torsdag 24 maj 2018

Att stå på utsidan och titta in

Jag har skrivit ett antal inlägg om att inte passa in i samhället och känslan av att vara annorlunda. Den känslan i sig själv räcker långt och väl för att må dåligt, men det finns ännu en värre nivå av det hela. Den nivån där nästan alla runtom dig mer eller mindre undviker kontakten med dig, enbart för att du inte är som alla andra. Det här är ett faktum som jag får ta del av allt oftare, och jag har en teori om varför det är så.

För det första så är det tyvärr så att när man bor i en liten ort så blir det ofta så att dom som umgås med varandra enbart umgås med samma människor hela tiden. Är man då lite annorlunda, har social fobi och dessutom gått ut offentligt med hur man mår, så är det inte många som gärna kommer fram och säger hej. Ibland känns det som att folk tror att jag bär på någon slags smittsam sjukdom ala spetälska, och därför låtsas som att det regnar och ignorerar mig.

När jag bestämde mig för att helhjärtat och ärligt helt öppet skriva och prata om min och andras ohälsa, så gjorde jag det för att folk skulle öppna upp ögonen. Jag hoppades att mina texter skulle ha en positiv effekt på människor när det kommer till att acceptera sina medmänniskor som är annorlunda eller lider av psykisk ohälsa. Så har det tyvärr inte blivit.

Jag känner av det när jag möter människor på byn som vet vem jag är, men bara för att vi inte har pratat förut eller inte känner varandra så undviks kontakten. Jag känner av det varje gång det ordnas fester eller andra evenemang här eller i någon grannby. Det är vi mot dom, ingen som kommer fram och frågar hur det är, ingen bjuder in en att delta. Istället för att visa en välkommen så ifrågasätts det nästan varför man överhuvudtaget är där. Hur svårt kan det vara att visa lite empati åt andra? Den utfrysning som började i lågstadiet har tydligen aldrig tagit slut. 

Jag vet helt ärligt talat inte vad det här beteendet hos vissa har för syfte. Beror det på att man har blivit lärd att hålla sig till sina närmaste, och att allt det som är lite annorlunda är något som man helst undviker, och nästan känner en liten obehagskänsla för? Eller beror beteendet helt enkelt på en rädsla av att inte veta hur man ska "hantera" det som är "annorlunda"? Beror det på att folk i allmänhet är ovetande och dåligt pålästa om psykisk ohälsa med mera? Eller beror det på att man helt enkelt inte vill eller orkar bry sig, utan vill leva sina egna liv och skydda sina barn från det "annorlunda"?

Det spelar egentligen ingen som helst roll vad eller vilka som är orsakerna. Jag kan bara inte förstå hur och när klimatet kan ha blivit så här rått och kallt. Så länge man umgås med dom familjer och föräldrar som man alltid har gjort så är allt lugnt. Men om det kommer en ny person eller familj in i bilden så blir det en total obalans omgående. Det känns i luften, alla som känner varandra sätter sig på ett bord. Dom man brukar prata med så pratar man med även om det finns en "nykomling" som kanske behöver lite uppskattning. 

Jag är inte mister psykisk ohälsa, jag bara lider av det och skriver om det. Jag har social fobi, men det betyder inte att jag vill att DU ska undvika mig, tvärtom. Om jag väl har tagit mig till en tillställning där merparten av byn finns samlade, så gör jag det inte för att bli totalt ignorerad av människor som känner mig. Det är mobbning. Jag vill gärna prata, och jag kan faktiskt prata om annat än psykisk ohälsa.

Jag är mycket mer än min psykiska ohälsa. Jag är en medmänniska. Jag vill bli accepterad för den jag är, och kunna känna mig uppskattad där jag bor. När blev klimatet i vår ort så kallt? Det är dags att tänka om nu.


2 kommentarer:

  1. Känner tyvärr så väl igen mig i det att bli utfryst.
    Har väl alltid blivit det, men speciellt efter min första burnout har det eskalerat och blivit värre..

    SvaraRadera
  2. Jag skrev ett inlägg om detta jag också - dvs mobbning - för ett tag sedan.
    Om man vill se det objektivt har det två sidor.
    Dels ska man inte sticka ut på något sätt, du ska bara passa in bland de vita fåren i hagen, se till att du inte blir det svarta så du avviker från normen. Det fungerar lite såhär.

    För det andra, och det som är viktigare. Det är allt viktigare att vi som har något att säga vågar sticka ut och säga det! Jag tror inte att det helt är så som du säger att du inte fått positiv respons. Eller att du skulle ha hjälpt folk. För det har du. Problemet är bara det att de som har fått hjälp och stöd av att läsa din blogg och inse att de inte är ensamma känner sig sedda i sin ensamhet. De sticker inte ut och hyllar dig. Nödvändigtvis.

    Det är ganska obekvämt att prata om saker som kan anses vara tabu, men det är viktigt. Någon måste göra det. Tyvärr får man endel skit, jag vet ju det själv. Jag har ju inte heller förstånd att vara tyst om saker som är tabu. Min drivkraft är att jag eller nån, men nu blev det jag, måste vara ett språkrör för de som inte vill eller vågar prata om det. Nån måste stå upp för de svaga.

    Jag tycker du gör ett oerhört viktigt jobb och det måste fortsätta! Naturligtvis ska du orka själv också, men jag vill bara att du ska veta att det ÄR viktigt.

    PS. Till oss får man tex komma och grilla om man vill och har vägarna förbi, här är alla välkomna. :) Om man inte har några fördomar och annars är inskränkt i sin lilla box dvs. Man får nog komma då också, men det kan bli lite tråkig stämning ;).

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...