Jag har tagit upp det här många gånger, och någon kanske tycker att jag
borde ha lämnat det bakom mig vid det här laget. Saken är den att jag
faktiskt kunde ha gjort det om jag bara hade fått den acceptans och
förståelse som jag, och alla andra som vågar berätta
om sina trauman, så innerligt förtjänar. Förståelse ifrån dom som
gjorde det som jag minns som mobbning och utfrysning, från dom som gick i
skolan och på samma klass med mig och från alla andra som istället för
att ge mig det blev arga och vände mig ryggen.
Tiden efter att den där omtalade artikeln, med undertecknad i
huvudrollen, om mobbning publicerades blev ett helvete för mig och min
familj. Till en början kände jag en ångest över att ens röra mig ute i
byn och gjorde allt för att undvika dom som tyckte allra
sämst om mig och mina "påhittade" minnen. Jag undrar fortfarande om
någon av dom hade en endaste liten aning om hur dåligt allt motstånd
fick mig och min sambo att må. Flera veckor gick åt att försvara det jag
hade gjort och sagt, och ibland gick det så långt
att dom ville få mig att ändra på min sanning. Men det kommer jag
aldrig att göra, för min sanning är den enda sanningen för mig och den
är lika mycket värd som alla andra versioner av sanningen.
Det är ju så att vi alla minns vår barndom och skoltiden på olika sätt,
och allas minnen är lika mycket värda. För även om mina minnen om
skoltiden inte stämmer överens med dina så betyder inte det automatiskt
att du har mera rätt för det. Kan det å andra sidan
vara så att dina minnen inte riktigt går ihop med sanningen, och att
det då är skönast för dig, för byn och för skolans rykte att gå till
attack mot mig istället och hävda att mina traumatiska minnen inte alls
har någon som helst sanning i sig?
Hursomhelst så är jag den första att säga att jag accepterar allas minnen och
att ingens minne är mindre värt än den andres. Man måste kunna ta det
som en vuxen. Respektera, lyssna och prata. Inte förneka och hoppa på en
som äntligen vågar öppna upp och berätta
om sina traumatiska minnen som fortfarande gör ont. Gör man det så är
man inget annat än en riktigt liten människa som borde se sig i spegeln,
inse fakta och kanske, bara kanske skämmas en aning.
Den som känner sig träffad av det här inlägget får gärna kontakta mig, och varför
inte face to face? Jag är öppen för diskussion om hur det egentligen var
när vi gick i skolan, hur det ser ut idag och vad vi som föräldrar kan
göra för att mobbning och annat skräp ska
försvinna. Det är ju därför jag över överhuvudtaget ställde upp på den där
intervjun till att börja med. Jag gjorde det för alla som är drabbade.
Har ni tänkt på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar