torsdag 19 september 2019

Sjukstuga och kusinhäng

Jag vaknade klockan 07:20. Efter några dagars förkylning så var det då återigen dags för comeback till dagiset för Rasmus igen. Han sken som en sol och var taggad på att åka när jag öppnade dörren till hans rum och sa godmorgon. Det är alltid lika roligt att se honom sådär glad i livet om morgnarna, det ger mig en varm känsla i bröstet som får en att le av glädje. Det är en äkta och väldigt stark pappakärlek. Höst plus dagis innebär alltid massor med förkylningar och det blir ofta lite hack i rutinerna när man inte kan gå till dagiset då man är sjuk. 2 dagar hemma med feber sen 3 dagar i dagis för att sen bli sjuk igen, lite så har det sett ut nu den senaste tiden. Hoppas han får vara frisk nu för han gillar verkligen att åka dit och leka varje dag. Sen så är det faktiskt rätt så skönt att få dom där timmarna för sig själv och "bara" umgås med sambon och lillkillen. Såklart saknar jag Rasmus men det har blivit betydligt lättare att lämna honom nu än innan. Förut fick jag panik om han blev ledsen när jag skulle åka och nu lämnar jag utan ångest. Han blir sällan ledsen mera heller så det har hjälpt mig mycket det med såklart. Men vi har ändå gjort framstegen tillsammans han och jag.


Vi har även haft besök av min syster och hennes flickor den här veckan. Vi ses inte så ofta eftersom dom bor i Helsingfors och vi i Österbotten dvs.sisådär 500-600 km ifrån varandra. När vi väl gör det så är det alltid kul, och speciellt då för barnen som har längtat efter att få leka tillsammans igen. Av någon anledning så lyckas Rasmus nästan alltid bli sjuk någon dag innan dom kommer på besök vilket är lite synd för honom, men det stoppar inte honom från att leka. När min syrra och hennes tjejer kommer på besök så bor dom hos mina föräldrar, dryga 2 km härifrån, och det blir alltid en massa körande mellan husen under tiden dom är här. Men vad gör man inte för barnen? Rasmus har knappt haft tålamod att vara hemma när han väl har kommit från dagis. Han ska prompt leka med kusinerna med det samma, och han vet vad ha vill. Jag fattar inte varifrån han har fått sin envishet alltså. Istället för att hela tiden ränna till mina föräldrars hus så bestämde vi oss för att dom fick komma hem till oss ikväll som lite omväxling. Vi har ju nyligen införskaffat en stor jävla trampolin som typ alla barnfamiljer har men som vi inte har haft råd med innan. Nu råkade det sig så att vi fyndade en riktigt förmånlig en på loppis så nu har även Rasmus sin egna trampolin, och han gillar den. Han har längtat och väntat ivrigt på att få visa upp den och att få hoppa tillsammans med sin kusin, och nu fick han då äntligen göra det. Det blev en mysig kväll trots det kalla, ruskiga höstvädret som verkligen har tagit över på riktigt nu.


Förövrigt så kan jag berätta att jag nu har ökat min dos av min nya medicin, lamictal eller lamotrigin, till 50 mg idag och nu hoppas jag att den fortsätter ge mig effekt. Dom två första veckorna har gått över förväntat då insättning av nya mediciner inte alltid är så trevliga upplevelser just dom första veckorna. Med lamictal har jag inte känt av någon biverkning alls. Jag tror och hoppas att jag nu äntligen har hittat en medicin som är bra för mig och kan ge mig den där extra pushen som jag behöver för att kunna orka vara den versionen av mig som jag vill vara. Om allt går som det ska så kan det här bli en riktigt bra höst. Vintern orkar jag inte tänka på i detta skede, den kommer ändå och det är ingen vits att gräva ner sig på förhand tänker jag. Det kommer nog att bli en bra vinter också, eller jag försöker tänka positivt istället för att måla fan på väggen som jag alltid förut har gjort. Jag tror inte att någonting alls i livet blir bättre av att se på allt med negativa ögon och det är faktiskt väldigt sällan det blir så hemskt som man själv vill tro när man är fast i mörka tankar. Det är en sak som jag försöker intala mig själv. Ett nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att tackla allt det jobbiga med livet. Det är inte lätt, tvärtom så är det förbannat svårt. men om jag bara påminner mig tillräckligt många gånger och får prata om det med min terapeut varje vecka så tror jag att det går att få det lite tystare i huvudet och på sikt kunna leva ett någorlunda drägligt liv, och må så bra det går att må med mina förutsättningar. För det är precis så man borde se på sig själv och sin hälsa, man ska aldrig jämföra sin egen hälsa med någon annans utan istället se till att bygga upp sig själv med det virke man har att jobba med och inte ha för höga krav. Så när någon frågar mig hur jag mår och jag har en bra dag så svarar jag inte automatisk att jag mår jättebra utan jag svarar "För att vara jag så mår jag faktiskt riktigt bra idag". Det räcker för mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...