan må dåligt och lära dom vad medmänsklighet och empati är. Allt det här är så otroligt viktigt! Om våra barn, som är vår framtid, växer upp med den mentaliteten att psykisk ohälsa är något som alla kan drabbas av och som ska tas på största allvar och ges den respekt den förtjänar, så har vi gjort världen, och våra barn, en otroligt stor tjänst. Dom kommer förhoppningsvis att förstå och klara av att hantera sina, och andras, jobbiga känslor på ett bättre sätt än vad vi gjorde och till stor del gör ännu idag.

Det är vår skyldighet att se till att när våra barn är vuxna så ska dom kunna säga som det är när någon frågar hur dom mår. För livet rullar sällan bara på av sig självt, även om många vill få oss att tro på det. Ofta är sanningen en helt annan, och det är inte farligt att säga som det är. Bara gör det. Om inte vi vågar göra det, så kan vi nog inte heller lära våra barn att göra det.

tisdag 1 oktober 2019

Inte tillräckligt sjuk

I Finland klassas utmattningssyndrom fortfarande inte som en sjukdom och om du råkar drabbas av det så har du heller inte rätt till sjukdagpenning över en längre tid. Det betyder alltså att psykisk ohälsa inte tas på allvar och att få ser på det som en "riktig sjukdom", eller som ett godtagbart skäl för att inte jobba. Jag undrar om dom som bestämt det någonsin har kommit nära en utmattning. Vet dom hur jävla slut man är då? Fattar dom att man ibland seriöst undrar om man någonsin mera kommer orka leva ett liv som samhället tycker man borde leva. Har dom en minsta aning om vad det egentligen innebär att som i folkmun så fint kallas att "gå in i väggen" egentligen innebär? Nä, såklart har dom inte en blekaste jävla aning, utan även i detta fallet så är det enbart pengar och framgång som styr. Det enda som räknas är hur mycket man jobbar och vad man tjänar. Hur du sen mår inombords är det ingen som bryr sig om, och när du sen verkligen kraschar så är det svårt att få omgivningen att förstå varför du inte kan jobba, inte kan ta dig upp ur sängen och inte ens orka ta hand om dig själv. Dom kan inte fatta varför du behöver återhämta dig och att en utmattningsdepression kan hålla i väldigt länge. Om samhället fick bestämma så skulle det räcka med ett besök till läkaren som i sin tur ger dig 2 veckors sjukledighet och en antidepressiv medicin i handen. Tänk vilken tur, 2 veckor och sen är problemet ur världen och allt kan återgå till det "normala" igen. Sedan gäller det bara att bita ihop och låtsas som om allting var precis så bra som alla vill att det ska se ut att vara. Så skönt att det finns folk som har lösningen och verkligen kan hjälpa människor när dom sitter där helt nakna och för första gången i livet känner att dom har nått botten. Nää fy fan! Då om någon gång så vill man att den man öppnar sig för verkligen lyssnar och tar in det man har att säga, och inte som den gången det hände för mig. Läkaren frågade några basic frågor av mig innan hon konstaterade att jag borde åka hem och vila i 2 veckor. Det sjukaste var ändå det att hon skrev ut en av dom värsta bensodiazepiner man kan tänka sig, dvs. Xanor. Jag hade alltså aldrig innan sökt hjälp för mitt psykiska mående. Aldrig hade jag fått utskrivet någon antidepressiv medicin eller något liknande, och hon valde att ge mig den värsta av dom alla. Efter 15 minuters snack. Det är fan skandalöst och egentligen borde jag ju ha gjort något, typ hängt ut denna människa som kallade sig för läkare. Som tur var så tog jag aldrig medicinen eftersom jag hade sett hur min mormor gick ner i en avgrund som ledde till döden efter att ha varit beroende av just Xanor. Det var nog min räddning.

Min poäng är ändå den att när någon drabbas av utmattningssyndrom och söker hjälp så är det nog tyvärr fortfarande vanligast att den läkare du kommer till ger dig dom där 2 veckorna och en antidepressiv medicin på köpet. Det är liksom det bästa dom har att komma med. Som att en random medicin plötsligt skulle hjälpa en människa som aldrig förut i livet har känt sig så nere och så värdelös som i den stunden hen sitter där framför den där läkaren som tror sig ha det enkla svaret. Jag skrev faktiskt ett inlägg om det här för en tid sen, och ämnet är fortfarande lika aktuellt. För inget har förändrats. Hur vore det om man kanske pratade lite längre och sakta med säkert kom fram till vad som egentligen skulle vara det bästa för just den här personen. För vissa så är terapi det som gör susen, och det borde vara det absolut första alternativet för alla innan man ens börjar tänka på någon medicin. Om det sen inte ger något märkbart resultat så kanske man kan börja fundera på att lägga till en medicin som liksom jobbar parallellt med terapin. I många fall är det just kombinationen av medicin och terapi som är den gyllene lösningen. Det jag menar är att det är så otroligt individuellt när det kommer till vilken vård som passar vem. Därför är det så synd att det vanliga är att ge en kortvarig sjukledighet, som i mitt fall gav ännu mer ångest, och den där jävla medicinen som ingen har en aning om hur den kommer att fungera. Ett quickfix helt enkelt. Det gör man alltså istället för att prata lite länge med patienten i fråga för att verkligen kunna erbjuda den hjälpen som är den rätta för den specifika personen. Det är för fan människor vi pratar om, inte robotar utan känslor! Den som har "gått in i väggen" borde enligt mig alltid få en länge sjukledighet redan från början och någon form av terapi. Det där med mediciner och sånt kommer i andra hand om ni frågar mig, och jag har ändå rätt så lång och gedigen erfarenhet av ämnet. Om jag hade fått terapi och en längre tids sjukskrivning så hade jag garanterat tagit mig upp ur det svarta hål som hade slukat hela mig på någon hundradels sekund den dagen som allting kom över mig. Jag har alltid varit den som måste få ventilera, tänka dom där djupa tankarna och analysera varje liten bit av mitt liv för att kunna förstå allt och må bra. Vi är alla så olika och när man väl sitter där helt nerbruten och deprimerad så är det så helvetes svårt att få fram vad man egentligen vill. För allt är bara svart just då. Jag skulle ha behövt ha någon som kunde ha pratat för mig, för i det tillståndet hade jag inte förmågan att ta sådana livsviktiga beslut. Man ser inte sånt när allt är svart, och det är kanske svårt att förstå för en utomstående. Man ser fan ingenting, det känns ju som att allt är slut så varför skulle man ens bry sig om vad läkaren säger? Man tackar ja till vad fan som helst.

Så hur fan kan det då vara etiskt rätt att en annan människa får rätten att bestämma över om du är tillräckligt sjuk, eller hur mycket du klarar av att göra eller inte? Det räcker inte ens med att man fått ett utlåtande av sin läkare, som är specialiserad inom området, som beskriver i detalj i vilket tillstånd man befinner sig. Nä för då har en annan myndighet förstås egna läkare som gör sina alldeles eggna bedömningar och beslut, helt utan att ha träffat personen i frågan, och sen får man avslag på sin sjukersättning för att denne "läkare" absolut visste vad som var rätt. Det är så jävla snedvridet och korkat att jag ser rött. För det var precis det som hände mig. Jag hade gått hos min läkare på psykiatriska polikliniken en längre tid och hon hade gett mig ett grundligt utlåtande om att jag absolut inte var i ett skick för att utföra något som helst arbete just då. Det fanns liksom inget att ens diskutera, och jag trodde att det var vattentätt. Men nä, dom lyckades hitta ett kryphål och ansåg att eftersom jag hade fått diagnosen GAD som sidodiagnos så var det inte tillräckligt för att inte kunna jobba. Nämnas kan att mina främsta diagnoser då va Bipolär Sjukdom och en lindrigare depression. Men jag skulle jobba tyckte dom, eller åtminstone inte ha några pengar om jag gick hemma och tyckte synd om mig själv. Hur tror dom att ens mående skulle förbättras av ett sådant beslut. Nä det var ju sant, dom bryr sig inte!

Det finns inget sjukdomstillstånd som lamslår en människa så totalt som utmattningssyndrom. Ändå så klassas det inte som en giltig sjukdom. Hur sjukt är inte det?

söndag 29 september 2019

Jag är inte min sjukdom, men jag är bipolär

Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag inte riktigt passat in. Under stora delar av mitt liv har jag gått runt och trott att jag är totalt värdelös, lat och dum. Jag fattade inte varför, men det gör jag nu. Jag är bipolär. 


Jag kände redan tidigt att jag inte var riktigt som alla andra, att det var något som inte stämde. Jag kände ofta en oförklarlig oro och trivdes bäst för mig själv i lugn och ro där ingen kunde nå mig. Att umgås med andra barn i skolan gav mig en stark obehagskänsla av att jag inte passade in och ångesten över att bli ensam växte sig starkare. Jag visste inte då vad det som jag kände eller varför jag gjorde så. Den där klumpen av rädslor och oro som alltid gjorde sig påmind var skrämmande. Jag visste ingenting och jag trodde det var något fel på mig, men hur ska en 10-åring kunna förklara den känslan för någon vuxen? Eller skulle dom ens förstå? Frågorna som rusade runt inom mig var många, men jag fick inga svar. Så jag började så småningom acceptera att det helt enkelt skulle kännas sådär, även om jag alltid kände att det nog inte riktigt var sant. Inget barn ska behöva känna så. Sedan har vi den överväldigande morgontröttheten. Jag var så otroligt trött på morgnarna så mamma fick nästan alltid tjata på mig ett antal gånger innan jag motvilligt tog mig upp, typ 5 minuter innan skolan började. Det där var ju heller ingen normal trötthet, och när jag ser tillbaks på det nu så förstår jag att det var klara tecken på depression jag hade redan då. Skoldagarna tog även dom musten ur mig och jag behövde ofta gå ut till skogen efter en dag i skolan för att ventilera och samla krafter. Jag kunde aldrig heller riktigt koncentrera mig på något ämne i skolan utan satt nog mest och drömde mig bort till mina skogar under lektionerna. 

Det där med tröttheten och koncentrationen eller intresset för skolan blev allt värre när jag sen började högstadiet. Hade det inte varit för min pappas hjälp så hade jag inte fått godkänt i matematiken t.ex. Just matten var nog det allra svåraste för mig då jag inte klarar av siffror och kalkyler. Jag blir fortfarande så jävla stressad av sånt och undviker det så långt det går. Det om något är ett tecken på att jag hade, och har, en väldigt komplex och annorlunda fungerande hjärna. Faktumet att jag inte klarade av sånt som andra i klassen tyckte var lätt som en plätt gjorde att mitt självförtroende sjönk, och jag började mer och mer tro på att jag var dum på riktigt. När jag ser tillbaka på högstadietiden så var den rent känslomässigt väldigt mycket upp och ner. Inget som direkt syntes på utsidan men inombords pågick det alltid en kamp mellan det onda och det goda. Allt ter sig nu så självklart när jag ser på det i bakspegeln, jag hade behövt mera stöd och kanske få göra en utredning eller åtminstone fått prata med någon redan då. Men jag sade ju aldrig något, för jag fattade inte vad det var som hände eller varför jag var sådär "konstig". Jag hade verkligen allt som ett barn behöver för att bli tryggt och självsäkert, men ändå så kände jag mig så himla obekväm med att vara jag och mådde dåligt över att jag själv tyckte mig vara konstig och bete mig udda. Jag drog mig undan och ville bara vara hemma när andra umgicks som ungdomar "ska" göra. Jag kunde inte se någon i ögonen, och att gå igenom korridorerna i skolan gav mig en extrem ångest. Att gå runt i skolan med en konstant oro och känna mig som ett UFO gjorde mig galen. Jag var ängslig, rädd och visste inte vem jag var längre. Det var då jag hade behövt få prata om det med någon, för att gå runt med känslan av att det är något där långt inne som inte riktigt är som det borde vara tär på en psykiskt. Att därtill aldrig få det bekräftat ledde i mitt fall till att jag själv började tro på att jag nog måste inbilla mig, sen försökte jag sopa problemen under mattan och köra vidare. Det ska man inte göra, ingen bra ide.  

För att inte prata om vuxenlivet som verkligen helt och hållet har präglats, och formats av min diagnos. Tänk om jag hade fått veta att det fanns något som gjorde livet svårare för mig redan innan alla mina problem började. Om jag hade fått rätt diagnos och medicinering redan då så hade nog livet förmodligen sett väldigt annorlunda ut. Att gå runt med en underliggande diagnos som man är helt ovetande om, och samtidigt försöka kämpa sig igenom vardagen utan att lyckas är inte lätt. Hela vuxenlivet gick ganska långt efter samma mall d.v.s. fort in och ännu fortare ut när det gällde jobb. Antingen brände jag ut mig på nolltid eller så tappade jag även här koncentrationen och fick ångest istället. Det slutade hursomhelst alltid på samma sätt, gång efter gång så sjukskrev jag mig för att sedan aldrig ta mig tillbaka utan sa alltid upp mig istället. Det blev en ond cirkel och jag kände mig allt mer usel och värdelös. Det här fick mig att må allt sämre psykiskt och jag började därför självmedicinera med gambling och alkohol. Även det förstod jag ärligt talat aldrig heller varför jag gjorde, och jag bara fortsatte utan att tänka desto mera på det. Allt detta drog mig ner djupare och djupare i skiten som jag själv hade skapat. Jag gick hemma, spelade upp det lilla jag hade på kontot och kände mig som världens mest tragiska människa. Jag fattade inte vad jag höll på med eller varför jag gjorde som jag gjorde. Jag fattade ingenting och tappade allt. Om jag bara hade vetat vad som kanske orsakade det hela, åtminstone till en viss del. Då hade jag kunnat göra något åt mina problem redan innan dom hunnit göra någon skada. Men det gör jag nu istället, och det är jag oerhört stolt över! 

Många som har bipolär sjukdom säger "jag ÄR bipolär", medan andra säger att dom har en bipolär störning men att dom inte är sin sjukdom. Vissa säger även att det inte spelar sån stor roll om dom fick sin diagnos eller inte. I mitt fall var det helt avgörande för att kunna börja jobba med mig själv på riktigt. Nu kan jag äntligen förstå, acceptera och förlåta mig själv för att allt blev som det blev. Jag förstår nu varför jag aldrig trivdes i skolan och varför jag var så trött på morgnarna. Att jag behövde lugn och ro för mig själv mitt ute i en skog ter sig även det nu så självklart. Och att jag alltid har känt mig obekväm bland andra människor och aldrig riktigt passat in är inte alls så konstigt. För jag är inte som alla andra, och nu när jag fått det bekräftat och äntligen fått en bra medicin så känns det som att min framtid kommer bli något helt annat än det som varit.

Jag kanske inte är min sjukdom, men den är en stor del av mig och hela min identitet, på gott och ont. Den har funnits där länge och format mig till den person jag är idag. Hade jag bara fått reda på det lite tidigare så hade jag kunnat handskas med den och gjort något annat med dom 10 åren då jag gick ner mig själv. Men som jag sade så kan jag acceptera och förstå det där idag, och ser absolut inget som helst negativt med att ha den diagnosen jag har. 

JAG ÄR BIPOLÄR.  

Populära inlägg

Jennifer: "Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves."

Ni kanske minns mitt inlägg om Jennifer och hennes kamp för att få hjälp och för att orka leva. Det har nu gått ganska exakt ett år seda...