söndag 29 september 2019

Jag är inte min sjukdom, men jag är bipolär

Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag inte riktigt passat in. Under stora delar av mitt liv har jag gått runt och trott att jag är totalt värdelös, lat och dum. Jag fattade inte varför, men det gör jag nu. Jag är bipolär. 


Jag kände redan tidigt att jag inte var riktigt som alla andra, att det var något som inte stämde. Jag kände ofta en oförklarlig oro och trivdes bäst för mig själv i lugn och ro där ingen kunde nå mig. Att umgås med andra barn i skolan gav mig en stark obehagskänsla av att jag inte passade in och ångesten över att bli ensam växte sig starkare. Jag visste inte då vad det som jag kände eller varför jag gjorde så. Den där klumpen av rädslor och oro som alltid gjorde sig påmind var skrämmande. Jag visste ingenting och jag trodde det var något fel på mig, men hur ska en 10-åring kunna förklara den känslan för någon vuxen? Eller skulle dom ens förstå? Frågorna som rusade runt inom mig var många, men jag fick inga svar. Så jag började så småningom acceptera att det helt enkelt skulle kännas sådär, även om jag alltid kände att det nog inte riktigt var sant. Inget barn ska behöva känna så. Sedan har vi den överväldigande morgontröttheten. Jag var så otroligt trött på morgnarna så mamma fick nästan alltid tjata på mig ett antal gånger innan jag motvilligt tog mig upp, typ 5 minuter innan skolan började. Det där var ju heller ingen normal trötthet, och när jag ser tillbaks på det nu så förstår jag att det var klara tecken på depression jag hade redan då. Skoldagarna tog även dom musten ur mig och jag behövde ofta gå ut till skogen efter en dag i skolan för att ventilera och samla krafter. Jag kunde aldrig heller riktigt koncentrera mig på något ämne i skolan utan satt nog mest och drömde mig bort till mina skogar under lektionerna. 

Det där med tröttheten och koncentrationen eller intresset för skolan blev allt värre när jag sen började högstadiet. Hade det inte varit för min pappas hjälp så hade jag inte fått godkänt i matematiken t.ex. Just matten var nog det allra svåraste för mig då jag inte klarar av siffror och kalkyler. Jag blir fortfarande så jävla stressad av sånt och undviker det så långt det går. Det om något är ett tecken på att jag hade, och har, en väldigt komplex och annorlunda fungerande hjärna. Faktumet att jag inte klarade av sånt som andra i klassen tyckte var lätt som en plätt gjorde att mitt självförtroende sjönk, och jag började mer och mer tro på att jag var dum på riktigt. När jag ser tillbaka på högstadietiden så var den rent känslomässigt väldigt mycket upp och ner. Inget som direkt syntes på utsidan men inombords pågick det alltid en kamp mellan det onda och det goda. Allt ter sig nu så självklart när jag ser på det i bakspegeln, jag hade behövt mera stöd och kanske få göra en utredning eller åtminstone fått prata med någon redan då. Men jag sade ju aldrig något, för jag fattade inte vad det var som hände eller varför jag var sådär "konstig". Jag hade verkligen allt som ett barn behöver för att bli tryggt och självsäkert, men ändå så kände jag mig så himla obekväm med att vara jag och mådde dåligt över att jag själv tyckte mig vara konstig och bete mig udda. Jag drog mig undan och ville bara vara hemma när andra umgicks som ungdomar "ska" göra. Jag kunde inte se någon i ögonen, och att gå igenom korridorerna i skolan gav mig en extrem ångest. Att gå runt i skolan med en konstant oro och känna mig som ett UFO gjorde mig galen. Jag var ängslig, rädd och visste inte vem jag var längre. Det var då jag hade behövt få prata om det med någon, för att gå runt med känslan av att det är något där långt inne som inte riktigt är som det borde vara tär på en psykiskt. Att därtill aldrig få det bekräftat ledde i mitt fall till att jag själv började tro på att jag nog måste inbilla mig, sen försökte jag sopa problemen under mattan och köra vidare. Det ska man inte göra, ingen bra ide.  

För att inte prata om vuxenlivet som verkligen helt och hållet har präglats, och formats av min diagnos. Tänk om jag hade fått veta att det fanns något som gjorde livet svårare för mig redan innan alla mina problem började. Om jag hade fått rätt diagnos och medicinering redan då så hade nog livet förmodligen sett väldigt annorlunda ut. Att gå runt med en underliggande diagnos som man är helt ovetande om, och samtidigt försöka kämpa sig igenom vardagen utan att lyckas är inte lätt. Hela vuxenlivet gick ganska långt efter samma mall d.v.s. fort in och ännu fortare ut när det gällde jobb. Antingen brände jag ut mig på nolltid eller så tappade jag även här koncentrationen och fick ångest istället. Det slutade hursomhelst alltid på samma sätt, gång efter gång så sjukskrev jag mig för att sedan aldrig ta mig tillbaka utan sa alltid upp mig istället. Det blev en ond cirkel och jag kände mig allt mer usel och värdelös. Det här fick mig att må allt sämre psykiskt och jag började därför självmedicinera med gambling och alkohol. Även det förstod jag ärligt talat aldrig heller varför jag gjorde, och jag bara fortsatte utan att tänka desto mera på det. Allt detta drog mig ner djupare och djupare i skiten som jag själv hade skapat. Jag gick hemma, spelade upp det lilla jag hade på kontot och kände mig som världens mest tragiska människa. Jag fattade inte vad jag höll på med eller varför jag gjorde som jag gjorde. Jag fattade ingenting och tappade allt. Om jag bara hade vetat vad som kanske orsakade det hela, åtminstone till en viss del. Då hade jag kunnat göra något åt mina problem redan innan dom hunnit göra någon skada. Men det gör jag nu istället, och det är jag oerhört stolt över! 

Många som har bipolär sjukdom säger "jag ÄR bipolär", medan andra säger att dom har en bipolär störning men att dom inte är sin sjukdom. Vissa säger även att det inte spelar sån stor roll om dom fick sin diagnos eller inte. I mitt fall var det helt avgörande för att kunna börja jobba med mig själv på riktigt. Nu kan jag äntligen förstå, acceptera och förlåta mig själv för att allt blev som det blev. Jag förstår nu varför jag aldrig trivdes i skolan och varför jag var så trött på morgnarna. Att jag behövde lugn och ro för mig själv mitt ute i en skog ter sig även det nu så självklart. Och att jag alltid har känt mig obekväm bland andra människor och aldrig riktigt passat in är inte alls så konstigt. För jag är inte som alla andra, och nu när jag fått det bekräftat och äntligen fått en bra medicin så känns det som att min framtid kommer bli något helt annat än det som varit.

Jag kanske inte är min sjukdom, men den är en stor del av mig och hela min identitet, på gott och ont. Den har funnits där länge och format mig till den person jag är idag. Hade jag bara fått reda på det lite tidigare så hade jag kunnat handskas med den och gjort något annat med dom 10 åren då jag gick ner mig själv. Men som jag sade så kan jag acceptera och förstå det där idag, och ser absolut inget som helst negativt med att ha den diagnosen jag har. 

JAG ÄR BIPOLÄR.  

fredag 27 september 2019

Hur mycket är ett människoliv värt, egentligen?

Kärleken och livet, livet och kärleken till det är störst av allt. Ett liv fyllt av kärlek är större än livet i sig självt, och störst av allt är kärleken till livet. Det går att skriva poesi om känslor som berör miljoner, men vad är då allt detta värt när den bistra, tragiska sanningen kryper fram när vi som minst anar det? Vi som trodde att vi bor i ett land och i en del av världen där människovärdet är högre än någon annanstans, och där t.om. dom flesta politiker och beslutsfattare har en någorlunda human syn på livet och tillvaron i stort. Vi inbillade oss själva att vi är skyddade från alla faror och att alla var välkomna här i vårt lilla, glesbebyggda paradis till land. Men så är det ju helt tydligt inte. Sanningen är en helt annan.

Finland är enligt någon fånig omröstning världens lyckligaste land säger dom. Det är ett påstående som klingar aningen fel i mina öron. För när vi varje år får ta del av självmordsstatistiken här i lyckolandet Finland så kan man redan på förhand känna en kraftig obehagskänsla av att den nog inte har gått ner avsevärt mycket, utan att antalet som gått bort i suicid tvärtom förmodligen ökat. Det är tragiskt och så otroligt sorgligt på alla sätt och vis, det tycker vi nog alla. Men det vi inte inser är ju att vi som människor i nutidens moderna samhälle egentligen inte är anpassade att leva och överleva i denna värld fylld av stress, krav, press och mera stress. Våra hjärnor är inte gjorda för att klara av trycket, men dom flesta av oss gör det ändå av någon anledning fastän det känns så jävla omöjligt ibland.
 
Det kan ju också vara så att dom allra flesta av oss som mår dåligt ändå har det så tryggt runtom oss med familj som stöttar osv. att vi ändå orkar ta oss upp till ytan igen. Men dom som inte har någon, dom som inte får någon hjälp. Dom som slutligen inte ser någon utväg. Dom har vi svårt att identifiera oss med och det blir oftast väldigt svårt för oss "medelsvenssons" att ta in allt vad det innebär när någon faktiskt inte orkar mera utan tar den utväg som i stunden känns som den enda som finns kvar. Vi står där helt lamslagna av stundens allvar och frågar oss "varför?" Och som alltid så är den enklaste vägen ut för oss då att bestämma oss för att "hen valde det" eller "det var nog det här hen innerst inne ville". Men vem är vi att bestämma över om en död människa ville eller inte ville dö? Vem har rätten att säga att någon valt att ta sitt liv? Ta en minut att sätta dig in i det hypotetiska scenariot att kanske du rentav har begått självmord. För att du hade kämpat så länge, utan någon som helst framgång. Alla säger nej, ingen vill hjälpa dig men du försöker ändå. "En sista gång" tänker du, en sista gång ska jag ge mitt allt för att komma tillbaka till livet. Jag ska ge allt! Men så kommer det där som gör att droppen liksom rinner över. Det där sista avgörande sveket, motgången som inte fick komma. Då ser du plötsligt ingen väg ut längre. Det enda du känner är att du inte orkar leva. Du vill inte dö, men du vill inte leva heller. Det gör alldeles för ont. När man har kommit till den punkten i livet så är frågan om man ska leva eller inte inget val. Det är bara ett sätt att sluta känna det där hemska inombords och få tyst på allt.
 
Häromdagen hände en tragisk incident i Nykarleby här i Österbotten som i mångt och mycket stycket här innan handlar om. För att sammanfatta det kort så handlade det om en afghansk flykting och ett uteblivet asyltillstånd som ledde till det här fruktansvärda självmordet. Mannen i fråga kom till Finland och Nykarleby för några år sedan, och har sen dess försökt att få rätten att stanna kvar och kunna starta sitt nya liv här. För honom var det som att fly från rena helvetet och landa mitt i paradiset. Han fick jobb och bostad och skötte sitt jobb klanderfritt i 2 år, men ändå fick han se sig själv få avslag på avslag från Migrationsverket. Så är vi då framme vid nutid, några dagar efter att det som inte fick hända gjorde det ändå. Droppen som fick allt att rinna över hände d.v.s. ytterligare ett avslag. Denna gång hade beslutet betytt att han skulle ha blivit utvisad och tvingad att åka hem till det krigshärjade Afghanistan igen. Allt detta för att några beslutsfattare ansåg sig ha rätten att ruinera en annan människas liv. För det gjorde dom. Dom ruinerade inte bara utan dom tog livet ifrån honom. Han fick inte vara kvar i det land som han såg som sitt nya hemland och som en gång verkade vara paradiset på jorden. Men skenet bedrar och detta paradis till land har skördat ytterligare ett helt oskyldigt människoliv.
 
Rapporteringen i medierna runtom i Svenskfinland har varit minst sagt het dom senaste dagarna, och det är fint att det verkligen tas upp till ytan och att dom som bör ställas till svars görs det pä skarpen. Men ändå så lyckas så många journalister göra bort sig, och ofta redan i ingressen. Jag hann läsa 2 rapporteringar om fallet och dessa fanns på några av dom största medierna i Svenskfinland. Dom tog sig båda två rätten att hävda att denna man hade "valt att ta sitt liv". När ska dom lära sig, eller kommer det någonsin hända? Sedan när fick vi rätt att bestämma över om en annan människa ville leva eller dö? Hur kan så många ta det här så för givet och alltid konstatera att det var ett medvetet val när personen i fråga aldrig får chansen att berätta om det faktiskt var ett val eller ej? Men det behövs inga förklaringar för ingen väljer att dö, men ibland vill man inte leva heller. Så vad är då alternativet?
 
Min slutsats är den att ingen människa vill dö, men ibland blir livet för överväldigande för att orka leva det. När man tänker lite närmare på det så är det inte så konstigt att vi känner oss så obekväma och oförberedda på vad livet innebär. För lika lite som någon väljer att dö, så valde ju ingen av oss heller att vi skulle leva till att börja med. Livet och döden är inga val som vi kan välja.
 
Gör om gör rätt, Finland! 

 

onsdag 25 september 2019

Olika minnen är lika mycket värda

Jag har tagit upp det här många gånger, och någon kanske tycker att jag borde ha lämnat det bakom mig vid det här laget. Saken är den att jag faktiskt kunde ha gjort det om jag bara hade fått den acceptans och förståelse som jag, och alla andra som vågar berätta om sina trauman, så innerligt förtjänar. Förståelse ifrån dom som gjorde det som jag minns som mobbning och utfrysning, från dom som gick i skolan och på samma klass med mig och från alla andra som istället för att ge mig det blev arga och vände mig ryggen.
 
Tiden efter att den där omtalade artikeln, med undertecknad i huvudrollen, om mobbning publicerades blev ett helvete för mig och min familj. Till en början kände jag en ångest över att ens röra mig ute i byn och gjorde allt för att undvika dom som tyckte allra sämst om mig och mina "påhittade" minnen. Jag undrar fortfarande om någon av dom hade en endaste liten aning om hur dåligt allt motstånd fick mig och min sambo att må. Flera veckor gick åt att försvara det jag hade gjort och sagt, och ibland gick det så långt att dom ville få mig att ändra på min sanning. Men det kommer jag aldrig att göra, för min sanning är den enda sanningen för mig och den är lika mycket värd som alla andra versioner av sanningen.
 
Det är ju så att vi alla minns vår barndom och skoltiden på olika sätt, och allas minnen är lika mycket värda. För även om mina minnen om skoltiden inte stämmer överens med dina så betyder inte det automatiskt att du har mera rätt för det. Kan det å andra sidan vara så att dina minnen inte riktigt går ihop med sanningen, och att det då är skönast för dig, för byn och för skolans rykte att gå till attack mot mig istället och hävda att mina traumatiska minnen inte alls har någon som helst sanning i sig?
 
Hursomhelst så är jag den första att säga att jag accepterar allas minnen och att ingens minne är mindre värt än den andres. Man måste kunna ta det som en vuxen. Respektera, lyssna och prata. Inte förneka och hoppa på en som äntligen vågar öppna upp och berätta om sina traumatiska minnen som fortfarande gör ont. Gör man det så är man inget annat än en riktigt liten människa som borde se sig i spegeln, inse fakta och kanske, bara kanske skämmas en aning.
 
Den som känner sig träffad av det här inlägget får gärna kontakta mig, och varför inte face to face? Jag är öppen för diskussion om hur det egentligen var när vi gick i skolan, hur det ser ut idag och vad vi som föräldrar kan göra för att mobbning och annat skräp ska försvinna. Det är ju därför jag över överhuvudtaget ställde upp på den där intervjun till att börja med. Jag gjorde det för alla som är drabbade. Har ni tänkt på det?

tisdag 24 september 2019

"Lite skit får man väl tåla"

Hur ska vi kunna bli fri från mobbning i ett samhälle där mobbning fortfarande accepteras? 

Nu kanske någon av er blev en aning förvånade över mitt påstående och blint förnekar att det skulle finnas någon som helst sanning i det. Då ber jag er att tänka en gång till. För är det inte precis så vårt samhälle är uppbyggt? Det är ett fenomen och ett problem som har blivit så vanligt att det sakta men säkert har normaliserats hos dom allra flesta av oss, medvetet eller inte spelar mindre roll. Det börjar redan i dagisåldern och fortsätter livet ut, med den skillnaden att det sker mer och mer i det tysta ju äldre och mera uppsatta i samhället utövarna blir. Fenomenet jag pratar om är den maktutövning som ofta förekommer när t.ex. dom som är äldst i skolan ger sig på nykomlingarna, alltså dom som nyss börjat sin resa. Det förekommer i lågstadiet och högstadiet, men det urartar sedan helt när man kommer upp i gymnasieåldern. Där har det gått så långt att man har en speciell dag varje år då det liksom är fritt fram för dom som går sista året att mobba dom nya ettorna så mycket dom bara hinner under en hel skoldag. Det här är alltså något som både lärare och föräldrar ser på som en obligatorisk, lite småkul grej. Är det bara jag som tycker att det är skandalöst att som rektor acceptera att en sån dag ska få finnas, och dessutom låter det pågå år in och år ut? Det är ingen kul grej. Det är mobbning och maktmissbruk i dess råaste form! Att vi inte har kommit längre än så här, och att inte någon diskussion kring om den här dagen kanske borde förbjudas inte har startats är för mig helt obegripligt. Därför startar jag debatten här och nu. Ska vi faktiskt lära ungdomar att om man är äldst och snart gått klart skolan eller om man är högre upp i hierarkin i företaget osv. så har man plötsligt per automatik rätten att kränka och mobba dom som är nya eller har lägre status? Det är precis så samhället idag lär våra ungdomar, dom som är vår framtid, om vad som är rätt och fel. 

Det går heller inte att prata om det här utan att nämna värnplikten där det precis som i skolvärlden är obligatoriskt att välkomna nykomlingar, i det här fallet unga oskyldiga och vettskrämda män, med att utöva makt och systematiskt bryta ner dom rent psykiskt. Redan från dag ett står det helt klart vem som bestämmer. Mobbning, pimnsning, kränkningar och maktmissbruk är rena vardagsmaten, och speciellt även här mot dom som är nya. Alltså dom som mår sämst, känner sig mest oroliga, skräckslagna och utanför. Dom som borde bemötas av ett varmt välkomnande och dom som verkligen behöver all stöd dom kan få. Det är dom som får ta emot all skit, från dag ett. Jag skulle vara väldigt nyfiken på att få höra vad som egentligen är avsikten med den här sinnessjuka traditionen. Är det ingen som förstår hur illa det kan gå för män som inte är lika hårda och tuffa som dom som utför mobbningen är, eller rättare sagt låtsas vara? Att sedan mansplaina hela problematiken med att "det hör till" "sådär har det alltid varit  och så kommer det alltid förbli" och klassikern "lite får man tåla om man ska bli en man" är fullkomligt befängt och så in i helvete föråldrat. Det är bara riktigt osäkra människor som har fått för lite kärlek och aldrig fått lära sig vad empati och medmänsklighet är som tycker att det "bara är något som hör till" och att "man inte borde ta det på så stort allvar". En del av utbildningen skulle många säkerligen även mena, lite skit som man måste tåla och acceptera helt enkelt. "mig har det inte skadat åtminstone"... O.s.v..

Nä så här får det absolut inte gå till. Att systematiskt kränka och bryta ner en annan människa får aldrig accepteras, ännu mindre förminskas eller bagatelliseras. Det är mobbning och inget annat, och det borde vara straffbart i alla former och i alla åldrar. Att mobba, förnedra och bryta ner en människa psykiskt kan i värsta fall leda till döden. Så vill du verkligen medverka till en annan människas död bara för att "det är något som hör till"?

Tänk om för fan. Mobbning ska bort.

P.S Och för er som undrar så JA jag är en f.d. STOLT civiltjänstgörare. Sluta se ner på oss. 



måndag 23 september 2019

Jobbig natt, fin dag

Vi fick en seg start på veckan efter en riktig skitnatt helt utan någon kvalitetssömn. Leon är nu mitt inne i en utvecklingsfas som inte kommer att ge sig på ett bra tag verkar det som. Han är gnälligare än normalt och kan vakna upp mitt i natten full av energi. Inatt t.ex. så låg han och drog mig i håret och där emellan sparkade han mig i ryggen. Försök sen att sova då. Och när han inte orkade göra det längre så blev han busig som aldrig förut, mitt i fucking natten! Jag fick ta mig ett allvarligt snack med honom idag om hur man beter sig på nätterna. Han verkade inte ta in det jag försökte förklara utan skrattade helhjärtat åt mig istället. Sen så hade Rasmus även han en ovanligt orolig natt och kom med jämna mellanrum in till oss och ville att jag skulle natta om honom, gång efter gång. När jag sen äntligen hade somnat så kommer han upp igen för tredje eller fjärde gången, och nu hade han även kissat i sängen. Det hjälptes inget annat än att gå upp och byta kläder på honom och lakanen i sängen mitt i natten som en zombie. Thats familylife... Får se hur det blir inatt?


Trots utebliven sömn så började vi vår dag, och jag kände mig förvånandsvärt pigg med tanke på hur natten hade varit. Vi hade en mysig höstdag tillsammans och for ut på en kvällspromenad till skogen. Rasmus cyklade på sin balanscykel och när vi kom fram så gick han och jag på en liten stig inne i skogen och åt lingon och hade det sjukt mysigt tillsammans! Kan ni förstå hur fint det känns att höra sin son säga att han tycker om en samtidigt som han ser en djupt i ögonen? Om det finns någon meningen med livet så måste det vara nära just där och då.


Imorgon blir det terapi igen och jag ska fortsätta att gräva i mig själv tillsammans med min terapeut. Det känns verkligen som om jag lär mig att känna mig själv bättre för varje terapisession. Jag tror att det är precis det som är meningen med den här typen av terapi. Om man inte känner sig själv så kan man nog inte börja må bättre på djupet heller tror jag. Och jag inser nu att jag nog aldrig riktigt har känt mig själv. Någonsin. Det börjar bli dags att göra det nu.


Sen så ska jag även förmodligen bli intervjuad för en artikel angående psykisk ohälsa i samband med militärtjänstgöringen och all skit som pågår helt ostört under ytan där. Förnedringar, kränkningar och maktmissbruk. Jag hoppas verkligen kunna hjälpa till att få flera att våga prata ut om det här så att det aldrig mera får hända något liknande igen. Det är fan fruktansvärt att det får gå till så när vi ändå lever år 2019 när man tycker att samhället borde ha blivit mera humant och att utvecklingen på många ställen faktiskt redan har gått emot den riktningen. Men inte i militären. Där är allt som det alltid har varit. Tiden står stilla, och det är precis så dom vill ha det. Men det ska dom inte få mera. Nu ska klimatet förändras en gång för alla.


söndag 22 september 2019

Den mörkaste tiden i mitt liv


 

"Hotet fanns alltid där och det bröt sakta men säkert ner oss båda två och vi nådde nästan den totala avgrunden av mörker innan vi lyckades ta oss bort."


Jag satte mig i bilen en helt vanlig höstdag i den lilla staden, dit vi nu hade flytt ifrån en tid som jag minns med både skräck och ett stort obehag. Den tiden innan flytten var nog den värsta i mitt och min sambos liv då vi blev utsatta för saker som ingen borde bli utsatt för. Jag pratar inte om något fysiskt utan ren psykisk terror, och det pågick hela tiden varje dag så länge vi bodde där. Det fanns aldrig någon tid för oss att slappna av och vi fick aldrig leva i lugn och ro. Hotet fanns alltid där och det bröt sakta men säkert ner oss båda två och vi nådde nästan den totala avgrunden av mörker innan vi lyckades ta oss bort. Det må ha varit en förhållandevis kort period i våra liv men det var nog den perioden som satte dom djupaste spåren i oss rent psykiskt. Att berätta om det är fortfarande svårt, och traumat lever vi kvar med. Vi kommer nog aldrig glömma men vi kan bearbeta och bli starkare tillsammans för att gå vidare i livet. Nu känns det ändå som att vi har kommit en bra bit på vägen kan leva i någorlunda lugn och ro idag.

 "Jag började mitt jobbpass på samma sätt som alla andra dagar och det flöt till en början på lika bra som vanligt."




Men nu tillbaka till den där dagen då jag satte mig i bilen och skulle köra iväg till mitt jobb. Det var ett stressigt och påfrestande jobb som jag nog aldrig i min vildaste fantasi ens skulle ta i med tång i dag, men så är jag ju nästan 10 år klokare idag. Det fanns inga som helst tecken på att något skulle ha varit fel den där dagen, inte något som jag kunde se eller känna just då åtminstone. Jag satte på radion och dom spelade Nightwish låt Storytime, en låt som jag älskade då så jag vred upp volymen till max och sjöng högljutt med hela vägen till jobbet. När jag kom fram så parkerade jag bilen, steg ut och tog in det vackra vädret när jag i lugn takt gick in mot omklädningsrummet. Jag började mitt jobbpass på samma sätt som alla andra dagar och det flöt till en början på lika bra som vanligt. Vid den här tiden jobbade jag för världens största producent av slipmaterial. Vi jobbade i skiften och jag kände att jag hela tiden kom bättre in i mina arbetsuppgifter och lärde mig nya saker varje dag. Allt kändes bra med jobbet.

"Allt blev svart och jag blev totalt oförmögen att utföra mitt jobb, eller något annat för den delen."

 


Men plötsligt så sa det bara stopp. Jag stannade upp och såg mig omkring. Alla jobbkompisarna jobbade på som vanligt och deras maskiner gick i rask takt, men min hjärna hade stannat och allt gick som i slowmotion. Allt blev svart och jag blev totalt oförmögen att utföra mitt jobb, eller något annat för den delen. En obehagskänsla rusade igenom hela min kropp och själ. En känsla så stark och påtaglig att den fick mig att må både psykiskt och fysiskt dåligt på samma gång. Den här känslostormen var något helt nytt för mig och jag förstod inte vad som höll på att hända med mig. Jag trodde helt ärligt att jag hade något allvarligt fel och kanske skulle dö. Mitt hjärta rusade och kallsvetten rann ner för min rygg och fullkomligt dränkte min tröja. Illamåendet blev allt mera påtagligt och till slut var jag tvungen att släppa allt jag gjorde och sprang iväg till omklädningsrummet. Där rusade jag in på första bästa toalett och kastade upp. Jag fullkomligt spydde ut en ångest som hade samlats i så många månader för att nu slå till med full kraft. Jag blev panikslagen och trodde att något allvarligt höll på att hända mig. Skulle jag dö här inne på toaletten? Jag fattade absolut ingenting och blev allt mer panikslagen. Pulsen rusade och jag kallsvettades medan hjärtklappningarna kom allt tätare och kraftigare. Efter en halvtimme så lugnade det hela ner sig en aning och jag kunde gå till chefen och förklara att jag hade kastat upp och nog måste åka hem. Jag hade faktiskt ingen aning om vad det var för något som hände mig då. Nu efteråt vet jag att det var en rätt kraftig panikångestattack som jag upplevde den där eftermiddagen. Stressen i jobbet kombinerat med den långa terrorn jag hade genomgått på hemmaplan samtidigt hade brutit ner mig till den nivån, och en vacker dag nådde jag helt enkelt botten.

 

"Skulle jag någonsin ta mig upp igen eller skulle jag förbli fast i det svarta? Den ovissheten som jag levde i just då önskar jag inte ens min värsta fiende."

 

Efter den skrämmande upplevelsen följde 3 månader av ett totalt jävla mörker. Jag tror att jag tillbringade mer än 80 % av min tid i sängen. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Den tiden minns jag mest som ett stort svart hål där dagarna till stor del handlade om att på något sätt orka ta mig upp, gå på toan och kanske, bara kanske få i mig en bit mat av något slag. Det var en skrämmande tid. Skulle jag någonsin ta mig upp igen eller skulle jag förbli fast i det svarta? Den ovissheten som jag levde i just då önskar jag inte ens min värsta fiende. Det som är mest skrämmande är alla minnesluckor jag har från den tiden. Ett halvår av mitt liv levde jag i min egna bubbla av total misär, och stora delar av det har jag inget som helst minne av. Men det jag minns är ett enda stort svart hål, och det skulle ta länge innan jag tog mig upp igen.
 

lördag 21 september 2019

Barn är underbara!

Lördag. Det blev en natt med för lite sömn eftersom Rasmus blev sjuk igen plus att han sov sin andra natt blöjfri. Det fixade han galant utan att väta ner sig själv eller sin säng, och jag är sjukt stolt över honom! Det känns ibland lite overkligt när man inser hur snabbt han utvecklas, och att han blir större och smartare för var dag som går. Han var ju vår lilla baby för bara ett tag sen. Vad hände liksom? Som tur är har vi ju Leon också, och hans utveckling är nästan ännu mer fascinerande att följa med. Jag älskar att vara pappa och jag älskar våra pojkar!


Rasmus är nästan smått besatt av traktorer och det går inte många sekunder innan han är i full gång med leken när han vaknar på morgonen. Imorse skulle då även jag bestämt vara med i hans lek, för min smak alldeles för tidigt. Efter ett ihärdigt tjatande så fick jag ändå se mig besegrad och hade inget annat val än att göra som han ville. När man väl ger sig in i Rasmus traktorlek så är det bara att följa hans klara direktiv om vad som ska göras och med vilka traktorer. Det kan vara allt från att göra rundbalar med balmaskinen till att ploga eller sprida avföring på alla åkrar. Ja man blir fan bonde för en dag och allt ska vara precis som han har sett att dom gör på youtube. In i minsta detalj. Om jag gör fel så får jag höra det med det samma. Han är underbar våran Rasmus!

Efter leken blev det lite mys och tv-tittande i soffan. Rasmus älskar som sagt att se på traktorer pä youtube och det är otroligt hur mycket han kan om alla maskiner. Han är inte ens 4 år och kan redan så mycket mera om traktorer och bönder än vad jag någonsin har kunnat. Men så har jag ju aldrig heller intresserat mig för det. För att få lite omväxling så blev det lite mindre traktorer och mera "Bing" idag. Även det är fascinerande att som förälder iaktta lite från sidan. Hur han kan nästan alla repliker utantill, hur han minns små detaljer som jag glömt nästa sekund. Hans minne är faktiskt häpnandsväckande ibland. Helt out of the blue kan han plötsligt börja prata om en händelse för några år sedan, och även det in i minsta detalj. Barn är otroliga.


Jag tycker det är förbaskat viktigt att vara med och finnas till för mina barn. Att både visa och säga hur mycket man älskar dom, och det går aldrig att säga det för många gånger. Jag säger nog "jag älskar dig" till mina pojkar  5-10 gånger varje dag. Det är något som många kanske tar förgivet men det är så viktigt att dom får höra det. Att kramas och pussas är också något som vi har satt i system. Det har blivit en självklarhet att göra så och det känns så fint att redan nu ha ett sånt varmt förhållande till dom. Föräldrar, glöm inte att krama era barn och förklara hur mycket ni älskar dom!

Nu när Rasmus är febrig igen så känns det extra viktigt att finnas till. Det är fan det absolut värsta en förälder kan vara med om när ens barn blir sådär krasslig, skör och helt hjälplös. Jag känner mig så otroligt liten och får ångest av att se honom så trött och sliten. Jag skulle gärna byta med honom om jag bara kunde. Hoppas att det snart går över så att vi får vår friska, pigga solstråle tillbaka.

Ha det gött alla läsare!




torsdag 19 september 2019

Sjukstuga och kusinhäng

Jag vaknade klockan 07:20. Efter några dagars förkylning så var det då återigen dags för comeback till dagiset för Rasmus igen. Han sken som en sol och var taggad på att åka när jag öppnade dörren till hans rum och sa godmorgon. Det är alltid lika roligt att se honom sådär glad i livet om morgnarna, det ger mig en varm känsla i bröstet som får en att le av glädje. Det är en äkta och väldigt stark pappakärlek. Höst plus dagis innebär alltid massor med förkylningar och det blir ofta lite hack i rutinerna när man inte kan gå till dagiset då man är sjuk. 2 dagar hemma med feber sen 3 dagar i dagis för att sen bli sjuk igen, lite så har det sett ut nu den senaste tiden. Hoppas han får vara frisk nu för han gillar verkligen att åka dit och leka varje dag. Sen så är det faktiskt rätt så skönt att få dom där timmarna för sig själv och "bara" umgås med sambon och lillkillen. Såklart saknar jag Rasmus men det har blivit betydligt lättare att lämna honom nu än innan. Förut fick jag panik om han blev ledsen när jag skulle åka och nu lämnar jag utan ångest. Han blir sällan ledsen mera heller så det har hjälpt mig mycket det med såklart. Men vi har ändå gjort framstegen tillsammans han och jag.


Vi har även haft besök av min syster och hennes flickor den här veckan. Vi ses inte så ofta eftersom dom bor i Helsingfors och vi i Österbotten dvs.sisådär 500-600 km ifrån varandra. När vi väl gör det så är det alltid kul, och speciellt då för barnen som har längtat efter att få leka tillsammans igen. Av någon anledning så lyckas Rasmus nästan alltid bli sjuk någon dag innan dom kommer på besök vilket är lite synd för honom, men det stoppar inte honom från att leka. När min syrra och hennes tjejer kommer på besök så bor dom hos mina föräldrar, dryga 2 km härifrån, och det blir alltid en massa körande mellan husen under tiden dom är här. Men vad gör man inte för barnen? Rasmus har knappt haft tålamod att vara hemma när han väl har kommit från dagis. Han ska prompt leka med kusinerna med det samma, och han vet vad ha vill. Jag fattar inte varifrån han har fått sin envishet alltså. Istället för att hela tiden ränna till mina föräldrars hus så bestämde vi oss för att dom fick komma hem till oss ikväll som lite omväxling. Vi har ju nyligen införskaffat en stor jävla trampolin som typ alla barnfamiljer har men som vi inte har haft råd med innan. Nu råkade det sig så att vi fyndade en riktigt förmånlig en på loppis så nu har även Rasmus sin egna trampolin, och han gillar den. Han har längtat och väntat ivrigt på att få visa upp den och att få hoppa tillsammans med sin kusin, och nu fick han då äntligen göra det. Det blev en mysig kväll trots det kalla, ruskiga höstvädret som verkligen har tagit över på riktigt nu.


Förövrigt så kan jag berätta att jag nu har ökat min dos av min nya medicin, lamictal eller lamotrigin, till 50 mg idag och nu hoppas jag att den fortsätter ge mig effekt. Dom två första veckorna har gått över förväntat då insättning av nya mediciner inte alltid är så trevliga upplevelser just dom första veckorna. Med lamictal har jag inte känt av någon biverkning alls. Jag tror och hoppas att jag nu äntligen har hittat en medicin som är bra för mig och kan ge mig den där extra pushen som jag behöver för att kunna orka vara den versionen av mig som jag vill vara. Om allt går som det ska så kan det här bli en riktigt bra höst. Vintern orkar jag inte tänka på i detta skede, den kommer ändå och det är ingen vits att gräva ner sig på förhand tänker jag. Det kommer nog att bli en bra vinter också, eller jag försöker tänka positivt istället för att måla fan på väggen som jag alltid förut har gjort. Jag tror inte att någonting alls i livet blir bättre av att se på allt med negativa ögon och det är faktiskt väldigt sällan det blir så hemskt som man själv vill tro när man är fast i mörka tankar. Det är en sak som jag försöker intala mig själv. Ett nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att tackla allt det jobbiga med livet. Det är inte lätt, tvärtom så är det förbannat svårt. men om jag bara påminner mig tillräckligt många gånger och får prata om det med min terapeut varje vecka så tror jag att det går att få det lite tystare i huvudet och på sikt kunna leva ett någorlunda drägligt liv, och må så bra det går att må med mina förutsättningar. För det är precis så man borde se på sig själv och sin hälsa, man ska aldrig jämföra sin egen hälsa med någon annans utan istället se till att bygga upp sig själv med det virke man har att jobba med och inte ha för höga krav. Så när någon frågar mig hur jag mår och jag har en bra dag så svarar jag inte automatisk att jag mår jättebra utan jag svarar "För att vara jag så mår jag faktiskt riktigt bra idag". Det räcker för mig.

tisdag 17 september 2019

Terapitisdag och bloggens återkomst!

Hej hallå bloggen! Det var ett tag sedan vi sågs... Hur har du det nuförtiden? Själv har jag tagit ytterligare några steg framåt sen mitt senaste inlägg här. Jag har börjat gå i KBT-terapi igen och den här gången en gång i veckan vilket känns riktigt bra. Jag har även nyligen bytt medicin, och känner redan en förbättring efter bara dryga en veckas användning. En hel del positiva grejer att ta vara på så här i inledningen av mitt bloggande, ett bloggeri som jag tänkte hålla vid liv med en mera regelbunden uppdatering nu under hösten och vintern. NI kommer få ta del av allt som händer i mitt liv, om hur min medicin funkar och alla framsteg i KBT-terapin med mera. Där emellan fortsätter jag skriva inlägg om psykisk ohälsa som jag alltid har gjort och således blir det en härlig mix av vardag, tips på hur man hanterar sin psykiska ohälsa och rena debattinlägg. Jag ser fram emot att sparka igång mitt bloggande på riktigt igen eftersom jag mer och mer har känt att mina inlägg blivit för långa för att posta enbart på instagram och facebook. Jag har liksom mera att säga än vad som ryms där om ni förstår.


Låt oss börja med att traditionsenligt gå igenom dagen. Som rubriken utlovar så var det alltså "terapitisdag" för min del idag, något som jag numera ser fram emot varje vecka. Förut hände det att jag låg sömnlös några nätter innan jag skulle på terapi, men nu så har det blivit en naturlig del av min vardag. Så skönt! Vi fortsatte idag att gräva vidare i min barndom och skoltiden för att försöka komma underfund med och lite bättre förstå varifrån alla mina problem kommer, och när dom började. Det är precis det här jag gillar med KBT, att man själv får sitta och tänka igenom, minnas tillbaks och analysera alla tankar man får av att minnas. Det passar mig som handen i handsken eftersom jag alltid har varit en riktig djuptänkare. Och får jag inte tänka eller "älta" som vissa envisas med att kalla det, så blir det för mycket tankar som bara får flyga på helt fritt i mitt huvud. Då mår jag inte bra. Då riskerar jag att börja gräva en grop dit jag själv sakta men säkert trillar ner i för att slutligen försvinna in i en tankegång som inte alls är sund eller tar mig någonstans. Det blir lätt att jag hamnar i den där onda spiralen av tankar. Tankar om att allting kommer gå åt helvete och att det inte finns någon lösning på mina problem. Tankar på att det inte finns någon ljus framtid för mig och att jag alltid kommer att må dåligt och inte komma någon vart. Det är just därför terapin är så oerhört viktig för mig.


 Idag kom vi så långt att jag fick en liten veckarklocka och började inse att min osäkerhet och högkänslighet inte är något som har vuxit fram i mitt vuxna liv, utan att det fanns med mig redan väldigt tidigt i livet. Jag minns redan när jag var kanske 4 år när min pappa lämnade mig hos dagtanten och jag var helt förstörd när han stängde dörren för att fortsätta till jobbet. Och när jag började skolan fick jag en klump i magen varje morgon jag vaknade och visste att jag måste till skolan igen. Det var i hemmet och runtom i skogarna jag kände mig trygg. Det var där jag kunde vara mig själv och fick det lugn som jag och mitt huvud redan då behövde. Jag tror att på 90-talet då jag växte upp och gick i lågstadiet så fanns nog inte ord som "psykisk ohälsa" eller "ångest" med när man pratade om skolbarn. Jag tror att många föräldrar och lärare tog det för givet att barnen nog mådde bra så länge dom hade ett tryggt hem och mat på bordet. Det fanns nog inga föräldrar som ens ville tänka tanken på att deras barn kunde må dåligt, vara ensam eller bli mobbad. Jag var en av dom barnen som kände sig så otroligt ensam och utanför varje gång jag inte befann mig hemma i min trygga tillvaro. Jag var ett överkänsligt barn och jag inser nu att jag nog hade behövt ha något slags extra stöd för att känna mig bekväm och kunnat må bra i skolan. För den där otryggheten och känsligheten tog jag sedan med mig in i ungdomsåren och sedan vidare till vuxenlivet. Jag fick liksom aldrig prata om det eller bearbeta det. Inte förrän nu.


 Jag vill inte tänka tillbaks med bitterhet men jag önskar att jag hade haft någon där i skolan som hade sett mig, förstått mig och tagit mig under sina vingar. Att jag hade fått vara mig själv utan att känna att jag inte passade in eller var lika som alla andra. Jag minns att jag kunde förundras över hur lätt vissa barn tog på det där med skolan och allt vad det innebar, dom liksom tog det med en klackspark. Det var något man bara gjorde och sedan åkte hem, inget mer att tänka på än så typ. Men för mig var det så jävla mycket mer, och ingen förstod det. Jag vill även vara väldigt tydlig med att jag hade dom bästa föräldrar jag kunde ha, och det har jag fortfarande. Dom gav mig allt jag behövde för att känna mig trygg och jag älskade varje sekund jag fick tillbringa tillsammans med dom. Den tryggheten jag kände blev en för stor kontrast till det hårda liv som jag kände att jag levde när jag inte befann mig hemma hos dom, eller hos min farmor och farfar som även dom gav mig så mycket kärlek och trygghet att det hade räckt över till fler. Allt det här formade mig och jag är för evigt tacksam för vad dom gjorde för mig när jag var liten, men det gjorde även att jag blev väldigt känslig och sårbar när mina stöttepelare inte fanns runtom mig. Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag ska känna för det här. Å ena sidan så formades jag till en fin människa pga. allt som jag fick då. Å andra sidan så blev det svårt för mig att kunna klara av kontrasterna. Men jag tror att det berodde mest på mig själv och min personlighet. Jag var inte som alla andra och jag kände redan då att det samhälle som alla skulle passa in i inte var något för mig. Jag tycker inte att det är något fel med att vara känslig och sårbar eller att inte passa in. Jag älskar det! Men när jag inte fick chansen, eller inte vågade förklara för någon hur jag kände eller hur jag egentligen mådde så blev allt bara kaos inombords. För det syntes ju aldrig utåt, ingen märkte ju något och ingen minns heller att jag skulle ha varit särskilt ensam och orolig, ännu mindre att jag skulle ha blivit mobbad och utfryst. Ändå har allt detta påverkat mig enormt mycket, till den grad att jag nu nästan 30 år senare sitter i terapi varje vecka för att kunna reda ut allt. För nu är jag mogen att ta itu med precis allt. Jag vill vidare nu och kunna må bra och vara så stark som jag vet att jag är innerst inne.

Det här är bara början hörni. Det är min tid nu!


Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...