onsdag 23 januari 2019

Dagens gästbloggare;Katariina: "Var aldrig rädd för att be om hjälp!"

Jag har varit med om otroligt mycket i mitt liv, som format mig till den jag är idag. Många kanske ser mig som stark och egentligen inte förstår hur tuff min vardag är. 

När jag började 3:an på lågstadiet så började mobbningen. Vet inte varför det började, om det var pga mina glasögon eller för att jag sågs som den svagaste länken. Klassiska glåpord som fetto osv fick jag leva med enda tills jag började 8:an. Min första pojkvän var skolans tuffaste kille och såhär med facit i hand så gav han mig skinn på näsan 
Tonårskärleken tar ju förr eller senare slut, och även om mobbningen inte var lika illa så var jag otroligt ensam. Vid det laget hade "fetto" etsat sig in i min hjärna, för det som de sa var ju sant. Jag trodde på dessa ord att jag än idag minns ett tillfälle när jag satt i mitt badkar, slog mig själv och upprepa gång på gång hur värdelös jag var.

2007 träffade jag killen som jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Vid det här laget hade alla mina erfarenheter i livet lärt mig att jag inte var värd ett skit. Summa sumarum, jag var kvar i ett förhållande i 7 års tid trots att jag aldrig dög som jag var. Men jag var livrädd att vara ensam, jag var inte värd någonting bättre trodde jag. Tacksam att jag idag inser mitt värde. 
Separationen 2014 trodde jag då var det värsta som kunde hända mig. Men det har sen dess varit en resa som gjort mig starkare, mer fri och framför allt att jag inser mitt eget värde. Tillsammans har vi tre barn, så jag är alltså ensamstående trebarnsmorsa och med ett otroligt litet stödnätverk. För jag lämnade ju mitt liv i Sverige och flyttade till Finland. 
Sen har vi ju min högkänslighet som jag i slutet av 2018 äntligen förstod. Det är ännu en kamp att förstå sig själv. Varför man reagerar som man gör, varför känslorna går upp och ner hela tiden. Men framför allt att jag inte längre ifrågasätter "vad är det för fel på mig?".

Det jag vill säga med att dela allt det här är att aldrig vara rädd för att be om hjälp. Jag är där jag är idag för att jag alltid tagit mod till mig att be om hjälp och framför allt att jag alltid försöker hitta lösningen till ett problem. Allt det jag berättat är bara en bråkdel av det jag gått igenom. Men jag hoppas på att det finns medmänsklighet kvar i detta samhälle. Ett samhälle som skrämmande nog är på väg mot fel håll.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...