måndag 23 september 2019

Jobbig natt, fin dag

Vi fick en seg start på veckan efter en riktig skitnatt helt utan någon kvalitetssömn. Leon är nu mitt inne i en utvecklingsfas som inte kommer att ge sig på ett bra tag verkar det som. Han är gnälligare än normalt och kan vakna upp mitt i natten full av energi. Inatt t.ex. så låg han och drog mig i håret och där emellan sparkade han mig i ryggen. Försök sen att sova då. Och när han inte orkade göra det längre så blev han busig som aldrig förut, mitt i fucking natten! Jag fick ta mig ett allvarligt snack med honom idag om hur man beter sig på nätterna. Han verkade inte ta in det jag försökte förklara utan skrattade helhjärtat åt mig istället. Sen så hade Rasmus även han en ovanligt orolig natt och kom med jämna mellanrum in till oss och ville att jag skulle natta om honom, gång efter gång. När jag sen äntligen hade somnat så kommer han upp igen för tredje eller fjärde gången, och nu hade han även kissat i sängen. Det hjälptes inget annat än att gå upp och byta kläder på honom och lakanen i sängen mitt i natten som en zombie. Thats familylife... Får se hur det blir inatt?


Trots utebliven sömn så började vi vår dag, och jag kände mig förvånandsvärt pigg med tanke på hur natten hade varit. Vi hade en mysig höstdag tillsammans och for ut på en kvällspromenad till skogen. Rasmus cyklade på sin balanscykel och när vi kom fram så gick han och jag på en liten stig inne i skogen och åt lingon och hade det sjukt mysigt tillsammans! Kan ni förstå hur fint det känns att höra sin son säga att han tycker om en samtidigt som han ser en djupt i ögonen? Om det finns någon meningen med livet så måste det vara nära just där och då.


Imorgon blir det terapi igen och jag ska fortsätta att gräva i mig själv tillsammans med min terapeut. Det känns verkligen som om jag lär mig att känna mig själv bättre för varje terapisession. Jag tror att det är precis det som är meningen med den här typen av terapi. Om man inte känner sig själv så kan man nog inte börja må bättre på djupet heller tror jag. Och jag inser nu att jag nog aldrig riktigt har känt mig själv. Någonsin. Det börjar bli dags att göra det nu.


Sen så ska jag även förmodligen bli intervjuad för en artikel angående psykisk ohälsa i samband med militärtjänstgöringen och all skit som pågår helt ostört under ytan där. Förnedringar, kränkningar och maktmissbruk. Jag hoppas verkligen kunna hjälpa till att få flera att våga prata ut om det här så att det aldrig mera får hända något liknande igen. Det är fan fruktansvärt att det får gå till så när vi ändå lever år 2019 när man tycker att samhället borde ha blivit mera humant och att utvecklingen på många ställen faktiskt redan har gått emot den riktningen. Men inte i militären. Där är allt som det alltid har varit. Tiden står stilla, och det är precis så dom vill ha det. Men det ska dom inte få mera. Nu ska klimatet förändras en gång för alla.


1 kommentar:

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...