tisdag 21 januari 2020

När orden inte räcker till

Okej, låt oss ta det här från början. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, tycker om olika saker, tänker olika, känner olika osv.. Det är en självklarhet. Att vi är olika är det som gör oss till människor, och det är nog något av det finaste som finns att vi är just så otroligt olika. Det borde även vara en självklarhet att olika är så oerhört vackert. Man kan vara kristen eller ateist eller något annat mittemellan. Man kan, och ska, ha olika åsikter om det mesta i livet. Men man måste ändå kunna prata om det som man tänker så olika om, och föra en diskussion om allt det utan att gå över gränsen. Det är något som tar oss framåt som människor i den allt mer turbulenta värld vi lever i. Men vet vi var gränsen går mera? Tydligen inte. 
 
I mitt Österbotten får man vara den man vill vara, tycka det man vill och föra fram sina åsikter utan att bli bemött med personliga påhopp, nedlåtande kommentarer och rent näthat. I mitt Österbotten hatar vi inte. I mitt Österbotten är vi inga rasister. Nä, i mitt Österbotten är alla värda respekt och kärlek, no matter what. Men så ser inte verkligheten ut tyvärr, och jag känner inte att det här är mitt Österbotten längre.  
 
För det är precis hatet som redan en längre tid har brett ut sig som en epidemi över hela Österbotten och Svenskfinland (säkerligen även resten av landet). Det är framför allt näthatet som har vuxit till sig något enormt dom senaste åren, och man behöver faktiskt inte söka särskilt länge i kommentarsfälten i valfri finlandssvensk medie innan man stöter på kränkande personangrepp. Det har liksom blivit det nya normala här, och det ironiska i det hela är att dom som sitter och hatar allra mest bakom sina skärmar aldrig någonsin skulle våga säga sådana saker till en annan människa öga mot öga. Det är så enkelt att sitta där med datorn som skydd och bara spy ur sig galla på allt och alla som är aningen annorlunda, eller tänker och ser på saker på ett annat sätt än en själv.  
 
Det har nu alltså även gått så långt att dom lokala tidningarna måste ta i bruk en censur på kommentarsfälten och stoppa vissa insändare från att publiceras för att dom innehåller så mycket hat och så mycket personliga påhopp. Det finns något oerhört sorgligt i det att vi Österbottningar, som annars stoltserar med hur bra vi är på att samarbeta, inte lyckas diskutera utan att det spårar ur totalt. Det finns inget ämne som gör det rätt att börja näthata, svartmåla och hoppa på en enskild person. Det måste gå att ta diskussionen, vara väldigt oense om sakfrågan och kanske rentav bli ilskna på varandra. Så långt är det ingen fara, tvärtom så kan det vara något positivt. Men när man börjar närma sig gränsen där allting övergår från en het, men frisk debatt till att bli smutskastning och hat så måste man dra i handbromsen, stanna upp och inse att vi är olika och att vi kommer att tycka olika om det hur länge vi än smutskastar varandra. Allting handlar om att vi måste kunna respektera varandra för dom vi är. Sen så behöver vi absolut inte respektera varandras åsikter eller livsåskådningar, men ändå kunna leva med det och förbise det utan att hata. 
 
Vissa åsikter bör man ändå hålla för sig själv, och det finns gränser för vad man kan och får tycka offentligt. Tyvärr så finns det då såna som inte kan låta bli att krita ner sina sjuka åsikter och vinklar för att sedan kasta upp dom på Facebook eller skicka in dom till närmaste lokaltidning. Även om jag tycker att det är synd så förstår jag att det i slutändan inte finns något annat val än att "porta" dom mest hatiska kommentarerna och insändarna, och jag är glad över att någon till slut agerade och markerade hur fel det är. Tyvärr så får ju trollen ändå fortsätta att härja fritt, och helt ostört på sina privata sociala medier. Vissa personer borde nog helt klart aldrig ha fått åtkomst till nätet.  
 
Det är inte farligt att tycka och tänka annorlunda. Olika är fint. Skippa hatet, men fortsätt dom heta diskussionerna. Med en god ton. 
 
I mitt Österbotten hatar vi inte. Vi respekterar varandras olikheter.
 
 

fredag 17 januari 2020

Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Rädslor är något som alla människor någon gång känner, vissa oftare än andra. Att vara rädd är väl en av dom allra vanligaste känslor vi kan känna, och ingen kan väl påstå att dom aldrig skulle vara rädda för något. Livet är jävligt skrämmande, så varför skulle vi inte då vara rädda? Sjukdomar, olyckor, hemskheter i världen och det ofrånkomliga faktumet att vi alla en gång ska dö. Ingen vet när eller hur, men alla vet att det kommer hända förr eller senare. Jag får en släng av ångest när jag sitter här och skriver dom orden men ändå är det den bistra sanningen. Det är ändå inte livets stora frågor som har jagat mig. Jag är rädd, eller har varit rädd för en massa små skitsaker egentligen. För mig har det ändå alltid känts som att jag kommer att dö om jag skulle närma mig dom.  

En sån sak är sprutor i alla dess former, och framför allt blodprov. Jag har alltid svurit på att jag aldrig någonsin, inte ens över min döda kropp skulle gå med på att ta ett endaste blodprov i hela mitt liv. Det va en rädsla så stark att bara tanken gav mig en sån otrolig ångest och känsla av obehag att jag nästan inte kunde hantera den. Men så hände det som jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag föll plötsligt ihop i hemmet och började krampa hejdlöst, och jag fick åka in till sjukhuset med ambulans. Sen kunde jag inte undgå att ta blodprov längre. Det va ett måste för att få reda på om jag hade någon allvarlig sjukdom, vilket jag inte hade. Alla proven va perfekta, och det va otroligt skönt. Poängen va ändå att när jag väl tvingades göra det så kändes dom där blodproven som en bagatell. Det gjorde inte ont alls, vilket jag i alla år hade intalat mig. Dom tog säkert blodprov vid 3-4 olika tillfällen och där och då försvann min rädsla för sprutor och blodprov! 

Min andra stora rädsla i livet är att stå framför en ospecificerad mängd människor och prata. Jag minns så väl när jag gick i lågstadiet och man blev uppdelade i grupper. Varje grupp fick ett ämne att göra ett föredrag om, varefter alla i gruppen skulle stå längst fram i klassrummet och inför alla andra berätta om ämnet i fråga. Det va en ren jävla mardröm för mig. Jag darrade av rädsla och magen blev dålig. Jag kramade om pekpinnen så hårt att min hand började domna och all känsel försvann. All den rädsla för att jag skulle läsa upp 1 mening. Men det spelade ingen roll just då i stundens allvar. Det va hela situationen i sig som skrämde livet av mig.  

Samma känsla finns kvar fortfarande, och jag har länge tänkt samma sak om det som jag gjorde om dom där jävla sprutorna. Men när jag blev tvungen att ta blodproven så hände något i mig. Jag kände att jag vill börja utmana rädslorna istället för att undvika dom. Jag tror nämligen att det är den enda vägen vi på riktigt kan växa som människor. Så nu är målet att jag ska göra det där som jag är så jävla rädd för. Jag ska stå framför en folkmassa helt ensam och prata! Skrämmer tanken mig? Som fan. Tänker jag låta rädslan stoppa mig? Hell no! 

Vad är din största rädsla?

torsdag 16 januari 2020

Du ska inte tro att det blir så lätt

Jag får ofta höra att det inte är så lätt att hitta något jobb som man drömmer om. Att det nog vore bäst om jag bara ställde in mig snällt i ledet och gjorde som alla andra, dvs jobba med något man hatar för att man känner sig tvingad att göra det. Men nu råkar det vara så att jag har lyssnat alldeles för länge på vad samhället tycker att jag borde göra. Nu är det dags att gå min egen väg! Jag är helt säker på att jag kommer lyckas med min plan och slutligen jobba med något som jag brinner för och verkligen älskar. Jantelagen är så yesterdays news, även om den fortfarande verkar ha ett stadigt fäste om gemene man i Österbotten. Jag tänker då inte gå efter några pipor eller låta någon bestämma över vilka val jag borde eller inte borde ta i mitt liv mera. Im done with that shit! 

Men varför är det då så att så fort någon sticker ut hakan lite och vågar vara aningen kaxig och tro på sig själv så tar det inte en lång stund innan någon sur gubbe försöker trycka ner en dit man, enligt den typen, hör hemma? "Nog skulle även jag helst göra något jag älskade, men det är inte realistiskt" "Du borde sluta drömma och ta det jobb du kan få, som alla andra" "Du kan ju inte inbilla dig att allt i livet ska vara roligt". Jag frågar bara, VARFÖR? Vem har bestämt att nan måste ogilla sitt jobb, men bita ihop och vara glad för att man har ett? Vad är det för fel med att drömma stort och tro på att man kan bli något annat än en "random" 7-4 jobbare? Det är en attityd som alltid har funnits hos vissa och som nog tyvärr för alltid kommer att finnas kvar.  

Man ska inte sticka ut för mycket, inte tro för mycket om sig själv och absolut inte säga högt va man drömmer om. Nä alla är lugna så länge man går i ledet, biter ihop och mår dåligt av sin jobbsituation livet ut. Sen får man ju en klocka som belöning efter att ha jobbat slut på sig själv i hundra år, så det är ju inte alls bortkastat. Av någon anledning verkar det som att det är finare att vara en osynlig varelse som ger sitt allt för något som man egentligen hatar än att bara skita i det och göra något man verkligen vill göra istället. Jag tycker att det borde vara det motsatta, men det är ju bara jag. Att våga sticka ut ur den jämngråa massan, tro på sig själv och köra sitt eget race är något av det finaste och framför allt modigaste en människa kan göra.  

Det är precis det jag tänker göra.

onsdag 15 januari 2020

Strypt av ångesten

Har du någon gång känt en så stark ångest att du helt enkelt inte kan ta dig till jobbet? Dom allra flesta har säkert känt ångest innan en jobbdag, men ändå lyckats övervinna den och ta sig till jobbet trots allt. Jag antar att det är så man gör det, man rycker upp sig och bara gör det. Helt enkelt. Jag skulle ha gjort vad som helst om jag bara hade fått ha den typen av ångest som faktiskt går att leva med. Mitt liv skulle ha sett så annorlunda ut om min ångest inte hade varit av den allra jävligaste sorten. För ångest i sig är ju varken negativt eller farligt. Det kan å andra sidan va en otrolig drivkraft om den används på rätt sätt och är någorlunda hanterbar. Men så va aldrig min ångest, och när jag desperat försökte hitta nåt som jag kanske skulle klara av så gjorde den sig alltid påmind. Jag hoppade på alla möjliga tåg och tog en hel del risker, för jag ville ju ha ett riktigt jobb och kunna fungera som "normala" människor gjorde. Jag ville så jävla mycket, men alla mina försök slutade på nästan exakt samma sätt. 
 
Det började oftast med en euforisk känsla av att jag hade landat ett jobb alldeles själv, och ingenting kunde kännas bättre än det just där och då. Dom första dagarna flög jag fram på moln och kände mig som en vinnare. Jag skulle aldrig mera känna mig dålig, för det här va den perfekta jobbplatsen för mig. Den första veckan gick av sig självt. Sen kom helgen och demonerna tog över mina tankar. Jag började bygga upp en ångest tillsammans med mina inre demoner som talade allt högre till mig, och jag lyssnade noga på allt dom hade att säga mig. Sen kom söndagen och då visste ångesten inga gränser mera, för att eskalera totalt när måndagsmorgonen kom. Och där tog det stopp. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bilen mot jobbet men svängt om i sista sekund när ångesten blev så stark att hela jag skakade och synfältet täcktes av dimma. Jag minns även oändliga ångestfyllda promenader där jag gick och hoppades på att jag skulle va med om någon lättare olycka, och skada mig så pass mycket att jag inte skulle kunna jobba på ett bra tag. Så mörka va mina tankar, och dom kunde ha blivit ännu mörkare. 
 
Allt det som jag va med om tog såklart väldigt hårt på min självbild, och mitt självförtroende nöttes sakta men säkert ner. Mer och mer för varje gång jag föll ner och till slut fanns det inget kvar. Det fanns heller inte mycket kvar av den person jag en gång va. Jag kände inte igen mig mera, och kunde inte förstå varför jag va så otroligt misslyckad och värdelös som aldrig någonsin klarade av att hålla ett endaste jobb. Jag hatade mig själv så mycket för att jag inte räckte till, och tankarna om mig själv blev allt mörkare och jag såg inget annat än dåliga saker när jag tittade på mig själv i spegeln. Jag har aldrig berättat hur jävla långt nere jag verkligen va när jag kände mig som mest värdelös, men det jag kan säga är att jag hade nog inte klarat av så många motgångar till. Det kunde ha slutat illa men som tur hade jag min familj som alltid trodde på mig och drog mig upp ur skiten. 
 
När jag nu står här 10 år senare, starkare än någonsin, så känner jag mig äntligen redo att göra entré på karriärens arena igen. Jag har aldrig någonsin känt mig så driven och målmedveten som jag gör nu, och jag tror helt ärligt på att jag kan göra vad jag vill och drömmer om, och dessutom kommer lyckas med det. Trots allt detta så känner jag ändå en olidlig inre oro för att jag ska kastas in i samma gamla vana och låta ångesten även nu ta över direkt jag startar upp något nytt i livet. Jag är rädd för det, men vet egentligen att jag har gått framåt så mycket och bearbetat min ångest så länge att risken är nästintill obefintlig. Jag vet vad jag vill nu, och jag kommer att ta mig dit. På mitt eget sätt.
 
Med det sagt så ska ni som kan jobba och fungera som "normalt" verkligen vara tacksamma och aldrig någonsin ta det för givet. Alla kan inte "rycka upp sig" och "bara göra". Tänk på det.
 
 

måndag 13 januari 2020

Lite medmänsklighet skadar inte

Dom 10 senaste åren av mitt liv har innehållit upp och nedgång, glädje och sorg. Så hade nog dom allra flesta valt att börja om dom hade försökt beskriva sina liv. Så börjar även jag. Jag hade kanske även kunnat nöja mig med den beskrivningen och gå vidare till nästa ämne, men det vill jag inte. Det är inte jag och det ger mig absolut ingenting att bara skrapa på ytan och låtsas som att det inte finns något mera att berätta. Jag har gjort det där redan.  

I många år gjorde jag allt i min makt för att in i det sista undvika det där som va jobbigt. Allt det som gjorde så fruktansvärt ont någonstans där långt inne bakom alla lager av fasader skyddade jag som en mamma skyddar sitt nyfödda barn. Ingen skulle någonsin få veta hur jag egentligen mådde, vilka tankar som flög runt i mitt huvud och vilka smärtsamma känslor jag brottades med 24/7. Det va och skulle förbli mitt livs stora hemlighet, och inte ens jag själv skulle någonsin närma mig all den där jobbiga, nattsvarta smärtan som låg där och bubblade som en vulkan innan utbrottet. 

Men det går inte att hålla tillbaka allt för evigt. Ingen kan stoppa den där vulkanen av känslor när den väl har nått gränsen och bestämt sig för att bryta sig loss. På samma sätt så nådde även jag min gräns en vacker dag, och allt bara rasade. Dammen brast och tornet som jag så länge hade byggt upp rasade även det, och jag trodde att mitt liv va över. Men ibland är raset det bästa som kan hända en människa som mår dåligt. Så va det för mig. Tornet som jag hade byggt saknade nämligen stabiliteten som ett torn behöver för att kunna stå stadigt. För om man lägger några klossar snett så blir helheten ett väldigt svajande torn som riskerar att falla ihop och gå sönder vid minsta vindpust. Därför är det ibland nödvändigt att låta hela skiten falla och börja bygga om igen. För mig blev det helt livsavgörande. Mitt liv har inte varit lätt att leva, men jag har gjort en otrolig resa. En resa som bara nyss har börjat och som jag inte har den blekaste aning om vart den kommer att ta mig 

Men jag har haft en jävla tur på resan. Jag har haft turen att ha människor runtom mig som verkligen har brytt sig om mig och alltid frågat hur jag mår. Jag hade turen att få den hjälp jag behövde till slut, och jag fick den i tid. Jag har faktiskt haft en otrolig jävla tur, för det är absolut inte lätt att få hjälp även om man ber om den. Det finns även så många som går runt och mår dåligt i det tysta. Det finns dom som inte har någon som frågar hur dom mår eller som dom kan prata med. Många vågar inte berätta hur dom egentligen mår för att dom är rädda för hur omgivningen ska reagera, vad vännerna ska säga eller vad dom på jobbet skulle tycka. Och väldigt många skäms för att dom mår så otroligt dåligt och för alla mörka tankar dom går och bär på. Dom skäms för att dom inte egentligen orkar kämpa, men gör det ändå. Så för att inte riskera att bli förminskad eller lämnad ensamma om man berättar sanningen, så håller många allt det där mörka inom sig istället. Jag kan förstå dom som aldrig berättar, för det är fortfarande tabu att prata om psykisk ohälsa på många arbetsplatser, skolor och även privat. Det är tyvärr den bistra sanningen. Det är även rädslan för att berätta hur man mår som i många fall kan leda till att personer som mår dåligt till slut inte orkar kämpa med alla känslor utan att någonsin få prata om dom. Det blir för mycket och för tungt. Därför måste vi alla bli så mycket bättre på att vara medmänniskor. Vi måste få alla att känna sig respekterade för den dom är och för hur dom mår. Ingen ska behöva känna rädsla för att berätta, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.  

Jag va en av dom som skämdes. Jag vågade heller inte berätta för jag visste i ärlighetens namn inte hur jag skulle förklara det jag kände. Jag visste inte varför jag kände så men jag visste att känslorna fick mig att må så otroligt dåligt. Jag önskar att jag hade vetat vad psykisk ohälsa va då, men ingen hade berättat om det för mig. Inte i skolan och inte på den arbetsplats som senare skulle bli den plats där jag för den allra första gången i livet föll ihop och kraschade totalt. Jag vägrade lyssna på varningssignalerna och vågade inte säga som det va. Ingen frågade heller hur jag mådde, varken före eller efter jag hade nått botten. Efter det följde 10 jobbiga år innan det äntligen vände för mig. Men jag hade tur som sagt.  

Psykisk ohälsa syns oftast inte alls på utsidan. Det finns väldigt många som på utsidan ser ut att vara glada och må hur bra som helst, fastän sanningen är en helt annan. Det finns så många som svarar att allt är bra när man frågar hur det är. Grejen är den att när man mår så där dåligt att man nästan inte orkar mera, att känslorna håller på att äta upp en inifrån, så blir man väldigt bra på att dölja det och bygger upp en fasad som ser perfekt ut. Allt för att skydda sig själv och sin omgivning. För att undvika risken att inte bli förstådd. Rädslan att bli ensam och inte få någon hjälp. Man håller inne med den mörka sanningen för att man skäms. Det är väldigt sorgligt, och det är vårt ansvar som vänner och medmänniskor att ändra på det klimatet så att alla vågar säga hur dom mår. Vi måste öppna upp och våga ta diskussionen. Prata om psykisk ohälsa och vad det innebär. Våga prata om självmord. Det är inte farligt, det är ett måste.  

Att gå runt i blindo och tro på att alla som verkar vara glada på utsidan per automatik mår bra på insidan måste vi sluta med. Gå istället fram och fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. Förklara att du har full förståelse för att man kan må dåligt, och att du finns där och vill lyssna. Visa att du bryr dig och att du aldrig någonsin skulle döma en människa som mår psykiskt dåligt. Då kanske fler och fler vågar börja prata och öppna upp om sina egna känslor. Då kanske fler får den hjälp dom behöver i tid, och då kanske vi kan rädda liv. Det är bara vi som kan göra den förändringen. Så våga va den som tar det första steget vid din arbetsplats, i din familj eller i ditt kompisgäng. Våga visa att här finns det ingen tabu. Här kan vi prata om ALLT. Om en visar vägen så kommer andra förhoppningsvis följa efter.  

Ingen ska någonsin behöva skämmas för att dom mår dåligt, och ingen ska behöva känna en rädsla för att berätta om det. Skrota tabun!

måndag 9 december 2019

Hjälp mig att hjälpa

Hej! Mitt namn är Staffan Nylund. Jag är 31 år och bor i Österbotten, Finland, med min sambo och mina två barn och har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. Jag har haltat mig fram i livet utan att hitta någon balans, utan att hitta min plats och utan att lyckas med något alls. Jag förstod inte varför allt blev så fel utan trodde det berodde på lathet och brist på vilja, för det va ju det alla sa. Det tog mig över 10 år innan jag äntligen fick den hjälp jag behövde och det förändrade allt. Jag hittade människor som lyssnade och trodde pä det jag försökte förklara. Jag fick göra en utredning i våras, blev diagnostiserad med bipolär sjukdom och har nu även fått en medicin som tagit upp mig till en helt ny nivå. Jag går även på kbt-terapi och dom två ihop har gjort underverk med mig och mitt mående. Det som för ett år sedan kändes helt omöjligt ter sig idag helt realistiskt. Det som krävde en otrolig ansträngning och gjorde mig sängliggande resten av dagen för ett år sedan går idag per automatik. Jag känner för första gången på åratal att jag vill och är redo att ta mig an arbetsmarknaden igen osv. Jag vet vad jag vill nu och det har jag aldrig förut vetat...
 
Den stora vändpunkten i mitt mående va ändå när jag beslöt mig för att riva ner muren jag hade byggt upp alla år och berätta allt. Jag berättade om hur jag mådde och hur länge jag mått dåligt utan att berätta. Jag betättade om mitt spelberoende som höll på att förstöra allt. Jag berättade om hur mina tidiga skolår med mobbning, utanförskap och oro satt djupa sår i mig. Jag berättade ALLT och jag gjorde det offentligt på min blogg och i några artiklar i olika lokala tidningar. Det va ett väldigt stort steg för mig, men det räddade mig. Därefter grundade jag kontot "Lite Speciell" på instagram och facebook där jag skriver om allt som har med psykisk ohälsa att göra. Även det gör jag främst för att hjälpa och inspirera andra, något som blivit allt viktigare för mig. När jag hjälper andra så hjälper jag även mig själv. Jag mår bra av det helt enkelt. 

Nu vill jag inspirera och hjälpa andra män, och kvinnor, att inte skämmas för vem dom är och hur dom mår. Och jag vill nå ut till en bredare publik nu.. Därför vill jag skriva en bok om allt jag har gått igenom, vad jag har lärt mig och hur jag tog mig ut på andra sidan. Jag vill hjälpa andra som mår psykiskt dåligt och ge dom ett hopp. Jag tror att det är oerhört viktigt att få ta del av andras livsöden och resor för att själv kunna ta sig igenom sina mörkaste stunder. Därför vill jag berätta.

Så nu undrar jag om det finns någon författare som är intresserad av att hjälpa mig med att skriva ner min story och göra en bok av det? Eller om någon är intresserad av att göra en artikel eller ett reportage om mig och min story. 

En annan dröm är att få ihop en riktigt bra och inspirerande föreläsning som jag sen även vågar framföra. Men det kommer när det kommer. 

Tagga om du känner någon som stämmer in på min beskrivning, ta kontakt på PM eller kommentera om du är intresserad/vet någon som kanske är det. Tack! 🙂


onsdag 30 oktober 2019

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått fast anställning på mitt första riktiga jobb och kände mig så oerhört stolt, glad och stark. Aldrig förut hade jag tjänat mina egna pengar och jobbat 8 timmar varje dag. Allt kändes så rätt. Det var nu livet började och det var här jag hade min framtid.  

  

Samtidigt levde jag ett helt annat liv där hemma. Ett liv i turbulens, utan stabilitet och aldrig någon lugn och ro. Jag hade utvecklat ett kraftigt spelberoende. Jag spelade hela tiden och till slut hade vi inga pengar kvar alls att betala hyra eller el. Jag blev allt mer förblindad av speldjävulen, även om jag innerst inne visste att det jag höll på med var fel. Dels mot mig själv, men framför allt mot min sambo och min familj som jag sårade och ljög för konstant. Vardagen var otrygg (på många plan) och så här i efterhand förstår jag att jobbet i sig spelade en väldigt liten roll i att jag gick in i väggen. Men det var där det hände. 

Allt var som vanligt 
Dagen som förändrade mitt liv var en helt vanlig höstdag och jag skulle åka till jobbet. Allt var precis som det skulle vara och jobbdagen löpte till en början på som dom brukade göra. Men som en blixt från en klar himmel så bara small det till. Jag blev som förlamad, jag kallsvettades och skakade. Jag kände hur hjärtat rusade och hur illamåendet tog över. Allt bara stod stilla, allt blev svart och jag kunde inte göra någonting alls. Jag bara stod där och stirrade tills jag blev så illamående att jag var tvungen att springa till närmaste toalett i full panik. Jag var så rädd. Rädd för att jag skulle få en hjärtattack och dö. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Efter toalettbesöket gick jag raka vägen till min chef, men vågade inte säga som det var utan ljög ihop något om magsjuka och åkte hem. Det skulle bli min sista dag på jobbet och efter det väntade 3 månader av totalt mörker. Det var förmodligen mitt livs värsta månader och jag trodde aldrig att jag skulle komma upp igen. Jag trodde allt var över för min del. 

Jag orkade ingenting 
Dagarna gick oerhört långsamt där jag låg helt utslagen av min depression. Jag orkade ingenting, absolut INGENTING. Jag har nog aldrig känt mig så slut och så otroligt värdelös någon gång, vare sig före eller efter den kraschen. Det är svårt att förklara hur det kändes, men tänk dig att ro igenom tjära utan åror i en båt som har en massa hål i sig. Det går inte. Hela ens tillvaro är en enda stor dimma av ångest, oro och skam. Skam över att inte orka. Skam över att man gått in i väggen. Skam för precis allt. Jag bara låg där och började så småningom acceptera att det nog var så här jag skulle må nu och för all framtid. Det fanns absolut inget hopp och inget ljus. Allt var bara mörker. Månaderna gick och trots att jag själv inte hade trott det så började jag komma tillbaka lite dag för dag. Det tog väldigt många månader innan jag kände mig så pass stark att jag ville börja umgås med människor igen. Men det blev bättre och slutligen vågade jag även börja tänka på att hitta ett nytt jobb. Men jag hade alldeles för bråttom. Jag vet det nu, men förstod inte det då. Jag ville ju bara tillbaka till något som påminde om det liv jag levde innan det small till. Så jag hoppade på det första bästa jobbet jag hittade, naiv som jag var. Jag kände en plötslig energikick och en må bra-känsla som jag inte hade känt på väldigt länge. Nu skulle allt vända och nu skulle det bli som förut igen! 

In i mörkret igen 
Det började bra och flöt på den första veckan. Jag kände mig stark och glad igen, ja som en ny människa. Men så plötsligt hände det igen. Från ingenstans fick jag otroligt stark ångest som drog ner mig i depressionen igen, och på nolltid var jag fast i mörkret igen. Och sådär höll jag på - år in, år ut, utan att veta varför mitt liv gick upp och ner som en hemsk berg- och dalbana. Jag hittade inte balansen. Hittade inte rätt trots att jag kämpade, försökte och gjorde mitt allt. Det ville sig inte ändå och jag blev allt mer frustrerad, tappade självförtroendet igen och kände en allt större hopplöshet inför livet. Det jag inte visste då var att jag hade en bipolär sjukdom och att jag på grund av den växlade något otroligt i mitt mående. Varje gång jag gick in i ett maniskt skov så ville jag att något nytt skulle ske, och helst med detsamma. Så jag hoppade på första bästa tåg med ett överdrivet självförtroende och en orealistisk självbild. Det slutade alltid i fullständig katastrof när jag veckan efteråt föll som ett korthus rakt ner i en hemsk depression. Jag visste inte varför. Jag förstod ingenting. Jag trodde på riktigt att det var mig det var fel på. Jag trodde att jag fick skylla mig själv, precis som dom sa. Men jag kunde inte styra det som hände mig. Det kan ingen annan som blir sjuk heller. För ingen, absolut INGEN, väljer att bli sjuk. 

Äntligen ångestfri 
År 2019 har verkligen varit ett år när mycket förändrats till det bättre för mig. Det började med att vår andra son föddes i januari. Sen fick jag min diagnos, Bipolär sjukdom typ 2 och vi började prova ut mediciner. Jag blev även beviljad KBT-terapi som jag fick börja med i juli, vilket har hjälpt och hjälper mig väldigt mycket. Men den största förändringen av alla var när jag började med en helt ny medicin för min del, lamictal. En medicin som har hjälpt många med bipolär sjukdom. Och det tog inte länge innan den gav positiv effekt. Från att ha haft en ständigt pågående ångest och en utmattning som vägrade ge sig så har jag nu varit ångestfri sen den dagen jag började ta den. Jag är också så mycket piggare och tar inte någon stor stress över saker som jag gjorde innan. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara glad när jag vaknade och fick känna mig sådär normalt morgontrött igen. Den känslan är något jag saknat väldigt länge. 

Och trots att allting nu har blivit så mycket bättre så är jag ändå försiktigt positiv. Men jag hoppas att det här är mitt nya liv nu. Jag är så himla glad över att äntligen få må bra, så bra som jag kan må med mina förutsättningar. Det är aldrig för sent och det finns hopp för alla, så ge inte upp utan våga tro på att det vänder. 


 

måndag 14 oktober 2019

Jennifer: "Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves."

Ni kanske minns mitt inlägg om Jennifer och hennes kamp för att få hjälp och för att orka leva. Det har nu gått ganska exakt ett år sedan jag skrev det brutalaste och sorgligaste inlägg som jag någonsin har skrivit, ett inlägg som slog alla mina läsarrekord med hästlängder. I skrivande stund så har Jennifers gripande story hela 7200 visningar (!), som med mina mått mätt är helt galet och något som nog aldrig kommer överträffas. Men det är absolut en bisak här, för det viktiga är att den brutala verklighet som Jennifer har levt och fortfarande lever i kommer upp till ytan.



Eftersom det nu har gått ett år sedan ni fick ta en titt in i hennes liv som bestått av självmordstankar, självmordsförsök och en psykiatri som vägrat hjälpa henne, så har jag intervjuat henne en gång till för att se om något har förändrats till det bättre sen vi hörde något från henne senast. Hur mår hon idag, och har hon fått någon hjälp?

- Det går framåt, jag försöker varje dag. Efter 10 års krigande för att få genomgå en traumabehandling, så har jag äntligen blivit beviljad det och genomgår det just nu. Verksamhetschefen bröt emot tystnadsplikten och begick stora tjänstefel, vilket jag anmälde och som nu IVO utreder. Jag lyckades gå runt denne chef och fick prata med en annan chef om min situation. Efter det ordnade han direkt så att jag fick komma på bedömning för traumabehandling, så jag är otroligt tacksam för att han hjälpte mig att få denna chans. Efter över 10 års krigande för att få hjälp av vården, så sker det äntligen. Jag är så otroligt glad över det och tacksam! Så det är ett pågående arbete jag genomgår nu, för att få kunna må bättre framöver.
  
Jag ville göra det här inlägget, eller intervjun, av två orsaker; 1. För att jag vill berätta Jennifers story och kanske kunna bidra med något för att hjälpa henne 2. För att visa att det inte är farligt att prata om nattsvarta ämnen så som självmordstankar, självmordsförsök, självskadebeteende osv. Jag vill som alltid ta död på alla myter, fördomar och krossa stigmat och tabun som fortfarande har en så stark förankring när det kommer till psykisk ohälsa, och speciellt när man öppnar upp om självmord och allt vad det innebär.   

Tillsammans med Jennifers mod och öppenhet så hoppas jag att förändra sättet vi ser på självmord i allmänhet och självmordsbenägna människor i synnerhet. För så länge man lever i tron på att "bara man inte pratar om det så tar dom inte livet av sig" så kommer vi inte rädda liv, det kan jag lova er. En vanlig myt är ju den klassiska "väck inte den björn som sover", alltså att om man pratar med en suicidal person om just suicid så skulle man per automatik öka risken för att personen i fråga faktiskt skulle gå hela vägen. Det finns så klart ingen som helst sanning i det påståendet, och den typen av tankesätt måste utrotas.   

För att rädda liv och förebygga självmord så tror jag att något av det viktigaste vi som medmänniskor kan göra faktiskt är att våga prata om det och fråga dom tunga frågorna. Då ger vi oss själva en chans att lära oss och kanske få en bättre förståelse för hur en människa med självmordstankar egentligen fungerar, tänker och känner. För dom som funderar på att ta sina liv är inga utomjordingar, dom är människor precis som du och jag. Vi måste bli bättre på att kommunicera och våga prata även om dom allra mörkaste saker och ting runtom oss. Att blunda och låtsas som om det regnar är liksom inget alternativ. Så därför gjorde jag precis det. Jag frågade Jennifer hur det egentligen är att vara suicidal. Vilka tankar rusar runt i huvudet just då, och hur gör man för att få dom att sluta? 

- När jag är suicidal så går mina tankar för fullt i mitt huvud. Jag tänker då att den enda utvägen från all smärta är att avsluta livet. Så jag kan få bli fri från plågandet. Många gånger när jag är så långt nere, så känns det även som att alla skulle få det bättre utan mig, då slipper alla mig och mina problem. (Innerst inne, när jag är stabilare, så vet jag ju att det inte är så egentligen).
När jag är så långt nere, så ser jag inget ljus. Ser ingen framtid. Men jag försöker tvinga mig själv att stanna kvar, tar en timme i taget. För innerst inne, så vill jag leva. Jag vill kunna få må bättre och leva ett värdigt liv. Ett liv där jag åtminstone kan känna någon livslust, någon glädje, att bara få leva och inte bara försöka överleva varje dag.

Jennifers liv har varit allt annat än lätt. Hon har kämpat för att få hjälp utan att lyckas, något som hon tyvärr inte är ensam om. Långt ifrån. Psykiatrin och deras oförmåga att hjälpa människor i nöd är förmodligen en stor delorsak till att så många människor till slut inte orkar kämpa längre. Att få negativa beslut och avslag år efter år när man redan innan mår för jävla dåligt kan bli droppen som får den berömda bägaren att rinna över. Man ska inte behöva kämpa för att få hjälp när man går en kamp för att orka leva 24/7. Det är precis vad Jennifer har gjort, och det är ingen självklarhet att hon fortfarande finns kvar hos oss. Under åren som gått har hon vid ett flertal tillfällen mått så dåligt att hon har försökt avsluta sitt liv, och har några gånger bokstavligen pendlat mellan liv och död. Nu, efter allt hon har gått igenom, så är hon väldigt lycklig över att hon faktiskt lever 

- Jag har gjort många självmordsförsök tidigare, flera har dock varit impulshandlingar i ren panik. Jag har även varit väldigt nära att lyckas vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle så sa läkarna till och med till mig att de inte ens förstod hur jag kunde överleva, de kunde inte förklara det. De hade fått stått och slagit över bröstkorgen på mig för att få igång mitt hjärta igen och andning. Vid de andra tillfällena som det varit väldigt nära, så har det även då varit på håret. Läkarna hade sagt att hade ambulansen bara kommit 1 minut senare, så hade jag inte levt idag. Vid andra tillfällen så är det polisen som räddat mig.
- Jag ser ljusare på livet idag än innan. Sen kommer det stunder då jag faller ner i det mörka hålet igen, men jag reser mig alltid upp. Jag ger inte upp nu. Inte när jag kämpat i alla dessa år och nu kommit såhär långt. Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves.

Det har gått ett år och mycket har hänt. Det som glädjer mig mest är att på håll få se vilken inre styrka Jennifer besitter, och att hon nu äntligen fått den hjälp som hon så länge väntat på. Hon är en förebild för mig och jag hoppas verkligen att många ungdomar, och vuxna, som mår dåligt och går i självmordstankar får läsa det här inlägget. Jag tror att det som Jennifer har gått igenom och överlevt kan inge hopp i många som kanske annars hade gett upp. Det är vad jag hoppas åtminstone.

Men hur gjorde hon för att ta sig upp igen, och hur hanterar hon allt det mörka? Hur gör hon för att vinna över sina ondaste demoner?

- Det behöver inte vara stora saker, eller något att se fram emot längre fram, för det fungerar inte för min del. När jag är så långt nere, så är det timmarna & dagarna som jag endast kan se. Så det kan t.ex vara att jag har något inbokat en viss dag, då är mitt mål att försöka stå ut tills den dagen.
Musiken är också viktigt för mitt mående. Det hjälper mig mycket, både att lyssna och att skapa egen musik. Att få sätta mig ner och spela på gitarren ger mig ro. Att skriva hjälper också, att skriva dikter och andra olika texter om mina känslor. Att få ner allt som rör sig inuti på papper, är en slags "terapi" för mig. Jag försöker tänka på min lillebror, att jag inte kan lämna honom. Att jag måste kämpa för hans skull. 
Idag hanterar jag mina "demoner" annorlunda. Jag har reflekterat mycket över mitt liv, vad som skett under åren, och vad som sker idag. Har lärt mig mer angående mina känslor, vilka känslor som känns och varför jag känner som jag gör. Jag försöker tänka framåt, även fast det är svårt i vissa stunder. Och nu när jag äntligen fått chansen till en traumabehandling, så gör jag verkligen allt jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag tar verkligen tillvara på denna chans och jobbar otroligt mycket med mig själv och min ryggsäck. Jag hanterar helt enkelt "demonerna" bättre tycker jag, jag är inte alls lika impulsstyrd som jag kunde vara innan när panikångestattackerna kom över mig. Jag försöker hela tiden tänka konsekvenstänk, innan jag handlar. Jag vet att mina mörka tankar kommer, men jag agerar inte på destruktiva sätt mot mig själv, som jag gjorde tidigare.

Jag vill avsluta inlägget med Jennifers hälsning till alla er därute som mår dåligt, håller på ge upp och har självmordstankar.

- Det jag vill säga till er som har självmordstankar och känner hopplöshet är att jag vet hur det känns och ni är inte ensamma, även om det känns så när man är i mörkret. Det finns hopp, det finns en framtid. Ta hjälp, det kan vara av en vän, anhörig, vården, det finns även flera hjälplinjer att ringa gratis. Att prata om sitt mående och sina tankar är så otroligt viktigt, man måste få ventilera sig och att någon lyssnar. Det är mörka tankar, men det är ingenting man ska skämmas över. Du är inte ensam och du är inte jobbig eller konstig, du är mänsklig, du är viktig, du är värdefull och du är värd att få hjälp och må bättre!
Jag brukar tänka på en grej i mina mörka stunder, som hjälpt mig flera gånger, det lyder såhär:  
"När du tänker på att ge upp din kamp, tänk då på varför du började kämpa och all tid du har kämpat. Ger du upp kampen nu, så har hela din kamp varit förgäves... Ge inte upp nu när du kämpat på så bra!"

fredag 11 oktober 2019

Gästblogginlägg:"Psykiatrilotteriet"


För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.

Empati och intresse för mig som person bakom mediciner, symptom och diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom psykiatrin. Läkare som ställer sina frågor men inte verkar bry sig om vad jag svarar. Psykologer som kastar tillbaka allt jag säger på mig när jag har synpunkter på deras bemötande. Sjuksköterskor som inte kan uppträda professionellt, utan måste försvara sig istället för att försöka sätta sig in i min situation.

Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.

För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning, och blev diagnosticerad med Aspergers syndrom. Att göra den utredningen utgjorde tyvärr inte något undantag till mina tidigare erfarenheter av psykiatrin och deras bemötande. Jag kom att känna mig illa behandlad, och inte respekterad som den individ jag är. Bland annat upplevde jag att psykologen och läkaren inte förstod mig, och jag fick inte resultatet av utredningen presenterat för mig på något schysst sätt. Istället fick jag en chock av att läsa en massa saker om mig som jag inte alls kände igen mig i, när papprena kom hem i brevlådan. Det gör fortfarande ont att tänka på!

Utredningen och att få diagnosen asperger förstörde en stor del av min självkänsla och raserade min identitet. Jag visste inte längre vem jag var.

Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (en mottagning som till och med är specialiserad på personer med asperger!), fick jag inget stöd. Istället kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg hos mig och min diagnos. Återigen kände jag mig inte sedd som den person jag är bakom diagnoser och symptom! Min dikt handlar om just det:

----

Asperger

Att bli beskriven enligt en mall
utan nyanser
analyseras in i minsta del
tolkas som någon jag inte är
och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig
med förklaringen att allt bara var ett missförstånd

----

Jag har märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till! Det är helt oacceptabelt, men så ser verkligheten ut idag.

Det verkar som att psykiatrin tror att en diagnos i sig gör att man mår bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det dock meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning med den stress det ofta innebär. Dessutom hade jag behövt få mer stöd och hjälp för att ta mig vidare i livet och kunna må bra.

Känslan när jag fick diagnosen men ingen bra hjälp har jag också beskrivit i en av mina dikter:

----

Färdigdiagnostiserad

Tankar utan struktur
panik som inte får existera längre
eftersom den tiden ska vara förbi
eftersom jag är färdigutredd
färdigdiagnostiserad
förväntas kunna leva

----

Nu har jag hittat en ny väg som jag hoppas kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel! Till stor del tack vare mitt skrivande har jag hittat denna nya väg. Förra året av jag ut en bok och startade en facebok-sida: https://www.facebook.com/Kanjagfa/ där jag når ut till andra som också kämpar. Det är mer stärkande än någon medicin!


/Anna Nyström

 

Populära inlägg

När orden inte räcker till

Okej, låt oss ta det här från början. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, tycker om olika saker, tänker olika, känner olika osv.. Det är e...