måndag 8 oktober 2018

Jennifer: "Får jag ingen hjälp så orkar jag inte kämpa länge till"

När en människa t.ex. bryter benet så får hen åka ambulans till sjukhuset där benet fixas av en kirurg, det är väl en självklarhet för dom flesta? När en människa har gått sönder psykiskt och ber på sina bara knän om att få hjälp så borde det väl vara lika självklart att hen ska få den hjälp som krävs för att må bättre, eller hur? Men nu är tyvärr sanningen en helt annan för många som mår dåligt. Ja, somliga får hjälp och blir sedda men många blir nekade all vård och går allt djupare ner i mörkret. 

Det här inlägget handlar om Jennifer. Hon har, trots sin unga ålder, gått igenom mer skit än dom flesta andra gör under ett helt liv. Jag tog kontakt med henne efter att ha läst hennes inlägg på en facebookgrupp där hon öppet berättade om hur dåligt hon mår och att hon inte får professionell hjälp, trots att hon bett om det många gånger. Istället för att få vård av psykiatrin så nekas hon den gång efter gång, utan någon egentlig orsak. Jag kände att jag måste göra något för att hjälpa henne, så jag frågade om jag fick intervjua henne och skriva ett inlägg om hennes liv och situation. Jennifer har blivit väldigt illa behandlad av vården och myndigheterna. När jag fick reda på vad hon hade upplevt så blev jag uppriktigt ledsen och innerligt förbannad. Ingen människa ska bli behandlad så, och med den här artikeln så hoppas jag Jennifer ska få en upprättelse för allt lidande hon har tvingats gå igenom, och att hon äntligen får den hjälp hon borde ha fått för längesen.


Jennifers illamående började redan som barn, och hennes uppväxt var allt annat än lugn och trygg. Hennes uppväxt präglades av både fysisk och psykisk misshandel. Som följd av det så fick hon så mycket tankar och känslor som inte gick att hantera, utan dom kom istället ut som ilska. Såhär minns Jennifer barndomen och skoltiden.

- Det som startade mitt mående var ju min uppväxt. Blev misshandlad både psykiskt och fysiskt dagligen under hela min uppväxt. Mycket hemskt hände under dom åren. Efter 16 år blev jag fri iaf fysiskt, då jag fick flytta till ett behandlingshem. Det psykiska fortsatte flera år till efter det.. Jag började må dåligt redan som barn, började självskada. Jag fick kontakt med bup, då skolan tyckte jag var ett "problembarn". Hade så mycket känslor som jag inte kunde reda ut eller hantera, vilket resulterade i ilska. Killarna retade mig alltid i skolan, vart jag än var. Tillslut brast det för mig och jag började slåss med grabbarna. Det var ofta slagsmål, men jag rörde aldrig tjejerna.Vissa killar lärde sig efter ett tag att inte bråka med mig, men då fortsatte nästa och nästa och nästa. 

Jag hatar våld egentligen och ville absolut inte slåss, men det var mitt sätt att hantera det just då. Jag var ett barn som inte hade fått lärt sig det som alla andra barn får lära sig. Vilka känslor som är vad, hur olika känslor känns och hur man ska hantera det. När alla känslor kom, så var det ett enda kaos. Jag kunde inte reda ut om jag var ledsen, arg, glad osv.



Problemen fortsatte och det blev allt värre när hon kom in i tonåren. Som tolvåring tog Jennifer hela 39 (!) stycken tabletter dagligen och när hon var 14 år så kom hon i kontakt med vuxenpsykiatrin för den första gången. men det skulle inte bli den sista.

-När jag hade fyllt 14 år, så blev jag inlagd på vuxenpsykiatrin för första gången.. Jag hamnade med vuxna människor, som inte mådde bra. Jag blev även placerad av socialen på vuxenpsyk i 6-8 månader, för att jag inte hade nånstans att bo. Så psyk var mitt "hem" under den perioden när jag var tonåring.Så jag har haft kontakt med vuxenpsyk i många år. På den tiden var det så kaotiskt för mig, jag visste varken ut eller in. 


Tiden gick och Jennifer började må allt sämre, och skadade sig själv allt oftare. Det hela eskallerade till slut i självmordstankar och senare även i självmordsförsök. det blev flera överdoser och vissa av dom kunde ha lett till döden, men som tur så hann läkarna rädda henne.

Jag har tagit flera överdoser, flera har varit allvarliga. När jag var 15-16, så tog jag en överdos som nästan tog död på mig. Hade ambulansen kommit 1 minut senare, så hade jag varit död enligt läkarna. På sjukhuset fick dom magpumpa och ge kol via en sond. De fick stå och slå hårt på mitt bröst för att få igång hjärtat igen. Andningen la av också. De trodde inte jag skulle klara det. Jag har fått detta återberättat av läkare och andra som var där då, jag själv kommer inte ihåg något alls. 


Jennifers liv har bestått av mängder med traumatiska upplevelser och händelser, vilket hon aldrig har fått bearbeta. Trots att hon har bett om att få en psykolog sedan hon var tolv år så har hon aldrig fått det. Idag är Jennifer 23 år och väntar fortfarande på att få bearbeta sina trauman med hjälp av en psykolog.

- Redan när jag var 12 år, så bad jag om en psykolog. Då jag behöver gå igenom uppväxten och bearbeta. Jag är idag 23 och inte fått någon psykolog ännu.Det har hänt massvis med olika händelser, flera trauman och sjuka saker som påverkat mitt liv mycket. Jag har varit utsatt för ganska mycket hemskt genom åren, efter jag kom ifrån hemmet också. 


Jag har genom åren hört många historier om hur dåligt psykiatrin fungerar på vissa ställen i både Finland och Sverige. Jag har även hört om människor som blivit intagna på psyket för att sedan proppas full med massor av olika lugnande tabletter. Men när jag fick veta hur pass illa Jennifer hade blivit behandlad när hon var inne på psyket så blev jag genuint chockad och rös i hela kroppen, samtidigt som en ilska gick igenom hela mig. Så här berättar Jennifer själv om den fruktansvärda händelsen inne på psyket.

När jag var 17 så var jag inlagd på psykiatrin. Jag gick ut och rökte och kom sedan in igen. En manlig skötare där var alltid arg mot mig. Så fort jag gick förbi så sa han en massa skit till mig, vilket han gjorde denna gång också. Han sa bla att jag var en jävla snorunge som inte borde vara på psyk, utan att jag ska sitta i häktet. (Vet dock inte varför, då jag aldrig gjort något brott eller blivit dömd) Han sade att jag var värdelös, ful, äcklig, ja allt möjligt.

Jag gick in på rummet och han följer efter och skriker på mig att han ska ha tändaren. (Jag var på den öppna avdelningen och där fick man ha tändare då) Jag var så upprörd på honom, då han hade hållt på hela dagen mot mig. Så jag sa det att jag inte ville ge den, då jag fick ha den där. Då blev han förbannad och tog min väska och gick ut från rummet med den, vände sig om i dörröppningen och sa "Passa dig innan jag smäller till dig!" Sen smällde han igen dörren.Då blev jag förbannad och kunde inte låta det va, så jag gick efter och sa att han inte har någon rätt att ta min väska och att jag ville ha tillbaka den. Han fortsätter gå i korridoren, så jag går snabbt efter och kommer ifatt. Jag tar tag i min väska och försöker ta den (hade alla mina saker i den och de visste att det inte fanns något farligt då de hade gått igenom den innan) då vänder han sig om och tar ett hårt grepp runt min hals. 

Han tar strypgrepp och trycker hårt så jag inte får någon luft, så av reflex börjar jag backa för att han ska lätta på trycket. Men han trycker bara hårdare och går efter mig och trycker mig bakåt. Jag fortsätter backa, genom hela korridoren, säkert 10-15 meter. Han trycker in mig i mitt rum, fortfarande med greppet runt min hals. In i rummet och längst in, trycker ner mig i sängen och håller kvar. Jag får då ingen luft alls, får panik och börjar veva med armar och ben för att komma loss. Då tappar han greppet och ser direkt att han är påväg att ta ett nytt grepp. Då skriker jag för full hals, så andra i personalen kommer in. Då säger den här skötaren att de måste bälta mig. Jag säger då att det inte finns någon anledning, jag har inte gjort något för att skada mig själv eller någon annan. Resten av personalen håller med mig och säger själva att de inte får enligt lag.Han hävdar återigen att jag SKA bältas oavsett. 

De rullar in bältessängen och jag förstår att jag inte kommer komma ur det, så jag lägger mig i den utan att bråka. De bältar mig, kör in mig i bältesrummet, är helt fastspänd och han kommer in. Jag ber honom att gå ut, men då slår han ner sin armbåge rakt ner i ansiktet på mig hårt. Precis under vänster öga. Jag blir tokig, jag kunde inte försvara mig ens. Jag skriker och gråter att han ska gå ut och dom andra skickar ut honom. Jag blev lugn efter 30 min, då andra i personalen pratade med mig. Jag frågade sen om jag kunde få komma loss, men fick ligga kvar länge. Tiden gick och jag frågade igen, men fick då till svar att jag inte fick komma loss förens jag hade bett om ursäkt till honom.

Jag vägrade, då det inte var jag som hade gjort fel. Jag visste att en läkare måste komma för en bedömning efter max 4 timmar, så jag väntade. Ingen läkare kom. Jag låg där i 12 timmar i sträck, ingen läkare kom alls. Jag behövde gå på toa, men fick inte ens det. (Man kan ju få kissa i en sån där som de lägger under en, men inte ens det fick jag) Till slut bad jag om ursäkt för att jag inte kunde hålla mig längre. Då fick jag komma loss. 

Jennifer polisanmälde mannen och flera av personalen som jobbade den dagen kom på förhör, men ingen sade som det var och fallet lades ner. Psykiatrin mörkade det hela och allt fortsatte som vanligt. Ingen brydde sig om vad som hade hänt den dagen, och ingen kände någon som helst skyldighet att göra något åt saken. För Jennifer var det här ett stort trauma som hon fortfarande lider av och mår dåligt över varje dag.


Idag mår Jennifer så pass dåligt att hon inte klarar sig länge till utan att få den profesionella hjälp hon behöver. Situationen känns hopplös och hon nekas vård när hon söker den, om och om igen. Jag kunde inte bara sitta och se på när en till ung människas liv förstörs på grund av att det brister i psykvården. Jag skriver det här inlägget för att jag vill att Jennifer ska kunna få en bättre framtid, och må så bra som det bara är möjligt. Med rätt vård, stöd och terapi är jag säker på att hon kan må bra en vacker dag.

- Jag har tänkt över jätte mycket och vet vad som skulle hjälpa mig att komma vidare i livet och bearbeta saker och ting. Vilket jag tagit upp med min läkare flertal gånger. Jag har bett om bla: psykolog, trauma-behandling, utredning av diagnoser, terapi, DBT, behandlingshem, remiss till fastlandet istället t.ex. Blir nekad allt. Behandlingshem är "för dyrt" enligt psyk.Remiss till fastlandet vill han inte alls. Han tycker inte det är nödvändigt.Trauma-behandling behövs inte enligt honom, trots att jag har diagnosen komplex PTSD. 

Jag vill ju helst ha psykolog och terapi, för det behöver jag verkligen. Just för att gå igenom alla olika trauman jag varit med om, gå igenom ett i taget, hur jag kände då och nu t.ex. hur det påverkat mig osv. Men även för att gå igenom känslor också, jag har ännu svårt med det trots att jag är 23. Men det är klart, när man inte haft samma förutsättningar som andra barn, att inte fått lära sig det man ska lära sig som barn. Jag har ju varit så van med att stänga allt inom mig och ta ut allt på mig själv, genom att skada bland annat. Andra destruktiva beteenden. Att dämpa all skit för en stund iaf.


Jennifer har hela livet gått runt och funderat på vad det är för fel på henne. Läkarna har gett henne en mängd olika diagsnoser genom åren utan någon som helst utredning. Det har gjort att situationen har blivit allt mer förvirrande för henne. Allt detta har resulterat i att Jennifer idag har ett väldigt dåligt självfötroende och en osund självbild. Hon har även bett om att få göra en riktig utredning ett flertal gånger, men även det har hon nekats. Hennes liv har varit och är fortfarande en jävla mardröm.

- Jag har bett om utredning gång på gång, för jag vill ha svart på vitt. Har även kollat upp diagnoser han satt på papper, läst på ordentligt och det stämmer inte in på mig alls. Även frågat anhöriga, utan att berätta vad det gäller. Bara läst upp kriterierna som måste uppfyllas för att kunna ställa en diagnos. Frågat om vilka som stämmer och inte. (Minst 5 måste uppfyllas för att få kunna ställa diagnosen) Alla har svarat likadant, 2 passar in och en passar in lite då och då. Periodvis. 

Jag förstår att läkare kan ha misstanke om diagnoser, men dom får INTE sätta diagnoser på papper utan utredning och klok grund. Inte enligt lag. 

Efter år av felaktiga diagnoser och fel medicinering så har Jennifers kropp tagit mycket skada. Ofta har hon fått höga doser och samtidgt medicinerats med många olika mediciner, utan att läkaren någon gång skulle ha kontrollerat vilka mediciner som "krockade" med varandra. Det är förstås helt oacceptabelt att aggera så som läkare, och det kan leda till allvarliga komplikationer för patienten. I värsta fall kan det leda till döden, något som jennifer fick uppleva.

- Läkaren har under flera år bara skrivit ut mediciner efter mediciner, utan att ha koll på vilka som krockar och inte. Jag har haft mer än maxdos på alla sorter. Min kropp har tagit extremt med stryk av alla experiment med mediciner. T.o.m. när jag varit inlagd på avd så har de proppat mig full med mediciner, och dom har gett mig överdoser så jag fått åka ambulans och varit inlagd på IVA.Pga psykiatrin! De var de som gav mig allt detta, när jag var på en låst avd! Helt sjukt. 

En gång så blev jag så dålig att jag svimmade i korridoren, men de ville inte skicka mig till sjukhus, så de hade bara lagt in mig i rummet och inte brytt sig mer. När sen mina anhöriga kom (som inte visste något) så gick dom in i rummet och trodde att jag sov. Så de försökte väcka mig, men  fick inte liv i mig. Så de märkte att jag knappt andades och var medvetslös. De skrek till personalen att ringa ambulans, men de vägrade och sa att det inte var någon fara. Så mina anhöriga ringde ambulans istället, men psyk sa att jag inte fick åka ner till sjukhuset för jag hade LPT. Mina anhöriga blev tokiga och berättade allt för ambulansen, så ambulansen gick in och gjorde sin bedömning. Jag var medvetslös och andades knappt, så det blev ilfart till sjukhuset och inlagd på IVA igen.


Det senaste året har varit ett oerhört tufft år för Jennifer. Samtidigt som hon lever en mardröm med en psykiatri som vägrar att hjälpa henne, så sker det även andra traumatiska saker i livet. Det började med att hennes morfar, som stod henne allra närmast, gick bort. Och bara 3 månader efter det så gick även hennes mormor tragiskt bort. Och det slutar inte där.

I somras blev jag även utsatt för en våldtäkt. I augusti tog min vän livet av sig. Trots dessa händelser och att de såg att mitt mående blev värre, så fick jag ingen hjälp alls. De bryr sig inte. 

När jag sen blev inlagd i somras efter våldtäkten, så frågade en sjuksköterska där inne varför jag mådde så dåligt nu. Och då berättade jag vad som hänt. Hon sa bara: "Men är det verkligen sant då?" Jag: "Självklart! Varför skulle jag ljuga om en sån sak?!" Hon: "Du kanske bara har drömt det." 


Jennifer befinner sig in i en så mörk och fruktansvärd mardröm, som för oss andra är omöjlig att förstå. Hennes krafter håller på att ta slut och hoppet svalnar sakta. Om hon inte får den vård hon behöver och har rätt att få så kan det sluta väldigt dåligt. 

Hjälp mig att sprida den här storyn så att Jennifer får den upprättelse och vård hon förtjänar. Alla har rätten att begära hjälp, och dom som verkligen behöver den akut måste få den. En bristande psykvård ska inte få förstöra en ung människas framtid, det får bara inte gå till så! Så hjälp mig hjälpa jennifer, och alla andra som sitter i likadana situationer. Tillsammans gör vi en skillnad.

Jennifer lever i en mardröm.

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...