tisdag 8 oktober 2019

En dag om året räddar inga liv

Nu på torsdag den 10 oktober så är det alltså världsdagen för psykisk hälsa (world mental health day) som uppmärksammas över hela världen. Det är ju bara fantastiskt fint och bra på alla sätt och vis att det ens finns en dag som enbart är ägnat åt ett av vår tids största, om inte det absolut största, samhällsproblemet. Men ändå är jag så kluven inför alla dessa eviga dagar då alla plötsligt låtsas bry sig genom att dela bilder och inlägg på sina sociala medier. Det blir ett jippo av det hela och många försöker nå uppmärksamhet genom att visa att dom kanske bryr sig, fastän målet egentligen är att få fler följare och massvis med likes.

För även om vi varje år har en specifik dag då psykisk ohälsa lyfts fram mer än någon annan dag på hela kalenderåret så är det ju fortfarande inte good enough. Självmorden ökar trots att vi är så många som jobbar för att få bort tabun och stigmat kring psykisk ohälsa osv. Folk mår allt sämre och är mer stressade än någonsin förut. Sjukskrivningar för utmattningssyndrom, utbrändhet och utmattningsdepressioner ökar lavinartat, och allt fler klarar helt enkelt inte av att leva i det här sjuka samhället som vi lever i. Vi är inte gjorda för att klara av den mängd av stress och press och krav och fan och hans moster som vi utsätts för vareviga jävla dag. Dom som av någon outgrundlig anledning ändå tycks överleva denna omänskliga påfrestning måste endera vara superman eller terminator, alternativt en kombination av dom båda. Det ska inte gå att kunna prestera på den nivå som samhället idag kräver av oss sköra och väldigt sårbara individer utan att i något skede krascha. Men ändå är det tyvärr exakt så som verkligheten vi lever i ser ut idag.

Sen när man väl ligger ner på marken och mår psykiskt dåligt så borde man därtill ha kraften att kämpa och stå på sig för att ha en chans att kanske få den hjälpen som man behöver. Om man inte har förmågan eller orken att göra det så är risken stor att man tvingas vänta väldigt länge innan man får hjälp, eller så får man ingen hjälp alls. Hör ni hur dumt det låter? Det räcker alltså inte med att man har kapitulerat, ligger ner på marken i det djupaste mörkret och tror att allt är över. Man kämpar för att orka leva, för man vill inte dö, men samtidigt så vet man inte hur länge det kommer hålla. I det här skedet av livskrisernas livskriser så förväntas man alltså kämpa och kriga för sin rätt att få hjälpen som räddar livet pä en.

Jag blir så oerhört förtvivlad, ledsen och ursinnigt arg när jag sitter här och skriver det här inlägget. Jag önskar att det jag skriver skulle vara aningen förstärkt eller dramatiserat. Att verkligheten kanske ändå inte är såpass dyster som jag vill få den att se ut. Men jag är rädd för att verkligheten kan vara ännu värre än det jag beskriver, för så jävligt är det i vissa fall. Det är fan inte konstigt att vi mår dåligt och att många tar livet av sig för att dom inte orkade kämpa längre. Dom insåg någonstans på vägen att det inte längre var någon ide` att ens försöka, och tyvärr så hade dom ju till viss del rätt, än hur jävla tragiskt det än låter. Tänk att det verkligen får gå till så här. Hur jävla sjukt är inte det?

Vi måste alla bli så mycket bättre på att prata om allt som är fel när det kommer till psykiatrin och psykvården. Det räcker inte med att skriva  eller dela ett inlägg bara för att det råkar finnas en dag då man borde uppmärksamma psykisk ohälsa. Det är fan ingen jävla temadag som t.ex. "kanelbullens dag" eller "tankens dag". Den här dagen handlar om liv, och vi räddar inga liv med att sitta och dela fåniga bilder på facebook. Gör något vettigt istället. Prata med den där kompisen som du inte har träffat på länge. Fråga hur dina familjemedlemmar, vänner och bekanta mår, och om dom snabbt svarar att allt är bra så fråga en gång till. Det är inte alltid okej fastän någon säger att det är så. Det är just det där vi alla kan bli så mycket bättre på, att våga fråga fler och djupare frågor. Man måste våga ta upp dom tunga och känsliga ämnena och faktiskt gå in på djupet istället för att bara nöja sig med det där vanliga "jodå, det är som vanligt" för att snabbt gå över till någon ytlig konversation om ingenting alls. Det är bara ren jävla waiste of time.

Dom som mår allra sämst är även dom som är mästare på att utåt sett inte visa några som helst tecken på att något skulle vara fel. Jag menar, det är sällan man inte blir förvånad och chockad när man nås av nyheten att någon har begått självmord. Den absolut vanligaste reaktionen måste väl ändå vara "hen var den sista jag trodde skulle kunna göra något sånt" och "det fanns inga tecken på att hen skulle göra det här, hen som alltid var så glad". Skenet bedrar, så är det bara.

Så istället för att i blindo gå runt i tron på att alla i din närhet mår "helt okej" och "aldrig skulle kunna göra något sånt" så vore det kanske en god ide' att på riktigt börja prata om dessa ämnen helt öppet, och våga ställa frågorna; hur mår du? Och; Har du, eller har du någonsin haft självmordstankar? etc. För det är i slutändan dom frågorna som faktiskt gör skillnaden på riktigt. Det kan i bästa fall rädda liv.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...