onsdag 30 oktober 2019

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått fast anställning på mitt första riktiga jobb och kände mig så oerhört stolt, glad och stark. Aldrig förut hade jag tjänat mina egna pengar och jobbat 8 timmar varje dag. Allt kändes så rätt. Det var nu livet började och det var här jag hade min framtid.  

  

Samtidigt levde jag ett helt annat liv där hemma. Ett liv i turbulens, utan stabilitet och aldrig någon lugn och ro. Jag hade utvecklat ett kraftigt spelberoende. Jag spelade hela tiden och till slut hade vi inga pengar kvar alls att betala hyra eller el. Jag blev allt mer förblindad av speldjävulen, även om jag innerst inne visste att det jag höll på med var fel. Dels mot mig själv, men framför allt mot min sambo och min familj som jag sårade och ljög för konstant. Vardagen var otrygg (på många plan) och så här i efterhand förstår jag att jobbet i sig spelade en väldigt liten roll i att jag gick in i väggen. Men det var där det hände. 

Allt var som vanligt 
Dagen som förändrade mitt liv var en helt vanlig höstdag och jag skulle åka till jobbet. Allt var precis som det skulle vara och jobbdagen löpte till en början på som dom brukade göra. Men som en blixt från en klar himmel så bara small det till. Jag blev som förlamad, jag kallsvettades och skakade. Jag kände hur hjärtat rusade och hur illamåendet tog över. Allt bara stod stilla, allt blev svart och jag kunde inte göra någonting alls. Jag bara stod där och stirrade tills jag blev så illamående att jag var tvungen att springa till närmaste toalett i full panik. Jag var så rädd. Rädd för att jag skulle få en hjärtattack och dö. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Efter toalettbesöket gick jag raka vägen till min chef, men vågade inte säga som det var utan ljög ihop något om magsjuka och åkte hem. Det skulle bli min sista dag på jobbet och efter det väntade 3 månader av totalt mörker. Det var förmodligen mitt livs värsta månader och jag trodde aldrig att jag skulle komma upp igen. Jag trodde allt var över för min del. 

Jag orkade ingenting 
Dagarna gick oerhört långsamt där jag låg helt utslagen av min depression. Jag orkade ingenting, absolut INGENTING. Jag har nog aldrig känt mig så slut och så otroligt värdelös någon gång, vare sig före eller efter den kraschen. Det är svårt att förklara hur det kändes, men tänk dig att ro igenom tjära utan åror i en båt som har en massa hål i sig. Det går inte. Hela ens tillvaro är en enda stor dimma av ångest, oro och skam. Skam över att inte orka. Skam över att man gått in i väggen. Skam för precis allt. Jag bara låg där och började så småningom acceptera att det nog var så här jag skulle må nu och för all framtid. Det fanns absolut inget hopp och inget ljus. Allt var bara mörker. Månaderna gick och trots att jag själv inte hade trott det så började jag komma tillbaka lite dag för dag. Det tog väldigt många månader innan jag kände mig så pass stark att jag ville börja umgås med människor igen. Men det blev bättre och slutligen vågade jag även börja tänka på att hitta ett nytt jobb. Men jag hade alldeles för bråttom. Jag vet det nu, men förstod inte det då. Jag ville ju bara tillbaka till något som påminde om det liv jag levde innan det small till. Så jag hoppade på det första bästa jobbet jag hittade, naiv som jag var. Jag kände en plötslig energikick och en må bra-känsla som jag inte hade känt på väldigt länge. Nu skulle allt vända och nu skulle det bli som förut igen! 

In i mörkret igen 
Det började bra och flöt på den första veckan. Jag kände mig stark och glad igen, ja som en ny människa. Men så plötsligt hände det igen. Från ingenstans fick jag otroligt stark ångest som drog ner mig i depressionen igen, och på nolltid var jag fast i mörkret igen. Och sådär höll jag på - år in, år ut, utan att veta varför mitt liv gick upp och ner som en hemsk berg- och dalbana. Jag hittade inte balansen. Hittade inte rätt trots att jag kämpade, försökte och gjorde mitt allt. Det ville sig inte ändå och jag blev allt mer frustrerad, tappade självförtroendet igen och kände en allt större hopplöshet inför livet. Det jag inte visste då var att jag hade en bipolär sjukdom och att jag på grund av den växlade något otroligt i mitt mående. Varje gång jag gick in i ett maniskt skov så ville jag att något nytt skulle ske, och helst med detsamma. Så jag hoppade på första bästa tåg med ett överdrivet självförtroende och en orealistisk självbild. Det slutade alltid i fullständig katastrof när jag veckan efteråt föll som ett korthus rakt ner i en hemsk depression. Jag visste inte varför. Jag förstod ingenting. Jag trodde på riktigt att det var mig det var fel på. Jag trodde att jag fick skylla mig själv, precis som dom sa. Men jag kunde inte styra det som hände mig. Det kan ingen annan som blir sjuk heller. För ingen, absolut INGEN, väljer att bli sjuk. 

Äntligen ångestfri 
År 2019 har verkligen varit ett år när mycket förändrats till det bättre för mig. Det började med att vår andra son föddes i januari. Sen fick jag min diagnos, Bipolär sjukdom typ 2 och vi började prova ut mediciner. Jag blev även beviljad KBT-terapi som jag fick börja med i juli, vilket har hjälpt och hjälper mig väldigt mycket. Men den största förändringen av alla var när jag började med en helt ny medicin för min del, lamictal. En medicin som har hjälpt många med bipolär sjukdom. Och det tog inte länge innan den gav positiv effekt. Från att ha haft en ständigt pågående ångest och en utmattning som vägrade ge sig så har jag nu varit ångestfri sen den dagen jag började ta den. Jag är också så mycket piggare och tar inte någon stor stress över saker som jag gjorde innan. Häromdagen kom jag på mig själv med att vara glad när jag vaknade och fick känna mig sådär normalt morgontrött igen. Den känslan är något jag saknat väldigt länge. 

Och trots att allting nu har blivit så mycket bättre så är jag ändå försiktigt positiv. Men jag hoppas att det här är mitt nya liv nu. Jag är så himla glad över att äntligen få må bra, så bra som jag kan må med mina förutsättningar. Det är aldrig för sent och det finns hopp för alla, så ge inte upp utan våga tro på att det vänder. 


 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...