måndag 11 juni 2018

Alla har vi våra laster

Jag var till en början lite skeptisk, som alltid, när Åsa kom hem och berättade om en sorts familjesemester som vi skulle ansöka om att få åka på. Vår ansökan fick ett positivt svar och vi fick börja förbereda oss för e fyra dagars lång helg vid Kuortane idrottscenter.

Dagen kom då vi skulle åka, och det råkade av någon anledning vara den absolut kallaste och regnigaste dagen på typ hela försommaren. Men som någon klok människa någon gång i tiden sade så finns det ju inget dåligt väder. Vi bet i det sura äpplet, packade med oss allt vi behövde och åkte iväg. Resan gick smidigt och det tog inte allt för lång tid att köra heller. Rasmus sov så sött nästan hela vägen, och missade utsikten av den finländska landsbygden helt och hållet.

Den här familjesemestern ordnades av Folkhälsans Förbund, som även hade planerat in program för alla dagar samt fixat med barnvakter. Den första programpunkten blev ett slags gruppsamtal där alla föräldrarna samlades tillsammans med ledarna i ett rum. Det pratades helhjärtat och öppet om allas livssituationer och kriser. Det var tungt men väldigt lärorikt. Jag fylldes av en känsla av att jag egentligen inte hade något att berätta om, efter alla andras betydligt värre livsöden. Den känslan var på ett sätt rätt så skön och på ett annat inte alls lika gemytlig. Har jag rätt att må dåligt då jag inte har någon desto större livskris eller annat hemskt i mitt bagage? Är allas öden lika mycket värda eller har vissa människor mera rätt att må dåligt? Det är frågorna som nu surrar i mitt huvud, och jag känner mig aningen förvirrad och lite fånig för att jag mår dåligt.

Viktig tumistid!:)

Samma känsla kom när jag för några dagar sedan satt ner med ett par människor som hade varit med om så mycket mera mörker i sina liv än vad lilla jag har. Deras historier gjorde mig nästan mållös, och jag ifrågasatte mig själv vad jag egentligen hade att komma med och varför jag fick vara med i diskussionen över huvudtaget. Men jag har ju också en livshistoria att berätta. Den må vara mindre mörk än andras, men den gör att jag mår såpass dåligt att jag inte kan fungera som en "normal" person gör i vardagen. Det räcker för mig.

På fredagen fortsatte vi att diskutera vidare kring ämnet och kom in på det här med att hinna ta hand om sig själv mitt i all vardaglig stress. Hur ska man hinna klämma in egentid när all tid man har går åt att ta hand om resten av familjen? Bland annat det var en fråga som flera av föräldrarna ställde sig. Det är en fråga som har olika svar, men jag tror att det handlar om ett samspel mellan alla parter i familjen. Det måste helt enkelt finnas tid för återhämtning och välmående för att klara av all stress som samhället ställer på oss idag.

Vacker solnedgång över kuortanesjön.

En annan sak är hur man ska inse att man duger som förälder och människa, och att man är bra som man är. Den biten har jag själv väldiga problem med. Jag känner sällan att jag är tillräckligt bra eller att jag duger. Det har nog att göra med min smått sjuka tävlingsinstinkt blandat med ett rubbat självförtroende och en usel självbild/självsyn. Vissa dagar kan jag känna att jag nog ändå är rätt ok som både människa och pappa, för att nästa dag känna mig totalt jävla värdelös. Det här tankesättet vet jag ju att inte är sunt, och jag jobbar på att förändra det. Men det tar tid, och det måste få ta tid. Bättre blir det.

För att sammanfatta vår lilla semester så kan jag säga att vi hade fina och viktiga dagar tillsammans vid Kuortane. Vi fick prata med andra föräldrar som också hade det tufft i livet men av olika orsaker. Det var lite,av en ögonöppnare för mig att se och höra hur andra har det och hur dom gör för att någorlunda klara av vardagen. En sak är säker, man är aldrig ensam om något här i världen. Och allas problem och sorger är lika mycket värda, och går inte att jämföras med varandra. Det kommer jag att ta med mig och försöka minnas varje gång det blir sådär extra tungt. Tack Folkhälsan för ett fint genomfört familjekraft läger!

Jag är bra som jag är, trots allt. ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...