lördag 2 februari 2019

Dagens gästbloggare; Jenny: "Kärlek ger liv…."


Jag växte upp i en djupt religiös familj som helt var styrd av kyrkan för inställningen var att allt i bibeln är sant. Jag tvingades gå i kyrkan trots att jag inte ville eller förstod vad det handlade om. Mamma led av svåra psykiska besvär som gjorde henne labil ,antingen skrek hon och var arg eller så var hon hysterisk låste in sig i sovrummet och hotade att ta livet av sig . Jag var alltid rädd för min mamma och kände mig otrygg. Pappa var helt styrd av mamma utan egen vilja eller åsikt . Så därför fick jag inte dom grundläggande behoven ett barn behöver och än i dag har vi ingen relation, jag känner ingen kärlek till dom utan ser det som att dom endast satte mig till världen. 

Som barn var jag rädd för allt och väldigt blyg vilket gjorde det svårt för mig i skolan. Ingen ville vara kompis med klassens tjockaste räddaste unge som det var roligt att mobba på rasterna. Jag hatade skolan och hade svårt i alla ämnen och utan stöd hemifrån var jag ensam mot världen. 

I tonåren gjorde jag revolt mot kyrkan, livet men främst mot mina föräldrar. På ytan var jag tuff men inuti samma rädda barn som så desperat behövde bli sedd. Jag flyttade hemifrån redan som 16-åring och fick bli vuxen fort och lära mig att stå på egna ben hade jag ändå gjort under hela uppväxten. Den rädda otrygga versionen av mig stängdes in och livet kändes balanserat och skönt.  

Arton år gammal träffar jag min man och vi får två underbara tjejer med två års mellanrum. Sedan kommer också en sladdis ännu en tjej
När vår mellersta tjej ska börja sjunde klass brakar hon ihop och blir liggandes hemma i ett halvår. Innerst inne visste jag att de skulle ske hon var så lik mig men ändå inte , rädd otrygg och ångestfylld . Men skillnaden var att hon fick all kärlek, trygghet och stöd ett barn ska ha. Hon fick ta plats och bli sedd.
Så jag klandrade mig själv VAD HADE JAG GJORT FÖR FEL? Men det var inte mitt eller vårt fel, det var genetiskt. Psykisk ohälsa finns på bägge våra sidor.

Det blev många vändor till BUP och i perioder var hon även inlagd på barn psyk när hon var hemma vårdade jag henne i kombination av heltidsjobb en sexåring och en till tonåring. Vi blev en trasig och trött familj. Hennes mående började stabiliseras efter nått år med hjälp av olika mediciner Inga fler suicidförsök eller självskadebeteende. Då började vi sakta andas igen och försöka leva. Hon har under dessa år fått diagnoserna Autism ADHD bipolär sjukdom OCD och ångestsyndrom. 

När jag försökte börja andas igen släppte allt och kom ikapp då blev jag
sjukskriven för utmattningssyndrom ångest och depression. Nu fyra år senare är jag fortfarande sjukskriven och kämpar varje dag mot ångesten och depressionen som inte ska få vinna. Vad har då livet hittills lärt mig? Vad får mig att ändå se ljust på framtiden? Svaret är enkelt; mina underbara olika speciella tjejer. Kärleken till dom är starkare än alla sjukdomar och diagnoser.
Och är det något det finns gått om i min familj så är det kärlek. 

Så det har jag lärt mig att så länge det finns ovillkorlig kärlek så finns det hopp för livet..


Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...