söndag 29 september 2019

Jag är inte min sjukdom, men jag är bipolär

Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag inte riktigt passat in. Under stora delar av mitt liv har jag gått runt och trott att jag är totalt värdelös, lat och dum. Jag fattade inte varför, men det gör jag nu. Jag är bipolär. 


Jag kände redan tidigt att jag inte var riktigt som alla andra, att det var något som inte stämde. Jag kände ofta en oförklarlig oro och trivdes bäst för mig själv i lugn och ro där ingen kunde nå mig. Att umgås med andra barn i skolan gav mig en stark obehagskänsla av att jag inte passade in och ångesten över att bli ensam växte sig starkare. Jag visste inte då vad det som jag kände eller varför jag gjorde så. Den där klumpen av rädslor och oro som alltid gjorde sig påmind var skrämmande. Jag visste ingenting och jag trodde det var något fel på mig, men hur ska en 10-åring kunna förklara den känslan för någon vuxen? Eller skulle dom ens förstå? Frågorna som rusade runt inom mig var många, men jag fick inga svar. Så jag började så småningom acceptera att det helt enkelt skulle kännas sådär, även om jag alltid kände att det nog inte riktigt var sant. Inget barn ska behöva känna så. Sedan har vi den överväldigande morgontröttheten. Jag var så otroligt trött på morgnarna så mamma fick nästan alltid tjata på mig ett antal gånger innan jag motvilligt tog mig upp, typ 5 minuter innan skolan började. Det där var ju heller ingen normal trötthet, och när jag ser tillbaks på det nu så förstår jag att det var klara tecken på depression jag hade redan då. Skoldagarna tog även dom musten ur mig och jag behövde ofta gå ut till skogen efter en dag i skolan för att ventilera och samla krafter. Jag kunde aldrig heller riktigt koncentrera mig på något ämne i skolan utan satt nog mest och drömde mig bort till mina skogar under lektionerna. 

Det där med tröttheten och koncentrationen eller intresset för skolan blev allt värre när jag sen började högstadiet. Hade det inte varit för min pappas hjälp så hade jag inte fått godkänt i matematiken t.ex. Just matten var nog det allra svåraste för mig då jag inte klarar av siffror och kalkyler. Jag blir fortfarande så jävla stressad av sånt och undviker det så långt det går. Det om något är ett tecken på att jag hade, och har, en väldigt komplex och annorlunda fungerande hjärna. Faktumet att jag inte klarade av sånt som andra i klassen tyckte var lätt som en plätt gjorde att mitt självförtroende sjönk, och jag började mer och mer tro på att jag var dum på riktigt. När jag ser tillbaka på högstadietiden så var den rent känslomässigt väldigt mycket upp och ner. Inget som direkt syntes på utsidan men inombords pågick det alltid en kamp mellan det onda och det goda. Allt ter sig nu så självklart när jag ser på det i bakspegeln, jag hade behövt mera stöd och kanske få göra en utredning eller åtminstone fått prata med någon redan då. Men jag sade ju aldrig något, för jag fattade inte vad det var som hände eller varför jag var sådär "konstig". Jag hade verkligen allt som ett barn behöver för att bli tryggt och självsäkert, men ändå så kände jag mig så himla obekväm med att vara jag och mådde dåligt över att jag själv tyckte mig vara konstig och bete mig udda. Jag drog mig undan och ville bara vara hemma när andra umgicks som ungdomar "ska" göra. Jag kunde inte se någon i ögonen, och att gå igenom korridorerna i skolan gav mig en extrem ångest. Att gå runt i skolan med en konstant oro och känna mig som ett UFO gjorde mig galen. Jag var ängslig, rädd och visste inte vem jag var längre. Det var då jag hade behövt få prata om det med någon, för att gå runt med känslan av att det är något där långt inne som inte riktigt är som det borde vara tär på en psykiskt. Att därtill aldrig få det bekräftat ledde i mitt fall till att jag själv började tro på att jag nog måste inbilla mig, sen försökte jag sopa problemen under mattan och köra vidare. Det ska man inte göra, ingen bra ide.  

För att inte prata om vuxenlivet som verkligen helt och hållet har präglats, och formats av min diagnos. Tänk om jag hade fått veta att det fanns något som gjorde livet svårare för mig redan innan alla mina problem började. Om jag hade fått rätt diagnos och medicinering redan då så hade nog livet förmodligen sett väldigt annorlunda ut. Att gå runt med en underliggande diagnos som man är helt ovetande om, och samtidigt försöka kämpa sig igenom vardagen utan att lyckas är inte lätt. Hela vuxenlivet gick ganska långt efter samma mall d.v.s. fort in och ännu fortare ut när det gällde jobb. Antingen brände jag ut mig på nolltid eller så tappade jag även här koncentrationen och fick ångest istället. Det slutade hursomhelst alltid på samma sätt, gång efter gång så sjukskrev jag mig för att sedan aldrig ta mig tillbaka utan sa alltid upp mig istället. Det blev en ond cirkel och jag kände mig allt mer usel och värdelös. Det här fick mig att må allt sämre psykiskt och jag började därför självmedicinera med gambling och alkohol. Även det förstod jag ärligt talat aldrig heller varför jag gjorde, och jag bara fortsatte utan att tänka desto mera på det. Allt detta drog mig ner djupare och djupare i skiten som jag själv hade skapat. Jag gick hemma, spelade upp det lilla jag hade på kontot och kände mig som världens mest tragiska människa. Jag fattade inte vad jag höll på med eller varför jag gjorde som jag gjorde. Jag fattade ingenting och tappade allt. Om jag bara hade vetat vad som kanske orsakade det hela, åtminstone till en viss del. Då hade jag kunnat göra något åt mina problem redan innan dom hunnit göra någon skada. Men det gör jag nu istället, och det är jag oerhört stolt över! 

Många som har bipolär sjukdom säger "jag ÄR bipolär", medan andra säger att dom har en bipolär störning men att dom inte är sin sjukdom. Vissa säger även att det inte spelar sån stor roll om dom fick sin diagnos eller inte. I mitt fall var det helt avgörande för att kunna börja jobba med mig själv på riktigt. Nu kan jag äntligen förstå, acceptera och förlåta mig själv för att allt blev som det blev. Jag förstår nu varför jag aldrig trivdes i skolan och varför jag var så trött på morgnarna. Att jag behövde lugn och ro för mig själv mitt ute i en skog ter sig även det nu så självklart. Och att jag alltid har känt mig obekväm bland andra människor och aldrig riktigt passat in är inte alls så konstigt. För jag är inte som alla andra, och nu när jag fått det bekräftat och äntligen fått en bra medicin så känns det som att min framtid kommer bli något helt annat än det som varit.

Jag kanske inte är min sjukdom, men den är en stor del av mig och hela min identitet, på gott och ont. Den har funnits där länge och format mig till den person jag är idag. Hade jag bara fått reda på det lite tidigare så hade jag kunnat handskas med den och gjort något annat med dom 10 åren då jag gick ner mig själv. Men som jag sade så kan jag acceptera och förstå det där idag, och ser absolut inget som helst negativt med att ha den diagnosen jag har. 

JAG ÄR BIPOLÄR.  

3 kommentarer:

  1. Jag är inte min kroniska depression, jag har inte heller kronisk depression. Däremot lever jag sida mot sida med kronisk depression, min eviga följeslagare på gott och ont ❤
    Ett fint och ärligt inlägg om dig själv och de tankar du haft.

    SvaraRadera
  2. Har känt precis som du skriver alltid utanför på något sett. Inte lika mycket värd som andra. Idag är min bipolär än del av mig. Ibland hatar jag den så mycket att det är svårt att sätta ord på det. Ibland älskar jag den. Kramar

    SvaraRadera
  3. Mitt namn Jönsson Björkman, form, Kristianstad (Sverige) Efter 12 års äktenskap har jag och min man varit i den ena gräset tills han äntligen lämnade mig och flyttade till Kalifornien för att vara med en annan kvinna. Jag kände att mitt liv var över och mina barn trodde att de aldrig skulle se sin far igen. Jag försökte vara stark bara för barnen men jag kunde inte kontrollera de smärta som plågar mitt hjärta, mitt hjärta fylldes av sorg och smärta eftersom jag verkligen var kär i min man. Varje dag och natt tänker jag på honom och önskar alltid att han skulle komma tillbaka till mig, jag var verkligen upprörd och jag behövde hjälp, så jag sökte efter hjälp på nätet och jag stötte på en webbplats som föreslog att Dr Osagiede kan hjälpa till att få tillbaka ex snabbt . Så jag kände att jag skulle prova honom. Jag kontaktade honom och han berättade vad jag skulle göra och jag gjorde det då gjorde han en Love spell för mig. 48 timmar senare ringde min man verkligen till mig och sa till mig att han saknar mig och barnen så mycket, så fantastiskt !! Så det var så han kom tillbaka samma dag, med mycket kärlek och glädje, och han bad om ursäkt för sitt misstag och för den smärta han orsakade mig och barnen. Sedan från och med den dagen var vårt äktenskap nu starkare än hur det var tidigare, allt tack vare Dr Osagiede. han är så kraftfull och jag bestämde mig för att dela min berättelse på internet att Dr. Osagiede verkliga och kraftfulla stava caster som jag alltid kommer att be för att leva länge för att hjälpa sina barn i en tid av problem, om du är här och du behöver din Ex tillbaka eller att din man flyttade till en annan kvinna, gråt inte mer, kontakta den här kraftfulla stavagern nu. Här är hans kontaktmeddelande på: doctorosagiede75@gmail.com eller whatsapp på +2349014523836
    eller viber +2349014523836

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...