fredag 22 juni 2018

Vem har rätt att vara sjuk?

Jag har länge varit rädd för att det är så. men nu har jag fått det bevisat. Det är tydligen så att vissa människor har mer rätt att bli psykiskt sjuka och få lättare hjälp än andra. Om man har orkat slita sig igenom vardagen, "svalt sin stolthet" och bara bitit ihop så har man mer rätt att få hjälp när man väl brakar ihop. Om man som mig alltid mått dåligt, levt med traumatiska minnen från barndomen och helt enkelt inte förmått sig att vinna över ångesten och depressionen så ska man skylla sig själv. Så länge man har gjort rätt för sig någon gång i livet så är man automatiskt skyddad, annars väntar bara en utväg.

Det är så oerhört frustrerande, och det gör något så förjävligt ont att sitta och försvara sig inför någon som inte har någon aning om vad man själv går igenom. Det här är något som har blivit en vardag för mig. "Varför jobbar du inte, helt enkelt?" "Du måste ta tag i ditt liv nu!".. Vad ska man egentligen säga till någon som har bestämt sig för att dom vet exakt hur mitt liv ser ut, och absolut har dom rätta svaren på alla mina problem. Det gör så ont i mig när dom människor som verkligen borde känna mig, åtminstone till en viss del, inte alls har den blekaste aning om hur min vardag ser ut eller hur jag har det. Dom envisas med att jag är problemet, och att det absolut är min lathet eller min syn på livet som har gjort att jag sitter där jag sitter. Om dom bara visste.

I vårt samhälle är det tydligen så att om du har orkat slita sönder dig med ett jobb som du hatar tillräckligt länge, så har du helt plötsligt all sympati och all rätt till hjälp när du väl visar dig svag och går in i väggen. Men om man å sin sida aldrig fått till det vid någon arbetsplats utan alltid mått så dåligt att det slutar redan innan det hinner börja, ja då är man värd ingenting. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill bygga vidare på, och ge åt våra barn? Det ryser i hela mig när jag lyssnar på människor som tycker att det är helt självklart att dom som är svaga ska lämnas utanför, och att dom som är starka nog att kunna bidra till samhället ska få all hjälp när dom behöver. 

Jag kan inte förstå att psykisk ohälsa fortfarande ses som ett tecken på svaghet och lathet, när det i själva verket är ett tecken på en självbevarelesedrift och en otrolig kraft att kunna känna när det blir för mycket. Varför ska det vara en skam att må dåligt och vara svag i vårt samhälle? Vi är alla olika, och ingen annan människa har rätten att jämföra dig och din situation med någon annans. Det är bara du som själv vet vad som är rätt för dig och vilken väg du ska gå för att må bra och få dom bästa förutsättningarna i livet. Ibland är det tyvärr så att man måste stänga av och låta människor ha sina egna åsikter, och helt enkelt inte bry sig. I vissa fall är det helt omöjligt att föra en vettig diskussion om det här ämnet, vilket är lite sorgligt kan jag tycka. Vi borde ha kommit längre än så.

Hur som helst så kommer jag alltid att gå min egen väg, och jag vet exakt hur jag ska göra för att komma tillbaks till det liv jag vill ha. Jag vill inte vara som alla andra. Jag har aldrig bett om att få ett jobb inom en bransch som jag absolut inte trivs i eller kommer att orka med i längden. Jag har redan prövat på det tåget, och det höll inte för mig. Nu känner jag mig själv såpass bra att jag nästan till 100 % säkerhet kan säga vad det är som jag vill göra i framtiden. Det kommer ingen att kunna ta ifrån mig, och jag kommer inte att låta någon stoppa mig. Jag kommer aldrig bli som er. Live with it.

4 kommentarer:

  1. Jag hoppas du förstår min kommentar rätt, den är skriven i nyfikenhet och söker svar och meningen är inte att (iaf medvetet) trycka ner på nåt sätt.
    Jag har forskat i en helt annan bransch och där är utgångsläget att försöka förstå varför vi lyckas
    Därför undrar jag också vad det är som gör att vissa klarar av utmaningarna och den ångest livet medför (jag vill påstå att vi alla lever med en viss nivå av ångest) medan andra får psykisk ohälsa med t.ex. Sjukskrivning som påföljd. Vi upplever och reagerar på saker på olika sätt men frågan blir alltså vad gör att vissa klarar av att leva utan psykisk ohälsa medan andra får psykisk ohälsa trots att man kanske upplevt liknande saker. Jag har själv aldrig lidit av psykisk ohälsa men kommer i kontakt med det nästan dagligen via jobbet och jag försöker förstå även om jag ibland får kämpa med mig själv att inte tänka "ryck upp dig bara, värre saker har hänt". Jag tror också många vill förstå psykisk ohälsa och ställer därför de här "klumpiga frågorna" av nyfikenhet och många gånger har jag fått uppleva just att jag sagt nåt dumt vilket gör att jag ist bara är tyst för att inte trampa nån på tårna.

    SvaraRadera
  2. Hej! Jag upplever att svaret på din fråga redan finns i bloggtexten. Alltså att de som inte lyckas "rycka upp sig" har för många traumatiska minnen med sig från barndomen. För dem är det inte bara den utmanande arbetssituationen som är jobbig, utan att uthärda den med allt bagage. Det blir som att försöka tänka klart - med en kraftig magnet i huvudet. Eller som att försöka jobba oberört - med flera kilo tegelstenar på ryggen. Kan jag tänka mig.

    Hanna K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag var lite råd dig i min text ser jag. Det jag egentligen frågade efter var vad som gör att vissa klarar av alla trauman och allt bagage och kan växa upp utan psykisk ohälsa. Det jag menar är att många upplevt svåra trauman, mobbning etc men vissa klarar av dem bättre. Oftast ser vi bara på vad som orsakar prykisk ohälsa men vad ger psykiskt välmående trots allt upplevelser man har med sig i bagaget..

      Radera
  3. Vi föds med olika förutsättningar också. Glöm inte att vi har våra nedärvda egenskaper och en del är skörare.

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...