måndag 21 januari 2019

Ibland blir inte livet som man tänkt sig, ibland blir det så mycket bättre...


Juli 2014, då jag kraschade.. Då trodde jag att läkaren var skvatt galen som ville sjukskriva mig i 10 dagar. 10 dagar, vad i hela helsike ska jag hitta på i 10 hela dagar? Kommer ju att klättra på väggarna 🤔 10 dagar gick och pang bom så small det till ordentligt! Benen vek sig, hjärtklappning ifrån helvetet, armar och andra kroppsdelar domnade, jag kunde inte prata, det blev bara något svammel.. Svimmade av till och från i ett dygn. Aldrig har jag varit så rädd, ska jag dö nu, är det en stroke, har jag blivit helt galen? 10 dagar blev till 3 månader. Jag kände mig helt förkrossad och misslyckad, jag klarade inte av att ta hand om mig själv och vardagliga saker som tidigare gått på rutin.

Så fortsatte det, sjukskrivning på sjukskrivning.. 3 månader förvandlades till 3 år..
Mitt självförtroende och hela mitt väsen löstes sakta upp till oigenkännlighet! Människor runt omkring mig kände inte igen den jag nu förvandlats till, än mindre jag själv.
Vem är det som stirrar tillbaka på mig i spegeln? Hon ser död ut i sin blick, hela själen har brutits ner till något kallt, grått, giftigt!

Är det så här det ska vara, är det, det här som kallas livet? I så fall vill jag inte vara med längre, jag kan inte, jag orkar inte..Inte en dag till, inte en timme, inte en minut, inte en sekund till..Det finns inget kvar av det som en gång var jag. Kroppen börjar lägga av på allvar, den tynar bort och orkar nog inte länge till, hjärnan kopplar inte, motoriken försvinner, JAG försvinner! Det är en så liten, liten del kvar av det jag än gång var, så minimalistisk att det knappt går att finna. Lika bra att få slut på det, jag klarar inte av att se mig själv dö mer nu, det går bara inte. Jag har inga krafter kvar, allt jag vill är att få frid.. Få slippa all smärta! Är det verkligen så här allt ska sluta? Ja tack, nu har jag kämpat allt jag kan och det går verkligen inte mer nu.. Ge mig frid!

Något händer, en dröm om mina bortgångna släktingar, en fantastisk euforisk känsla, kärlek, ljus, liv, tro, hopp.. Inget som någonsin kommer att kunna beskrivas med ord..

Där och då förstår jag, jag behöver inte gå igenom detta ensam. Jag behöver inte KÄMPA mer, jag behöver bara överleva. Överleva en sekund till, en minut, en timme, en dag.
Bara lite till! En tegelsten i taget. Bara en och sen en till. Börja mura igen hålet som grävts upp till helvetets portar Tegelstenarna byggs på, jag byggs upp på något sätt.. På något outgrundligt sätt byggs jag sakta upp igen. Jag vet inte hur, men jag känner det i hela mig, i varje del, i varje liten cell! Det händer faktiskt, jag nästan hör hur blodet pumpar genom hjärtat och rinner i mina ådror, hur hjärtat klappar och blir starkare, hur själen sakta fylls av ljus igen, kroppen får kraft, hyn får färg, motoriken börjar fungera och hjärnan kan emellanåt tänka rationellt igen.

Allt går otroligt sakta, men jag känner hur det sker. Livet, livet ropar på mig och jag kan för första gången höra det klart och tydligt!

Jag lyssnar nu, jag anammar det livet vill ge mig. Ibland blir jag lite vilsen på vägen. Ibland går jag för fort fram så kroppen och hjärnan samarbetar, dom bromsar mig när jag blir för glad på livet. Jag har lärt mig att stanna upp då. Jag behöver inte skynda, inte ha bråttom. För jag är precis där jag ska vara just NU! Det ska ta tid, det ska komma bakslag..

 
Allt måste få bli som det blir, och jag måste lära mig att det tar TID! Nu går jag in i 5:e året med utbrändheten men... Jag försöker att inte älta det förflutna så att jag kan leva i nuet. Jag försöker att inte skynda fram till morgondagen för den vet jag ännu inget om. Men just nu kan jag så frön för framtiden, jag kan kreativt bygga upp mig själv och det som komma skall.

 
Jag kan vara JAG och känna mig trygg i att inte veta allt som sker. Jag är lycklig på riktigt, så innerligt!! Hur kan man inte vara det när det växer en mini människa i mig som ligger och sprattlar för fullt. Det är det ända som betyder något just nu och jag är så tacksam varje dag att livet ropade på mig, att jag vågade lyssna!
 

Så tack mig själv, det här gjorde du bra! 

1 kommentar:

  1. Du min fina, duktiga, modiga, omtänksamma lilla flicka är värd allt gott här i livet, dessutom gör du mig till mormor. Du är en ängel för mig, älskar dig så. Mamma ❤❤❤

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...