onsdag 23 maj 2018

Jag lämnade honom när han inte ville bli lämnad

Nu sitter jag här och har en sån jävla ångest över vad jag nyss gjorde. Jag kom hem för en stund sedan efter att ha lämnat Rasmus på dagis, och det här var en sådan där morgon jag bara vill glömma. Han var så ledsen och ville helt klart inte gå på dagis idag, utan försökte kramla sig fast vid mitt ben. Jag klarar inte av att se honom så ledsen, och känner mig som världens sämsta pappa som bara säger hejdå och sticker när han behöver mig som mest. Varför utsätter jag honom för det här? Nu känner jag att jag helst skulle åka tillbaks och hämta honom, men det kan jag inte heller göra.

Jag får en sån brutal ångest av att lämna honom där när jag ser att han är så ledsen och inte vill. Det är som tur väldigt sällan han är jätteledsen på morgnarna nuförtiden, men varje gång det kommer en sådan morgon så vill jag bara sjunka genom jorden. Det är det absolut värsta jag vet. Men å andra sidan så vet jag ju någonstans inners inne att det inte tar lång tid innan han blivit gladare efter att jag har åkt iväg. Men det är inget som jag tänker på när jag sitter i bilen påväg hem efteråt. Det är då som alla mörka tankar kommer över, och jag nästan inser att jag måste vara den mest värdelösa pappan i åtminstone Österbotten. Hur skulle jag annars kunna utsätta min älskade pojke för något sådant?


Jag hoppas innerligt att nästa morgon är en bättre morgon, för jag klarar inte av flera sådana här morgnar. Jag kan inte hantera situationen när han står och hulkar och gråter på ett hjärtskärande vis. Jag vill ju bara ta upp honom i min famn och krama om honom och aldrig mer släppa taget om honom. Men när han gråter som mest är det menat att jag ska säga hejdå och lämna honom där. Jag får hemska dejavu känslor och minnen. Alla bilder från när min pappa lämnade mig till dagmamman kommer tillbaka nu, och jag minns exakt hur det kändes. Jag grät och grät och var otröstlig i flera minuter efter att pappa hade åkt till jobbet. Det är dom känslorna jag brottas med nu, och inser att det måste va precis så Rasmus känner när jag lämnar honom. Jag vill bara säga förlåt till honom, och jag hoppas att han förstår att jag inte gör det för att göra honom ledsen.


Förlåt Rasmus, Pappa älskar dig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...