tisdag 17 september 2019

Terapitisdag och bloggens återkomst!

Hej hallå bloggen! Det var ett tag sedan vi sågs... Hur har du det nuförtiden? Själv har jag tagit ytterligare några steg framåt sen mitt senaste inlägg här. Jag har börjat gå i KBT-terapi igen och den här gången en gång i veckan vilket känns riktigt bra. Jag har även nyligen bytt medicin, och känner redan en förbättring efter bara dryga en veckas användning. En hel del positiva grejer att ta vara på så här i inledningen av mitt bloggande, ett bloggeri som jag tänkte hålla vid liv med en mera regelbunden uppdatering nu under hösten och vintern. NI kommer få ta del av allt som händer i mitt liv, om hur min medicin funkar och alla framsteg i KBT-terapin med mera. Där emellan fortsätter jag skriva inlägg om psykisk ohälsa som jag alltid har gjort och således blir det en härlig mix av vardag, tips på hur man hanterar sin psykiska ohälsa och rena debattinlägg. Jag ser fram emot att sparka igång mitt bloggande på riktigt igen eftersom jag mer och mer har känt att mina inlägg blivit för långa för att posta enbart på instagram och facebook. Jag har liksom mera att säga än vad som ryms där om ni förstår.


Låt oss börja med att traditionsenligt gå igenom dagen. Som rubriken utlovar så var det alltså "terapitisdag" för min del idag, något som jag numera ser fram emot varje vecka. Förut hände det att jag låg sömnlös några nätter innan jag skulle på terapi, men nu så har det blivit en naturlig del av min vardag. Så skönt! Vi fortsatte idag att gräva vidare i min barndom och skoltiden för att försöka komma underfund med och lite bättre förstå varifrån alla mina problem kommer, och när dom började. Det är precis det här jag gillar med KBT, att man själv får sitta och tänka igenom, minnas tillbaks och analysera alla tankar man får av att minnas. Det passar mig som handen i handsken eftersom jag alltid har varit en riktig djuptänkare. Och får jag inte tänka eller "älta" som vissa envisas med att kalla det, så blir det för mycket tankar som bara får flyga på helt fritt i mitt huvud. Då mår jag inte bra. Då riskerar jag att börja gräva en grop dit jag själv sakta men säkert trillar ner i för att slutligen försvinna in i en tankegång som inte alls är sund eller tar mig någonstans. Det blir lätt att jag hamnar i den där onda spiralen av tankar. Tankar om att allting kommer gå åt helvete och att det inte finns någon lösning på mina problem. Tankar på att det inte finns någon ljus framtid för mig och att jag alltid kommer att må dåligt och inte komma någon vart. Det är just därför terapin är så oerhört viktig för mig.


 Idag kom vi så långt att jag fick en liten veckarklocka och började inse att min osäkerhet och högkänslighet inte är något som har vuxit fram i mitt vuxna liv, utan att det fanns med mig redan väldigt tidigt i livet. Jag minns redan när jag var kanske 4 år när min pappa lämnade mig hos dagtanten och jag var helt förstörd när han stängde dörren för att fortsätta till jobbet. Och när jag började skolan fick jag en klump i magen varje morgon jag vaknade och visste att jag måste till skolan igen. Det var i hemmet och runtom i skogarna jag kände mig trygg. Det var där jag kunde vara mig själv och fick det lugn som jag och mitt huvud redan då behövde. Jag tror att på 90-talet då jag växte upp och gick i lågstadiet så fanns nog inte ord som "psykisk ohälsa" eller "ångest" med när man pratade om skolbarn. Jag tror att många föräldrar och lärare tog det för givet att barnen nog mådde bra så länge dom hade ett tryggt hem och mat på bordet. Det fanns nog inga föräldrar som ens ville tänka tanken på att deras barn kunde må dåligt, vara ensam eller bli mobbad. Jag var en av dom barnen som kände sig så otroligt ensam och utanför varje gång jag inte befann mig hemma i min trygga tillvaro. Jag var ett överkänsligt barn och jag inser nu att jag nog hade behövt ha något slags extra stöd för att känna mig bekväm och kunnat må bra i skolan. För den där otryggheten och känsligheten tog jag sedan med mig in i ungdomsåren och sedan vidare till vuxenlivet. Jag fick liksom aldrig prata om det eller bearbeta det. Inte förrän nu.


 Jag vill inte tänka tillbaks med bitterhet men jag önskar att jag hade haft någon där i skolan som hade sett mig, förstått mig och tagit mig under sina vingar. Att jag hade fått vara mig själv utan att känna att jag inte passade in eller var lika som alla andra. Jag minns att jag kunde förundras över hur lätt vissa barn tog på det där med skolan och allt vad det innebar, dom liksom tog det med en klackspark. Det var något man bara gjorde och sedan åkte hem, inget mer att tänka på än så typ. Men för mig var det så jävla mycket mer, och ingen förstod det. Jag vill även vara väldigt tydlig med att jag hade dom bästa föräldrar jag kunde ha, och det har jag fortfarande. Dom gav mig allt jag behövde för att känna mig trygg och jag älskade varje sekund jag fick tillbringa tillsammans med dom. Den tryggheten jag kände blev en för stor kontrast till det hårda liv som jag kände att jag levde när jag inte befann mig hemma hos dom, eller hos min farmor och farfar som även dom gav mig så mycket kärlek och trygghet att det hade räckt över till fler. Allt det här formade mig och jag är för evigt tacksam för vad dom gjorde för mig när jag var liten, men det gjorde även att jag blev väldigt känslig och sårbar när mina stöttepelare inte fanns runtom mig. Jag har lite svårt att bestämma mig för hur jag ska känna för det här. Å ena sidan så formades jag till en fin människa pga. allt som jag fick då. Å andra sidan så blev det svårt för mig att kunna klara av kontrasterna. Men jag tror att det berodde mest på mig själv och min personlighet. Jag var inte som alla andra och jag kände redan då att det samhälle som alla skulle passa in i inte var något för mig. Jag tycker inte att det är något fel med att vara känslig och sårbar eller att inte passa in. Jag älskar det! Men när jag inte fick chansen, eller inte vågade förklara för någon hur jag kände eller hur jag egentligen mådde så blev allt bara kaos inombords. För det syntes ju aldrig utåt, ingen märkte ju något och ingen minns heller att jag skulle ha varit särskilt ensam och orolig, ännu mindre att jag skulle ha blivit mobbad och utfryst. Ändå har allt detta påverkat mig enormt mycket, till den grad att jag nu nästan 30 år senare sitter i terapi varje vecka för att kunna reda ut allt. För nu är jag mogen att ta itu med precis allt. Jag vill vidare nu och kunna må bra och vara så stark som jag vet att jag är innerst inne.

Det här är bara början hörni. Det är min tid nu!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...