Förlossningsberättelse från en bipolär pappas synvinkel

Det är rätt vanligt att nyblivna mammor skriver ner en förlossningsberättelse, och dom är alltid lika gripande att läsa. Vad som inte är så värst vanligt och något som jag nog aldrig har sett är att nyblivna pappor skriver det samma. Det tänkte jag ändra på, så här kommer nu en aningen annorlunda förlossningsberättelse från en bipolär och vid tillfället påtagligt psykiskt instabil pappas synvinkel.

Måndag natt 03:00 känner jag hur min sambo buffar till mig och säger att värkarna har börjat. Jag svara något i stil med "jaha, så bra" utan att vakna ens en gång. Morgonen kom och klockan ringde. Det var dagisdags för Rasmus och vi började göra oss i ordning inför avfärd. Värkarna höll på fortfarande och redan här började det kännas som att något möjligtvis var på gång. Vi skjutsade Rasmus till dagis och åkte hem i hopp om att värkarna skulle fortsätta och helst öka i styrka, och det gjorde dom också. Redan vid middagstiden så började vi så småningom inse att det nog snart skulle bli dags att åka in till BB. Så när Rasmus slutade på dagiset vid 2-tiden fick han åka raka vägen till farmor och farfar, och vi till sjukhuset. Där väntade ett par långa timmar som pendlade mellan hopp och uppgivenhet.

Värkarna som nu hade pågått i över 12 timmar började av någon anledning sakta ner så fort vi kom in till BB. Det verkade nästan som att det låg en förbannelse över att åka in, men nu i efterhand så tror jag det här är ett väldigt vanligt scenario. Kroppen slappnar av på ett helt annat sätt när man väl är där i trygga händer liksom, och det antar jag att är orsaken till varför det här händer. Nåväl, vi fick själv välja om vi ville stanna kvar över natten och avvakta eller åka hem. Min sambo ville absolut inte åka hem mera för hon kände ju att det var rätt nära att börja nu, och dessutom hade hon haft värkar i över 12 timmar. Det var ett väldigt bra beslut av henne.

Det enda problemet nu var att jag egentligen inte skulle få bli kvar över natten, och iom. att läget verkade rätt stabilt och lugnt så började vi nog båda inse att det skulle bli bäst om jag åkte hem och vilade medan hon stannade kvar. Tiden gick och klockan började närma sig nio. Jag var redan beredd på att åka när plötsligt en barnmorska kom in i rummet och berättade att hon hade fixat så att jag fick stanna där med min sambo. Det kändes väldigt skönt ändå, för om det plötsligt skulle börja hända något, som det ju kan göra, så skulle jag haft 30 minuter till BB:n och riskerat att missa hela grejen. Och det skulle senare visa sig att det var en jävla tur att jag fick stanna ändå.

 

För det var som att allting plötsligt vände när vi båda fick veta att vi inte behövde skiljas ifrån varandra mera den natten. Bara några få minuter hann gå innan värkarna blev så kraftiga att barnmorskan ville göra en undersökning för att se om något hade hänt. Då kom dom magiska orden: "Ni får nog flytta till förlossningssalen nu". Shiit alltså! Nu var det på riktigt, och ångesten sköljde över mig som en iskall våg. Det kom så plötsligt, även om jag hade vetat att det här skulle hända så blev jag lite tagen på sängen. Så kom jag på det; jag hade glömt mina mediciner hemma. Fy fan! Hur skulle jag nu klara av den här otroligt psykiskt påfrestande situationen? För det är faktiskt ett helvete att som blivande pappa stå vid sidan om helt hjälplös och se på när ens älskling vrider sig i sådana fruktansvärda smärtor som vi män aldrig någonsin kommer kunna förstå eller ens sätta oss in i hur för jävligt det måste vara. Ändå så måste jag få påpeka att den psykiska påfrestning man som partner går igenom även den är hemsk och jävligt tuff att brottas med. Det är svårt att förklara hur det faktiskt kändes, men jag tänkte ändå försöka återge alla dessa tusen miljoner olika känslor som jag gick igenom natten mellan måndagen den 28 och tisdagen den 29 januari.

Det är faktiskt så. En enda stor känslostorm som byter skepnad i samma takt som ens kvinna lider allt mer. Jag mådde stundvis piss och ångesten balanserade flera gånger på gränsen mellan panik och ett totalt genombrott. När det var som värst så kunde jag helt enkelt inte se på när hon låg där och våndades i sina smärtor. Då stängde jag av systemet, stirrade in i väggen och bara försvann för ett litet tag. Ja, det var ju såklart hon som gick den stora kampen, och hon som gjorde jobbet. Men samtidigt gick jag min egna lill kamp, den mot mina demoner. Jag kände hur jag började skaka, pulsen rusade och gråten fanns hela tiden där som en vulkan redo att explodera. Jag trodde ett tag att jag skulle tappa det helt och inte klara av att vara där för henne. Bara tanken på det gav mig en sådan skam att jag bara ville sjunka genom golvet. Hur fan kunde jag ens tänka tanken på att inte finnas till för henne. Jag kände mig så värdelös, malplacerad och liten.

 

 

Men jag lyckades till slut greppa taget över mina svarta ångesttankar. Demonerna fick ge sig av för jag hade något väldigt viktigt att slutföra. Jag skulle finnas vid min sambos sida, krama henne, stötta henne och pusha henne ända in i mål. Och det gjorde jag! Trots all min ångest och trots att jag mådde något för jävligt illa så stod jag där vid min sambos sida och fick den belöning som vi så länge hade väntat på till slut. Vi gjorde det tillsammans!

Att föda barn och att vara med om en förlossning är påfrestande för både föderskan och dennes partner. Det som ofta glöms bort är hur tufft det faktiskt är att vara partner och inte förmå att göra något som rent konkret skulle lindra föderskans smärta. Att vara den som står bredvid och som till synes inte gör mycket alls, och absolut inte jämfört med vad föderskan själv gör. Det är väldigt vanligt att just partnerns insats under förlossningen nervärderas. Men det borde den inte göra. Som partner har man en minst lika viktig roll som föderskan, och man är ett team när man väl har kommit så långt. Ändå kände jag mig stundvis värdelös och så bortgjord. När jag reflekterar över det nu så inser jag ju vilken viktig roll jag ändå hade, och vilken kämpainsats även jag gjorde. Vi led på olika sätt men gick i mål enade och kom närmre varann än vi har gjort på väldigt länge. Kärleken liksom överöste oss när vi fick se vår älskade son. En euforisk känsla fyllde våra utmattade själar, och allt det som bara för en sekund sedan kändes så oerhört jobbigt försvann i samma sekund han kom. All ångest, all rädsla och alla katastroftankar byttes ut mot lycka och en emotionell tomhet. Allt blev så bra och det kändes så häftigt och såå underbart! Jag är så stolt över oss älskling, och jag är så glad och innerligt tacksam för att jag fick uppleva den där natten tillsammans med dig Åsa. Jag älskar dig, jag älskar oss!

Dagens gästbloggare; Sandra: "Jag lever i en limbo"

När jag var liten såg människor runt mig som en orolig själ. Jag var ordentlig, duktig i skolan och utforskade på intet sätt såsom ungdomar gör. I tidig vuxenålder flyttade jag utomlands ett år, kom hem, flyttade igen, flydde från saker som jag förträngt. Jag drabbades av min första (identifierad) depression när jag var 22. Totalisolerade mig. Kom upp till ytan igen efter ett år och träffade sen mannen till mina barn, som än idag står vid min sida. Vi blev gravida och med samtida allvarlig sjukdom under graviditet så var åter en ny depression ett faktum efter förlossning. 

Ytterligare en depression efter barn nummer två. Först då hamnade jag hos specialistpsykiatrin, där jag än idag 15 år senare har kontakt. Jag är mycket målmedveten företagsam drivande, har massor av grejer igång samtidigt, ordnar till andra, peppar, stöttar osv.i perioder. Har ett jobb med väldigt mycket ansvar och krav, fokuserar på att hjälpa andra fast jag vet att det är så fel. För tre år sedan fick jag min bipolära diagnos. Jag visste det redan. Men skammen då var så stor. Fortfarande. Få vet. Säkert fler än jag tror. Men jag kan inte förlika mig, svårt att acceptera. 

Jag lever i en limbo, och jag vet att jag är svår att leva med. Dagar finns när jag är helt övertygad om att solen aldrig kommer gå upp igen. Fullständigt nedbruten. När jag ligger på barnens studsmatta och tittar upp på molnen och tänker att det vore en bra plats. Min läkare tycker att jag har en god insikt och självkontroll och att jag har redskap och nätverk för att inte behöva samtalskontakt. Jag vet inte, är i en period där jag är osäker, svag, ambivalent. Där ångesten vaggar mig och allt kan bli en katastrof. Natten är min oro, där jag gråter mina tysta tårar. Känner mig fast, som om jag alltid kommer att må så här.

Dagens gästbloggare; Anna: "För mig har psykiatrin varit som ett lotteri"

Hej!

Jag heter Anna och är 30 år. Att skriva, särskilt dikter, har under många år varit ett sätt för mig att överleva. Ett sätt att få ur mig känslor och hantera ångest. Omvandla jobbiga erfarenheter och tankar till något som ligger utanför mig själv, som andra kan relatera till och hitta stöd och tröst i.

Skrivandet har jag haft med mig från barnsben, och som åttaåring skrev jag min första bok som jag döpte till “Den magiska kappan“. 22 år senare, alltså förra året, gav jag ut min debutbok: diktsamlingen “Kan jag få låna någon annans liv? Kampen mot psykiatrin“. Boken betyder mycket för mig, och skapandet av den har hjälpt mig mot bättre psykisk hälsa och att läka efter alla år jag har kämpat mot psykiatrin för att få ett värdigt bemötande och rätt hjälp.

För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.

Empati och intresse för mig som person bakom mediciner och diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom psykiatrin.

Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin – inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.

I samband med utgivningen av boken startade jag en facebook-sida med samma namn som boken, för att kunna nå ut till andra med liknande tankar och erfarenheter som jag. Där har jag märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till!

Nu har jag hittat en ny väg som jag tror kommer att leda mig åt rätt håll i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar och att det finns en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel!

Dagens gästbloggare;Katariina: "Var aldrig rädd för att be om hjälp!"

Jag har varit med om otroligt mycket i mitt liv, som format mig till den jag är idag. Många kanske ser mig som stark och egentligen inte förstår hur tuff min vardag är. 

När jag började 3:an på lågstadiet så började mobbningen. Vet inte varför det började, om det var pga mina glasögon eller för att jag sågs som den svagaste länken. Klassiska glåpord som fetto osv fick jag leva med enda tills jag började 8:an. Min första pojkvän var skolans tuffaste kille och såhär med facit i hand så gav han mig skinn på näsan 

Tonårskärleken tar ju förr eller senare slut, och även om mobbningen inte var lika illa så var jag otroligt ensam. Vid det laget hade "fetto" etsat sig in i min hjärna, för det som de sa var ju sant. Jag trodde på dessa ord att jag än idag minns ett tillfälle när jag satt i mitt badkar, slog mig själv och upprepa gång på gång hur värdelös jag var.

2007 träffade jag killen som jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Vid det här laget hade alla mina erfarenheter i livet lärt mig att jag inte var värd ett skit. Summa sumarum, jag var kvar i ett förhållande i 7 års tid trots att jag aldrig dög som jag var. Men jag var livrädd att vara ensam, jag var inte värd någonting bättre trodde jag. Tacksam att jag idag inser mitt värde. 

Separationen 2014 trodde jag då var det värsta som kunde hända mig. Men det har sen dess varit en resa som gjort mig starkare, mer fri och framför allt att jag inser mitt eget värde. Tillsammans har vi tre barn, så jag är alltså ensamstående trebarnsmorsa och med ett otroligt litet stödnätverk. För jag lämnade ju mitt liv i Sverige och flyttade till Finland. 

Sen har vi ju min högkänslighet som jag i slutet av 2018 äntligen förstod. Det är ännu en kamp att förstå sig själv. Varför man reagerar som man gör, varför känslorna går upp och ner hela tiden. Men framför allt att jag inte längre ifrågasätter "vad är det för fel på mig?".

Det jag vill säga med att dela allt det här är att aldrig vara rädd för att be om hjälp. Jag är där jag är idag för att jag alltid tagit mod till mig att be om hjälp och framför allt att jag alltid försöker hitta lösningen till ett problem. Allt det jag berättat är bara en bråkdel av det jag gått igenom. Men jag hoppas på att det finns medmänsklighet kvar i detta samhälle. Ett samhälle som skrämmande nog är på väg mot fel håll.

Ibland blir inte livet som man tänkt sig, ibland blir det så mycket bättre...

Juli 2014, då jag kraschade.. Då trodde jag att läkaren var skvatt galen som ville sjukskriva mig i 10 dagar. 10 dagar, vad i hela helsike ska jag hitta på i 10 hela dagar? Kommer ju att klättra på väggarna 10 dagar gick och pang bom så small det till ordentligt! Benen vek sig, hjärtklappning ifrån helvetet, armar och andra kroppsdelar domnade, jag kunde inte prata, det blev bara något svammel.. Svimmade av till och från i ett dygn. Aldrig har jag varit så rädd, ska jag dö nu, är det en stroke, har jag blivit helt galen? 10 dagar blev till 3 månader. Jag kände mig helt förkrossad och misslyckad, jag klarade inte av att ta hand om mig själv och vardagliga saker som tidigare gått på rutin.

Så fortsatte det, sjukskrivning på sjukskrivning.. 3 månader förvandlades till 3 år..
Mitt självförtroende och hela mitt väsen löstes sakta upp till oigenkännlighet! Människor runt omkring mig kände inte igen den jag nu förvandlats till, än mindre jag själv.
Vem är det som stirrar tillbaka på mig i spegeln? Hon ser död ut i sin blick, hela själen har brutits ner till något kallt, grått, giftigt!

Är det så här det ska vara, är det, det här som kallas livet? I så fall vill jag inte vara med längre, jag kan inte, jag orkar inte..Inte en dag till, inte en timme, inte en minut, inte en sekund till..Det finns inget kvar av det som en gång var jag. Kroppen börjar lägga av på allvar, den tynar bort och orkar nog inte länge till, hjärnan kopplar inte, motoriken försvinner, JAG försvinner! Det är en så liten, liten del kvar av det jag än gång var, så minimalistisk att det knappt går att finna. Lika bra att få slut på det, jag klarar inte av att se mig själv dö mer nu, det går bara inte. Jag har inga krafter kvar, allt jag vill är att få frid.. Få slippa all smärta! Är det verkligen så här allt ska sluta? Ja tack, nu har jag kämpat allt jag kan och det går verkligen inte mer nu.. Ge mig frid!

Något händer, en dröm om mina bortgångna släktingar, en fantastisk euforisk känsla, kärlek, ljus, liv, tro, hopp.. Inget som någonsin kommer att kunna beskrivas med ord..

Där och då förstår jag, jag behöver inte gå igenom detta ensam. Jag behöver inte KÄMPA mer, jag behöver bara överleva. Överleva en sekund till, en minut, en timme, en dag.
Bara lite till! En tegelsten i taget. Bara en och sen en till. Börja mura igen hålet som grävts upp till helvetets portar Tegelstenarna byggs på, jag byggs upp på något sätt.. På något outgrundligt sätt byggs jag sakta upp igen. Jag vet inte hur, men jag känner det i hela mig, i varje del, i varje liten cell! Det händer faktiskt, jag nästan hör hur blodet pumpar genom hjärtat och rinner i mina ådror, hur hjärtat klappar och blir starkare, hur själen sakta fylls av ljus igen, kroppen får kraft, hyn får färg, motoriken börjar fungera och hjärnan kan emellanåt tänka rationellt igen.

Allt går otroligt sakta, men jag känner hur det sker. Livet, livet ropar på mig och jag kan för första gången höra det klart och tydligt!

Jag lyssnar nu, jag anammar det livet vill ge mig. Ibland blir jag lite vilsen på vägen. Ibland går jag för fort fram så kroppen och hjärnan samarbetar, dom bromsar mig när jag blir för glad på livet. Jag har lärt mig att stanna upp då. Jag behöver inte skynda, inte ha bråttom. För jag är precis där jag ska vara just NU! Det ska ta tid, det ska komma bakslag..
 
Allt måste få bli som det blir, och jag måste lära mig att det tar TID! Nu går jag in i 5:e året med utbrändheten men... Jag försöker att inte älta det förflutna så att jag kan leva i nuet. Jag försöker att inte skynda fram till morgondagen för den vet jag ännu inget om. Men just nu kan jag så frön för framtiden, jag kan kreativt bygga upp mig själv och det som komma skall.
 
Jag kan vara JAG och känna mig trygg i att inte veta allt som sker. Jag är lycklig på riktigt, så innerligt!! Hur kan man inte vara det när det växer en mini människa i mig som ligger och sprattlar för fullt. Det är det ända som betyder något just nu och jag är så tacksam varje dag att livet ropade på mig, att jag vågade lyssna!
 
Så tack mig själv, det här gjorde du bra!