onsdag 25 september 2019

Olika minnen är lika mycket värda

Jag har tagit upp det här många gånger, och någon kanske tycker att jag borde ha lämnat det bakom mig vid det här laget. Saken är den att jag faktiskt kunde ha gjort det om jag bara hade fått den acceptans och förståelse som jag, och alla andra som vågar berätta om sina trauman, så innerligt förtjänar. Förståelse ifrån dom som gjorde det som jag minns som mobbning och utfrysning, från dom som gick i skolan och på samma klass med mig och från alla andra som istället för att ge mig det blev arga och vände mig ryggen.
 
Tiden efter att den där omtalade artikeln, med undertecknad i huvudrollen, om mobbning publicerades blev ett helvete för mig och min familj. Till en början kände jag en ångest över att ens röra mig ute i byn och gjorde allt för att undvika dom som tyckte allra sämst om mig och mina "påhittade" minnen. Jag undrar fortfarande om någon av dom hade en endaste liten aning om hur dåligt allt motstånd fick mig och min sambo att må. Flera veckor gick åt att försvara det jag hade gjort och sagt, och ibland gick det så långt att dom ville få mig att ändra på min sanning. Men det kommer jag aldrig att göra, för min sanning är den enda sanningen för mig och den är lika mycket värd som alla andra versioner av sanningen.
 
Det är ju så att vi alla minns vår barndom och skoltiden på olika sätt, och allas minnen är lika mycket värda. För även om mina minnen om skoltiden inte stämmer överens med dina så betyder inte det automatiskt att du har mera rätt för det. Kan det å andra sidan vara så att dina minnen inte riktigt går ihop med sanningen, och att det då är skönast för dig, för byn och för skolans rykte att gå till attack mot mig istället och hävda att mina traumatiska minnen inte alls har någon som helst sanning i sig?
 
Hursomhelst så är jag den första att säga att jag accepterar allas minnen och att ingens minne är mindre värt än den andres. Man måste kunna ta det som en vuxen. Respektera, lyssna och prata. Inte förneka och hoppa på en som äntligen vågar öppna upp och berätta om sina traumatiska minnen som fortfarande gör ont. Gör man det så är man inget annat än en riktigt liten människa som borde se sig i spegeln, inse fakta och kanske, bara kanske skämmas en aning.
 
Den som känner sig träffad av det här inlägget får gärna kontakta mig, och varför inte face to face? Jag är öppen för diskussion om hur det egentligen var när vi gick i skolan, hur det ser ut idag och vad vi som föräldrar kan göra för att mobbning och annat skräp ska försvinna. Det är ju därför jag över överhuvudtaget ställde upp på den där intervjun till att börja med. Jag gjorde det för alla som är drabbade. Har ni tänkt på det?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...