tisdag 29 maj 2018

Livet med en tvååring

Att vara pappa är förstås helt fantastiskt roligt. Jag är så stolt över att jag får vara pappa till en sån sprudlande glad, smart och energisk kille som Rasmus. Livet blir aldrig tråkigt när man lever tillsammans med honom, och han slutar aldrig att överraska mig. Aldrig hade jag kunnat förutspå hur vardagen skulle se ut om någon hade frågat mig före Rasmus kom till jorden. Men nu vet jag, och jag skulle aldrig byta ut den vardagen igen.


Det finns så klart dagar när man undrar vad det är som man egentligen har ställt till med. Dagar när han absolut inte vill samarbeta med mig, utan istället gör precis allt det som han vet att han inte får göra. För tillfället är han inne i någon slags trotsålder och det viktigaste ordet som han även använder väldigt frekvent är NEJ! Det kan helt ärligt talat vara jävligt frustrerande när han fullkomligt ignonerar allt som jag försöker säga åt honom. Han har typ den starkaste viljan en människa någonsin haft, och om han inte får som han vill så blir det ett jävla liv. Av någon konstig anledning så är han också något av en drama queen, och vet exakt hur han ska utnyttja varje situation till sin fördel.

Rasmus på utfärd i vagnen

Med det sagt måste jag ändå påpeka att det krävs ungefär fem sekunder av hans oemotståndliga leende och skratt innan jag helt har glömt bort hur jobbig han kan vara ibland. Och det är inte alls så att just vår kille skulle vara onormalt busig, utan jag ville bara ge er en liten inblick i hur vår vardag kan se ut. Det är underbart att se att han är frisk och mår bra. Vi har tur som får ha en sån underbar kille, full av liv och energi. Han får även mig att känna mig mer levande varje dag när jag försöker hinna med i hans tempo.

Det här är vår vardag

När han inte är övervild och full av energi så visar han upp sina sympatiska sidor, och sin helt underbara personlighet. Jag vill inte att det här inlägget ska se ut som ett typiskt skrytinlägg om hur perfekta barn man har. Men hag måste ändå få skryta en aning, för det är han värd vår älskade Rasmus. Det sker så stora framsteg i hans utveckling just nu, både i pratet och sättet att uttrycka sig på men också rent intelligentmässigt. Det känns som om han har lärt sig något nytt varje gång man hämtar hem honom från dagiset t.ex. Är det inte nya ord så är det något rent fysiskt han har lärt sig. Bollsinnet har alltid varit på en nästan ovanligt hög nivå, och snart vågar jag inte stå i vägen mera när han sparkar/slår iväg bollarna. Jag tror minsann det är ett blivande NHL-proffs vi pratar om! 😉

Du och jag Rasmus <3

Jag kan inte säga annat än att jag fortfarande har lite svårt att greppa sanningen. Är det faktiskt vi som tillsammans har fått till en sådan underbar liten människa? Jag älskar varje sekund jag får tillbringa med honom, och att varje dag få vakna upp till hans söta ansikte är nästa för bra för att vara sant. Ibland brukar jag tänka på hur otroligt innehållsfattigt och tråkigt livet vore utan Rasmus. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom, det skulle vara mer eller mindre meningslöst kan jag tycka när jag tänker på det nu. En sak är säker; utan honom hade jag varit så lågt ner i depressionen att jag knappast skulle ta mig upp igen någonsin. Det är han som gör att jag mår så bra att jag klarar av vardagen. Vi gör det tillsammans. Pappa älskar dig!💚

2 kommentarer:

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig text och så fina bilder :)

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...