måndag 3 december 2018

Fågel, fisk eller mittemellan?

Jag har alltid varit den där lite tysta och ängsliga killen som står och lyssnar på när andra för en diskussion istället för att bli en del av den. Den största orsaken till varför jag blir så tyst av mig i vissa sociala situationer är att jag har ett dåligt självförtroende kombinerat med en rädsla för att säga något idiotiskt och göra bort mig inför andra människor. Men det är inte hela sanningen. Det finns även tillfällen när jag kan uppfattas som raka motsatsen till den introverta personen som jag oftast är.


Efter många år av misstankar så har jag nu fått min diagnos; bipolär typ 2. Till den hör perioder av depressioner varvat med uppåtperioder kryddade med en kraftig ökning av både energi och självförtroende, som ibland övergår i ren hypomani. När jag är inne i en depressionsperiod så är jag allra närmast mitt "riktiga" jag och den personlighet som bäst passar in på mig. Men när jag går över i en uppåtperiod så finns det plötsligt inga gränser eller hinder kvar. Dom här perioderna är alltid kortare än depressionerna, men desto häftigare och oftast väldigt innehållsrika. 


Jag tappar bort hela min verklighetsbild och lever i en liten bubbla. Där inne i bubblan tror jag att allt är möjligt och att ingen uppgift i världen är för svår eller för stor för mig. All min rädsla och oro för hur andra ska se mig försvinner, och min tysthet byts ut mot babbel i sociala sammanhang. Den sociala fobin som i vanliga fall blir väldigt påtaglig är även den som bortblåst på en sekund. Det här är stunder av hypomani som jag både älskar och hatar samtidigt. När jag är nere så längtar jag efter nästa uppåtperiod, medan det kan vara skönt att sjunka ner lite igen efter ett påfrestande hypomaniskt skov. Men vad säger det här om min personlighet då?


Som jag redan nämnde så är det ju mina såkallade depressionsperioder som tar fram mest av mina äkta personlighetsdrag. Då blir jag blyg och tystlåten, avskyr att vara ensam bland allt för mycket människor, t.ex. att handla mat en fredag ensam är värsta mardrömmen. Jag njuter av min ensamhet och att få umgås med mig själv och endast mina närmaste familjemedlemmar. Jag vill ha det lugnt och skönt runtom mig, utan någon som helst stress och press. Då mår jag som bäst helt enkelt. 


Det här med olika personligheter och personlighetsdrag är väldigt intressant. Jag har hört att det egentligen bara finns två olika typer av personer, nämligen dom introverta och extroverta. En introvert person är till mångt och mycket den jag är största delen av mitt liv. Att vara introvert innebär att man är mera inåtvänd med sina känslor, inte tar för sig så ofta och helst inte tar allt för stora risker i livet. När jag beskrev hur jag blir när jag går in i en depressionsperiod så beskrev jag även några av dom allra vanligaste kännetecknen för en introvert person. 


Man ogillar att bli allt för social med okända människor utan stirrar istället fokuserat på mobilen, allt för att undvika den hemskt ångestfyllda situationen att tvingas dra ett kallprat om ingenting alls. Det blir även väldigt jobbigt att ta in allt för mycket info och allt för stora intryck under en alldeles för kort tid. Det medför ofta en ångest som mer eller mindre övergår i ren panik. För att undvika all denna ångest, oro och rädsla så blir det ofta tyvärr så att man drar sig för att gå på olika evenemang eller andra sociala tillställningar. Varför utsätta sig själv för risken att uppfattas som konstig, tyst och asocial, när man istället kan umgås med sig själv?


Länge trodde jag att jag led av social fobi. Och mycket av det som jag tar upp påminner faktiskt en hel del om just social fobi. Men social fobi är mera av ett tillstånd eller en diagnos och borde bli bättre av medicinering/terapi. Mina rädslor och min oro ligger så mycket djupare än det, och dom är liksom en del av mig och vem jag är. Nu är den stora frågan då; kan jag kalla mig för en introvert person? 


Jag skulle vilja säga såhär; eftersom jag har en bipolär störning så är jag inte bara EN personlighet, men den största delen av tiden så är jag absolut en introvert människa. Å andra sidan så förvandlas jag till en väldigt extrovert människa i mina hypomaniska perioder. Om det inte redan finns så uppfinner jag den här och nu; den bipoverta eller multiverta personen som har den fantastiska förmågan att växla mellan olika lägen och personligheter. Man får det bästa av två världar och får uppleva så mycket olika känslor på väldigt kort tid. Vackert, inte sant?


Alla personligheter är fina på sitt sätt och jag är tacksam för att jag har fått förmågan att ha flera av dom. Det gör mitt liv så mycket mer spännande, men det innebär också stora prövningar. När man väl har insett vilken personlighet som stämmer in bäst på en själv så blir livet så mycket lättare att acceptera. Sen får man ta allt det andra som en ren bonus och bara hantera det på bästa möjliga sätt.


Jag är oftast introvert, och det är jag stolt över!

Mitt liv är en berg och dalbana.

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...