måndag 18 juni 2018

Sissela: "Som medmänniska måste man våga agera!"

Att leva nära någon som går omkring med tankar om att ta sitt eget liv är något av det värsta jag skulle kunna tänka mig. Som tur är så har jag inte någon i min närmsta bekantskapskrets som hör till den kategorin av människor, vad jag vet. Men om man har det, hur ska man då hantera den situationen, och hur kan man hjälpa personen i fråga att kanske komma på andra tankar?

Det här är några av frågorna och tankarna som har rullat runt i min skalle dom senaste dagarna eftersom jag ville skriva något om just det. Men om jag inte själv har erfarenhet av det så kan jag inte skriva något vettigt, tänkte jag. Därför frågade jag min vän Sissela, som har förlorat sin pappa i suicid och även själv haft självmordstankar, om hon ville hjälpa mig med det här. Det ville hon gärna och det här blev slutresultatet.

Du har ju berättat om att du själv haft självmordstankar och försökt ta ditt liv. Vad triggade dig till dessa tankar och vad var det som gjorde att du tog steget och försökte ta ditt liv?
-Det var främst för att jag såg att jag sårade min omgivning med mitt mående. Det var extremt många som valde att lämna mig med orden: "vi orkar inte". Dvs. dom orkade inte med MIG och mitt mående. Jag sa till mina anhöriga och vänner som stod kvar att det kan knappast vara en tillfällighet att ingen av dessa orkar med mig och min depression.

En av "vännerna" sade t.o.m. att jag hade förstört hennes liv (hon valde att bo inneboende hos mig). Jag tänkte då att jag är nog ett stort misstag och problem. Mina demoner tog över mer och mer för varje person som inte orkade med mig. I och med att jag alltid varit en person som ställt upp för andra före mig själv, ansågs jag vara egoistisk i mitt tänk. Ännu mer i och med att min pappa dog på det viset.

Vad hade du velat höra någon säga när du tänkte alla mörka tankar?
-Jag fick egentligen höra allt jag behövde höra. Det var bara att det var inte från de människor som svek mig, dom jag gick på mina bara knän och bad om förlåtelse för. Mina vänner och familj som stod kvar sa ju om och om igen att dessa tankar och känslor är felaktiga och det som fick mig att vakna var när min bästa vän kontaktade två utav de som svek mig och sa åt dom att skärpa sig. Då vaknade jag upp, och insåg att jag höll på att döda mig själv..för någon annan.

Det som många missar med denna del är att jag var inte längre 24, jag var tillbaka till mitt 10 åriga jag, där jag stod och ville bli vän med mina mobbare. Den flickan kom tillbaka under depressionen. Jag var osäker, rädd, ensam, ledsen och ville bara bli omtyckt och förlåten.

Vad hjälpte dig att komma bort från självmordstankarna och börja må bättre?
-Utan tvekan mina trogna vänner och familj. De ringde till varann t.o.m och hade stenkoll. Vilket jag kan skämmas över idag men givetvis är jag evigt tacksam för med. Dom räddade mig, inte vården. Och vårdkontakt har jag haft en hel del. De var medmänniskor och de såg till att ha koll och dra ur mig orden. Min bästa vän, andra vänner, mamma och ena syster åkte ofta oinbjudna hem till mig och sa ”Nu tar vi en kaffe” eller värsta var väl ”Nu åker vi upp”. Men det var räddningen.

Hur tror du vi som medmänniskor på bästa sätt kan hjälpa någon med självmordstankar och förhindra att personer väljer att försöka ta sitt liv?
Att främst våga ställa frågan: har du tänkt tanken på att avsluta ditt liv? Eller säg gärna : begå självmord. Varför? Det är så extremt laddat och en käftsmäll. Personer reagerar och om inte annat så förväntar sig sällan personer som är suicidala att få frågan ställd till sig. Sen säger jag alltid till folk som har någon i sin närhet de är oroliga för att bara åk hem till personen oinbjuden. Precis som mina anhöriga gjorde. Banka tills dom öppnar, hota med att ringa polisen. Det funkade för mig i alla fall, då jag bryr mig om vad andra skall tro. Tanken på hur pinsamt det vore om polisen knackade på igen hjälpte.

Det är oerhört viktigt att som medmänniska våga agera. Ser man något annorlunda beteende, seller om någon skriver något osammanhängande på sociala medier – ring 112. Utan att tveka! Jag gjorde det med en som följt mig på instagram sen 2016. Hon skrev ett avsked på sin instagram och alla skickade ett hjärta.. Ett jävla hjärta!

Jag kollade igenom hennes flöde, ringde 112, fick först bara fram hennes förnamn och ort, men efter lite sökning hittade jag hela namnet och adress. Polisen ringde tillbaka till mig och meddelade att tjejen var med en anhörig och mår ok. Hon skrev till mig efteråt och tackade nåt så extremt. Det hon sa, som jag alltid kommer bära med mig var: ”Du räddade mitt liv. ”

Ni kan följa Sissela på hennes instagramkonto @nusnackarvi.
31909889 10156289661544557 4173231640610340864 n
"Som medmänniska måste man agera"

1 kommentar:

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...