Det är rätt vanligt att nyblivna mammor skriver ner en
förlossningsberättelse, och dom är alltid lika gripande att läsa. Vad
som inte är så värst vanligt och något som jag nog aldrig har sett är
att nyblivna pappor skriver det samma. Det tänkte jag ändra på,
så här kommer nu en aningen annorlunda förlossningsberättelse från en
bipolär och vid tillfället påtagligt psykiskt instabil pappas synvinkel.
Måndag natt 03:00 känner jag hur min sambo buffar till mig och säger att
värkarna har börjat. Jag svara något i stil med "jaha, så bra" utan att
vakna ens en gång. Morgonen kom och klockan ringde. Det var dagisdags
för Rasmus och vi började göra oss i ordning
inför avfärd. Värkarna höll på fortfarande och redan här började det
kännas som att något möjligtvis var på gång. Vi skjutsade Rasmus till
dagis och åkte hem i hopp om att värkarna skulle fortsätta och helst öka
i styrka, och det gjorde dom också. Redan vid
middagstiden så började vi så småningom inse att det nog snart skulle
bli dags att åka in till BB. Så när Rasmus slutade på dagiset vid
2-tiden fick han åka raka vägen till farmor och farfar, och vi till
sjukhuset. Där väntade ett par långa timmar som pendlade
mellan hopp och uppgivenhet.
Värkarna som nu hade pågått i över 12 timmar började av någon anledning sakta ner så fort vi kom in till BB. Det verkade nästan som att det låg en förbannelse över att åka in, men nu i efterhand så tror jag det här är ett väldigt vanligt scenario. Kroppen slappnar av på ett helt annat sätt när man väl är där i trygga händer liksom, och det antar jag att är orsaken till varför det här händer. Nåväl, vi fick själv välja om vi ville stanna kvar över natten och avvakta eller åka hem. Min sambo ville absolut inte åka hem mera för hon kände ju att det var rätt nära att börja nu, och dessutom hade hon haft värkar i över 12 timmar. Det var ett väldigt bra beslut av henne.
Det enda problemet nu var att jag egentligen inte skulle få bli kvar
över natten, och iom. att läget verkade rätt stabilt och lugnt så
började vi nog båda inse att det skulle bli bäst om jag åkte hem och
vilade medan hon stannade kvar. Tiden gick och klockan
började närma sig nio. Jag var redan beredd på att åka när plötsligt en
barnmorska kom in i rummet och berättade att hon hade fixat så att jag
fick stanna där med min sambo. Det kändes väldigt skönt ändå, för om det
plötsligt skulle börja hända något, som
det ju kan göra, så skulle jag haft 30 minuter till BB:n och riskerat
att missa hela grejen. Och det skulle senare visa sig att det var en
jävla tur att jag fick stanna ändå.
För det var som att allting plötsligt vände när vi båda fick veta att vi inte behövde skiljas ifrån varandra mera den natten. Bara några få minuter hann gå innan värkarna blev så kraftiga att barnmorskan ville göra en undersökning för att se om något hade hänt. Då kom dom magiska orden: "Ni får nog flytta till förlossningssalen nu". Shiit alltså! Nu var det på riktigt, och ångesten sköljde över mig som en iskall våg. Det kom så plötsligt, även om jag hade vetat att det här skulle hända så blev jag lite tagen på sängen. Så kom jag på det; jag hade glömt mina mediciner hemma. Fy fan! Hur skulle jag nu klara av den här otroligt psykiskt påfrestande situationen? För det är faktiskt ett helvete att som blivande pappa stå vid sidan om helt hjälplös och se på när ens älskling vrider sig i sådana fruktansvärda smärtor som vi män aldrig någonsin kommer kunna förstå eller ens sätta oss in i hur för jävligt det måste vara. Ändå så måste jag få påpeka att den psykiska påfrestning man som partner går igenom även den är hemsk och jävligt tuff att brottas med. Det är svårt att förklara hur det faktiskt kändes, men jag tänkte ändå försöka återge alla dessa tusen miljoner olika känslor som jag gick igenom natten mellan måndagen den 28 och tisdagen den 29 januari.
Det är faktiskt så. En enda stor känslostorm som byter skepnad i samma
takt som ens kvinna lider allt mer. Jag mådde stundvis piss och ångesten
balanserade flera gånger på gränsen mellan panik och ett totalt
genombrott. När det var som värst så kunde jag helt
enkelt inte se på när hon låg där och våndades i sina smärtor. Då
stängde jag av systemet, stirrade in i väggen och bara försvann för ett
litet tag. Ja, det var ju såklart hon som gick den stora kampen, och hon
som gjorde jobbet. Men samtidigt gick jag min
egna lill kamp, den mot mina demoner. Jag kände hur jag började skaka,
pulsen rusade och gråten fanns hela tiden där som en vulkan redo att
explodera. Jag trodde ett tag att jag skulle tappa det helt och inte
klara av att vara där för henne. Bara tanken på
det gav mig en sådan skam att jag bara ville sjunka genom golvet. Hur
fan kunde jag ens tänka tanken på att inte finnas till för henne. Jag
kände mig så värdelös, malplacerad och liten.
Men jag lyckades till slut greppa taget över mina svarta ångesttankar. Demonerna fick ge sig av för jag hade något väldigt viktigt att slutföra. Jag skulle finnas vid min sambos sida, krama henne, stötta henne och pusha henne ända in i mål. Och det gjorde jag! Trots all min ångest och trots att jag mådde något för jävligt illa så stod jag där vid min sambos sida och fick den belöning som vi så länge hade väntat på till slut. Vi gjorde det tillsammans!