tisdag 29 maj 2018

Livet med en tvååring

Att vara pappa är förstås helt fantastiskt roligt. Jag är så stolt över att jag får vara pappa till en sån sprudlande glad, smart och energisk kille som Rasmus. Livet blir aldrig tråkigt när man lever tillsammans med honom, och han slutar aldrig att överraska mig. Aldrig hade jag kunnat förutspå hur vardagen skulle se ut om någon hade frågat mig före Rasmus kom till jorden. Men nu vet jag, och jag skulle aldrig byta ut den vardagen igen.


Det finns så klart dagar när man undrar vad det är som man egentligen har ställt till med. Dagar när han absolut inte vill samarbeta med mig, utan istället gör precis allt det som han vet att han inte får göra. För tillfället är han inne i någon slags trotsålder och det viktigaste ordet som han även använder väldigt frekvent är NEJ! Det kan helt ärligt talat vara jävligt frustrerande när han fullkomligt ignonerar allt som jag försöker säga åt honom. Han har typ den starkaste viljan en människa någonsin haft, och om han inte får som han vill så blir det ett jävla liv. Av någon konstig anledning så är han också något av en drama queen, och vet exakt hur han ska utnyttja varje situation till sin fördel.

Rasmus på utfärd i vagnen

Med det sagt måste jag ändå påpeka att det krävs ungefär fem sekunder av hans oemotståndliga leende och skratt innan jag helt har glömt bort hur jobbig han kan vara ibland. Och det är inte alls så att just vår kille skulle vara onormalt busig, utan jag ville bara ge er en liten inblick i hur vår vardag kan se ut. Det är underbart att se att han är frisk och mår bra. Vi har tur som får ha en sån underbar kille, full av liv och energi. Han får även mig att känna mig mer levande varje dag när jag försöker hinna med i hans tempo.

Det här är vår vardag

När han inte är övervild och full av energi så visar han upp sina sympatiska sidor, och sin helt underbara personlighet. Jag vill inte att det här inlägget ska se ut som ett typiskt skrytinlägg om hur perfekta barn man har. Men hag måste ändå få skryta en aning, för det är han värd vår älskade Rasmus. Det sker så stora framsteg i hans utveckling just nu, både i pratet och sättet att uttrycka sig på men också rent intelligentmässigt. Det känns som om han har lärt sig något nytt varje gång man hämtar hem honom från dagiset t.ex. Är det inte nya ord så är det något rent fysiskt han har lärt sig. Bollsinnet har alltid varit på en nästan ovanligt hög nivå, och snart vågar jag inte stå i vägen mera när han sparkar/slår iväg bollarna. Jag tror minsann det är ett blivande NHL-proffs vi pratar om! 😉

Du och jag Rasmus <3

Jag kan inte säga annat än att jag fortfarande har lite svårt att greppa sanningen. Är det faktiskt vi som tillsammans har fått till en sådan underbar liten människa? Jag älskar varje sekund jag får tillbringa med honom, och att varje dag få vakna upp till hans söta ansikte är nästa för bra för att vara sant. Ibland brukar jag tänka på hur otroligt innehållsfattigt och tråkigt livet vore utan Rasmus. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, det skulle vara mer eller mindre meningslöst kan jag tycka när jag tänker på det nu. En sak är säker; utan honom hade jag varit så lågt ner i depressionen att jag knappast skulle ta mig upp igen någonsin. Det är han som gör att jag mår så bra att jag klarar av vardagen. Vi gör det tillsammans. Pappa älskar dig!💚

måndag 28 maj 2018

5 saker jag vill uppnå inom 5 år

Jag har aldrig varit den typen som tänkt framåt speciellt långt, och aldrig att jag skulle planera något på förhand. Nu tänkte jag ändå göra ett litet undantag, och på ett kbt-liknande sätt filosofera över hur jag vill och önskar att framtiden ser ut. Det ska jag göra med hjälp av en lista på 5 saker som jag vill uppnå dom kommande 5 åren.

1. Om 5 år vill jag ha full kontroll över min ångest och psykiska ohälsa. Ångesten ska aldrig få eller kunna stoppa mig från att göra saker som jag älskar att göra. Jag vill även att jag har utvecklats som människa och blivit bättre på att hantera mina känslor.

2. Om 5 år vill jag kunna stoltsera med att ha skrivit åtminstone en bok. Jag har redan nu påbörjat processen med att skriva på min första bok, och har ett bra material på gång i mina utkast. Jag tror på att jag kommer att lyckas med drömmen om att skriva en egen bok.

3. Om 5 år hoppas jag att vår familj har växt till sig. Jag önskar också att alla vi får vara friska och må bra. Jag längtar efter att Rasmus blir så stor att han kan följa med mig på fiskeäventyr, precis som jag gjorde med min pappa. Vår framtid ska bli fantastisk!

4. Om 5 år jobbar jag fortfarande med det jag brinner för; att prata och skriva om psykisk ohälsa med mera. Jag ska ha utvecklat mitt varumärke och fått en större synlighet och en större publik än vad jag har idag. Det finns oändliga möjligheter och saker som jag kan göra, men en sak är säker; jag kommer att göra det tills den dagen jag dör.😉

5. Om 5 år är min och min familjs ekonomiska situation så pass stabil att vi inte behöver ha någon stress eller ångest över det. Jag ska genom det jag gör kunna försörja min familj, och förhoppningsvis bor vi i något slags hus i framtiden. Jag ser inga hinder för att det kommer att bli så, och jag kommer att jobba hårt för att det blir så.

Jag återkommer till det här inlägget om exakt 5 år och ser hur mycket som blev som jag ville.😉

Hur blir framtiden, måntro?

lördag 26 maj 2018

Hur mycket stryk tar hjärnan av psykisk ohälsa?

Att man förändras som människa efter att ha genomgått ett par utbrändheter ät något man får räkna med. Man är inte längre lika stresstålig och orkar inte med allt för svåra eller fysiskt tunga arbetsuppgifter. Men hur mycket förändras hjärnkapaciteten egentligen av olika psykiska besvär så som utbrändhet, utmattnigssyndrom, ångest och stress?

Personligen har jag märkt av en hel del negativa förändringar. Jag glömmer bort saker, är tankspridd som en gammal gubbe och mitt humör går upp och ner som en berg och dalbana. Jag hoppas att det är övergående symptom, men troligen är det något jag får leva med. Min hjärna har fått ta en hel del smällar efter alla utbrändheter och alla år av ständig ångest. Jag märker av dessa förändringar dagligen, och det som är mest skrämmande är att det verkar som om det kommer nya saker hela tiden. En sak som jag har upptäckt på sistone är att jag får någon typ av svindlande känsla om jag snurrar runt ett varv lite väl snabbt. Förut kunde jag snurra och rulla utan några problem och fick aldrig någon svindel eller något liknande. Det här måste ju nästan ha att göra med att min hjärna har tagit stryk och blivit slöare med åldern.

Det som skrämmer mig mest är ju tanken på hur det kommer se ut om 20 år. Har jag större risk att bli dement i tidig ålder på grund av allt som min hjärna fått utstå? Kommer jag ens att känna igen mina egna barn när jag är typ 70 år? Det tåls att tänka på men gör ingen gladare. Det är nog en jävla tur att vi inte vet något om hur vår framtid kommer att se ut på förhand. Livet i sig själv kan ibland vara tillräckligt deprimerande som det är. Därför tänker jag inte lägga en sekund till av mitt liv på att tänka över dessa saker efter att det här inlägget är klart.

Men hur jag än vrider och vänder på det här så måste jag ändå medge att utbrändhet och stress med mera påverkar mer på vår hjärna än vad vi vill tro. Mitt tips är att sluta stressa och alltid lyssna på vad kroppen säger. På det sättet undviks nog dom allra största skadorna, och du kan i lugn och ro leva vidare utan oro!😉

torsdag 24 maj 2018

Att stå på utsidan och titta in

Jag har skrivit ett antal inlägg om att inte passa in i samhället och känslan av att vara annorlunda. Den känslan i sig själv räcker långt och väl för att må dåligt, men det finns ännu en värre nivå av det hela. Den nivån där nästan alla runtom dig mer eller mindre undviker kontakten med dig, enbart för att du inte är som alla andra. Det här är ett faktum som jag får ta del av allt oftare, och jag har en teori om varför det är så.

För det första så är det tyvärr så att när man bor i en liten ort så blir det ofta så att dom som umgås med varandra enbart umgås med samma människor hela tiden. Är man då lite annorlunda, har social fobi och dessutom gått ut offentligt med hur man mår, så är det inte många som gärna kommer fram och säger hej. Ibland känns det som att folk tror att jag bär på någon slags smittsam sjukdom ala spetälska, och därför låtsas som att det regnar och ignorerar mig.

När jag bestämde mig för att helhjärtat och ärligt helt öppet skriva och prata om min och andras ohälsa, så gjorde jag det för att folk skulle öppna upp ögonen. Jag hoppades att mina texter skulle ha en positiv effekt på människor när det kommer till att acceptera sina medmänniskor som är annorlunda eller lider av psykisk ohälsa. Så har det tyvärr inte blivit.

Jag känner av det när jag möter människor på byn som vet vem jag är, men bara för att vi inte har pratat förut eller inte känner varandra så undviks kontakten. Jag känner av det varje gång det ordnas fester eller andra evenemang här eller i någon grannby. Det är vi mot dom, ingen som kommer fram och frågar hur det är, ingen bjuder in en att delta. Istället för att visa en välkommen så ifrågasätts det nästan varför man överhuvudtaget är där. Hur svårt kan det vara att visa lite empati åt andra? Den utfrysning som började i lågstadiet har tydligen aldrig tagit slut. 

Jag vet helt ärligt talat inte vad det här beteendet hos vissa har för syfte. Beror det på att man har blivit lärd att hålla sig till sina närmaste, och att allt det som är lite annorlunda är något som man helst undviker, och nästan känner en liten obehagskänsla för? Eller beror beteendet helt enkelt på en rädsla av att inte veta hur man ska "hantera" det som är "annorlunda"? Beror det på att folk i allmänhet är ovetande och dåligt pålästa om psykisk ohälsa med mera? Eller beror det på att man helt enkelt inte vill eller orkar bry sig, utan vill leva sina egna liv och skydda sina barn från det "annorlunda"?

Det spelar egentligen ingen som helst roll vad eller vilka som är orsakerna. Jag kan bara inte förstå hur och när klimatet kan ha blivit så här rått och kallt. Så länge man umgås med dom familjer och föräldrar som man alltid har gjort så är allt lugnt. Men om det kommer en ny person eller familj in i bilden så blir det en total obalans omgående. Det känns i luften, alla som känner varandra sätter sig på ett bord. Dom man brukar prata med så pratar man med även om det finns en "nykomling" som kanske behöver lite uppskattning. 

Jag är inte mister psykisk ohälsa, jag bara lider av det och skriver om det. Jag har social fobi, men det betyder inte att jag vill att DU ska undvika mig, tvärtom. Om jag väl har tagit mig till en tillställning där merparten av byn finns samlade, så gör jag det inte för att bli totalt ignorerad av människor som känner mig. Det är mobbning. Jag vill gärna prata, och jag kan faktiskt prata om annat än psykisk ohälsa.

Jag är mycket mer än min psykiska ohälsa. Jag är en medmänniska. Jag vill bli accepterad för den jag är, och kunna känna mig uppskattad där jag bor. När blev klimatet i vår ort så kallt? Det är dags att tänka om nu.


onsdag 23 maj 2018

Jag lämnade honom när han inte ville bli lämnad

Nu sitter jag här och har en sån jävla ångest över vad jag nyss gjorde. Jag kom hem för en stund sedan efter att ha lämnat Rasmus på dagis, och det här var en sådan där morgon jag bara vill glömma. Han var så ledsen och ville helt klart inte gå på dagis idag, utan försökte kramla sig fast vid mitt ben. Jag klarar inte av att se honom så ledsen, och känner mig som världens sämsta pappa som bara säger hejdå och sticker när han behöver mig som mest. Varför utsätter jag honom för det här? Nu känner jag att jag helst skulle åka tillbaks och hämta honom, men det kan jag inte heller göra.

Jag får en sån brutal ångest av att lämna honom där när jag ser att han är så ledsen och inte vill. Det är som tur väldigt sällan han är jätteledsen på morgnarna nuförtiden, men varje gång det kommer en sådan morgon så vill jag bara sjunka genom jorden. Det är det absolut värsta jag vet. Men å andra sidan så vet jag ju någonstans inners inne att det inte tar lång tid innan han blivit gladare efter att jag har åkt iväg. Men det är inget som jag tänker på när jag sitter i bilen påväg hem efteråt. Det är då som alla mörka tankar kommer över, och jag nästan inser att jag måste vara den mest värdelösa pappan i åtminstone Österbotten. Hur skulle jag annars kunna utsätta min älskade pojke för något sådant?


Jag hoppas innerligt att nästa morgon är en bättre morgon, för jag klarar inte av flera sådana här morgnar. Jag kan inte hantera situationen när han står och hulkar och gråter på ett hjärtskärande vis. Jag vill ju bara ta upp honom i min famn och krama om honom och aldrig mer släppa taget om honom. Men när han gråter som mest är det menat att jag ska säga hejdå och lämna honom där. Jag får hemska dejavu känslor och minnen. Alla bilder från när min pappa lämnade mig till dagmamman kommer tillbaka nu, och jag minns exakt hur det kändes. Jag grät och grät och var otröstlig i flera minuter efter att pappa hade åkt till jobbet. Det är dom känslorna jag brottas med nu, och inser att det måste va precis så Rasmus känner när jag lämnar honom. Jag vill bara säga förlåt till honom, och jag hoppas att han förstår att jag inte gör det för att göra honom ledsen.


Förlåt Rasmus, Pappa älskar dig.

tisdag 22 maj 2018

Kontraster i vardagen - Summering av min resa

Ibland är det skönt att få uppleva kontraster i den annars lite smått grådaskiga vardagen. I helgen har jag verkligen fått göra just det. I söndags befann jag mig i ett underbart pulserande Stockholm och gick på ett klassiskt fotbollsderby. Bland dryga trettiotusen andra vilda fotbollsfans kände jag mig ändå förvånansvärt hemmastadd, trots att det är väldigt långt bort från min vanliga vardag. 

Jag har drömt om att få gå på ett Stockholmsderby i många år. Sen den dagen jag började följa med Hammarby så har jag vetat att det är något alldeles speciellt med derbyn. När jag nu fyllde jämna 30 år så kände jag att det var nu som jag skulle förverkliga mina drömmar, och bestämde mig för att köpa biljett och resa dit. Jag kände en stor förväntan veckorna före jag skulle ge mig av på livs resa, och alla förväntningar infriades.

Min resa började från Karleby, där jag hoppade på bussen ner mot Åbo. Jag valde buss före tåg den här gången, främst för att det var förmånligare men också därför att jag ville ha lite omväxling. Bussresan gick smidigt och plötsligt var jag redan framme i Åbo. Där hade jag ett antal timmar att döda innan jag traskade vidare mot hamnen och färjan som skulle ta mig över havet mot Sveriges huvudstad. Vädret var somrigt och härligt så en promenad längs Aura å kändes som en självklarhet. Jag har aldrig tyckt om Åbo, men har aldrig heller upplevt staden på det sättet jag gjorde i lördags. Jag fick en aningen ljusare bild av Åbo efter min promenad mot hamnen, och det var inte alls svårt att hitta rätt heller. Jag kan konstatera en sak; Åbo är en riktig sommarstad. Jag tror inte den är så rolig på vintern, men vilken stad är väl det?

Ombord på färjan blev det hockey-VM och några öl. Det kunde ha funnits värre saker att fördriva tiden med, om vi säger så. Efter matchen så kände jag att det nog var klokast att söka mig till min hytt för att förhoppningsvis få några timmars vila innan vi anlände till Stockholm. Det tog inte lång tid före jag somnat efter att jag lagt huvudet på kudden, och det nästa jag minns är att klockan ringde. Det betydde att vi närmade oss land på andra sidan havet. Vi hade kommit till Stockholm, äntligen!

Stockholm


Jag träffade en gammal bekant från trakten på båten, som även han skulle gå på Stockholmsderbyt. Vi bestämde oss för att umgås på stan innan matchen, och det gjorde resan lättare på flera sätt. Min sociala fobi gör att jag inte kan känna mig sådär väldigt trygg om jag är helt ensam någonstans, men om jag är med någon jag känner så går det betydligt bättre. Dagen i Stockholm började med en promenad in mot dom centrala delarna av stan. Där hittade vi ett perfekt cafe att äta vår frukost på, och fördriva tiden på. 

Drottninggatan



Vi hade nämligen hela 8 timmar på oss i Stockholm innan fotbollsmatchen började. Cafeet vi besökte låg på Drottninggatan, exakt där det fruktansvärda terrordådet skedde för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det kändes konstigt och overkligt när jag tänkte tillbaka på alla scener och bilder som jag såg den dagen det hände. "Tänk om jag hade suttit här den dagen" var en tanke jag tänkte som gav mig rysningar i hela kroppen. Terror är hemskt men vi måste fortsätta våga resa och leva vår liv som innan, och inte låta våra rädslor vinna. Att vara mer uppmärksam nu än tidigare är förstås en självklarhet, och jag kom på mig själv flera gånger under dagen i Stockholm när jag tänkte på just det.

Timmarna gick och vi bestämde oss att vi nog skulle börja söka oss mot Södermalm så småningom. Vi valde kanske inte den rakaste och smidigaste vägen dit, utan vi hamnade på Norra Mälarstrand och gick hela vägen ut till Västerbron. Jag har alltid velat gå på Norra Mälarstrand så för min del gjorde det absolut ingenting att vi tog en lång omväg den här gången. Både Södra och Norra Mälarstrand är otroligt fina att promenera på, och utsikten från Västerbron var inte pjåkig den heller. Det enda negativa var att mina fötter höll på att ge upp, och hälarna blev allt mer uppnötta och svullna. 

Vy från Västerbron


Smärtan i mina fötter glömde jag bort mer och mer i takt med att vi närmade oss hjärtat av Södermalm, Medborgarplatsen! Klockan hade inte hunnit bli 11 på förmiddagen, men det började redan synas allt mer grönvita färger på Söders gator. Det kändes i luften att det här inte var vilken vanlig söndag som helst, det här var dagen då Allsvenskans två bästa lag för tillfället skulle mötas i det hetaste Stockholmsderbyt i mannaminne. Jag kunde fortfarande inte förstå att illa jag faktiskt skulle få uppleva det på plats.

Klockan närmade sig med stormsteg 15:00 och matchstart. Vi hade tyvärr fått biljetter på olika sektioner så vi kunde inte umgås under matchens gång, och bestämde istället var vi skulle träffas efteråt. Att hitta varann bland trettiotusen människor som alls går åt samma håll är inte det lättaste, så vi kom överens om en exakt plats där vi sedan möttes.

Utanför Söderstadion innan match


Hur ska jag förklara vad jag upplevde väl inne på Söderstadion då? Det var helt fantastiskt, och jag hade aldrig kunnat föreställa mig att trycket var så galet som det faktiskt var. Jag har sett hundratals Bajenmatcher på tv och sett klipp av klacken på Youtube, så jag visste ändå på förhand att det skulle vars stämning i världsklass. Men det slog ändå alla mina fantasier med hästlängder! När två lika stora klackar börjar tävla med varandra om vem som kan uppnå högst decibel så är resultatet en obeskrivlig ljudnivå. Jag tror jag hade ståpäls i 90 minuter, och jag kunde absolut inte prata efteråt. Den var oavbruten sång i hela 90 minuter, och pausen mellan halvlekarna kom väldigt lägligt. Jag har aldrig varit med om något så mäktigt, och fastän domaren avgjorde det hela med att döma en felaktig straff åt AIK, så kommer jag aldrig att glömma den dagen.

Lilla jag mitt i Bajenklacken


Saknaden till Rasmus och sambon växte, och det var skönt att kliva på färjan hemåt igen. Även denna gång utlovades det hockey-VM och ett par kalla öl. Finalen mellan Sverige och Schweiz blev en svängig och härlig drabbning som tyvärr även den avgjordes på straffar, och Sverige fick fira guld för andra året i rad. Väl i Åbo tog jag tåget hem och när jag kom hem så ville jag hitta på något med familjen så fort jag bara kunde. Det var skönt att se dom igen, mina älsklingar. Det är sådana här gånger jag inser hur mycket dom betyder för mig.

Hejdå Stockholm!



Vi ville alla göra något spontant och mysigt tillsammans, och bestämde oss att sätta oss i bilen och åka till Seljes. Det är en lite pärla vid en fin sjö, mitt ute i skogen. Där finns en badstrand, lekplats för barnen och massa fina små stugor som man kan hyra. Förut fanns det även en restaurang där, men det finns ingen som driver den för tillfället, vilket är lite synd med tanke på läget. Det var helt otroligt skönt och fint där! Det blev en ordentlig kontrast till det jag hade upplevt dagen innan, och det precis så jag vill leva mitt liv. Jag har utmanat många av mina rädslor dessa dagar, och känner att jag blev starkare av att göra den här resan.

Panorama Seljes

Om ett par veckor får jag äntligen åka på en liten semesterresa med hela familjen. Då blir det en weekend i Kuortane, och det ska bli såå mysigt! Vi behöver verkligen få göra något speciellt ihop.

Mot nya destinationer

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...