måndag 14 oktober 2019

Jennifer: "Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves."

Ni kanske minns mitt inlägg om Jennifer och hennes kamp för att få hjälp och för att orka leva. Det har nu gått ganska exakt ett år sedan jag skrev det brutalaste och sorgligaste inlägg som jag någonsin har skrivit, ett inlägg som slog alla mina läsarrekord med hästlängder. I skrivande stund så har Jennifers gripande story hela 7200 visningar (!), som med mina mått mätt är helt galet och något som nog aldrig kommer överträffas. Men det är absolut en bisak här, för det viktiga är att den brutala verklighet som Jennifer har levt och fortfarande lever i kommer upp till ytan.



Eftersom det nu har gått ett år sedan ni fick ta en titt in i hennes liv som bestått av självmordstankar, självmordsförsök och en psykiatri som vägrat hjälpa henne, så har jag intervjuat henne en gång till för att se om något har förändrats till det bättre sen vi hörde något från henne senast. Hur mår hon idag, och har hon fått någon hjälp?

- Det går framåt, jag försöker varje dag. Efter 10 års krigande för att få genomgå en traumabehandling, så har jag äntligen blivit beviljad det och genomgår det just nu. Verksamhetschefen bröt emot tystnadsplikten och begick stora tjänstefel, vilket jag anmälde och som nu IVO utreder. Jag lyckades gå runt denne chef och fick prata med en annan chef om min situation. Efter det ordnade han direkt så att jag fick komma på bedömning för traumabehandling, så jag är otroligt tacksam för att han hjälpte mig att få denna chans. Efter över 10 års krigande för att få hjälp av vården, så sker det äntligen. Jag är så otroligt glad över det och tacksam! Så det är ett pågående arbete jag genomgår nu, för att få kunna må bättre framöver.
  
Jag ville göra det här inlägget, eller intervjun, av två orsaker; 1. För att jag vill berätta Jennifers story och kanske kunna bidra med något för att hjälpa henne 2. För att visa att det inte är farligt att prata om nattsvarta ämnen så som självmordstankar, självmordsförsök, självskadebeteende osv. Jag vill som alltid ta död på alla myter, fördomar och krossa stigmat och tabun som fortfarande har en så stark förankring när det kommer till psykisk ohälsa, och speciellt när man öppnar upp om självmord och allt vad det innebär.   

Tillsammans med Jennifers mod och öppenhet så hoppas jag att förändra sättet vi ser på självmord i allmänhet och självmordsbenägna människor i synnerhet. För så länge man lever i tron på att "bara man inte pratar om det så tar dom inte livet av sig" så kommer vi inte rädda liv, det kan jag lova er. En vanlig myt är ju den klassiska "väck inte den björn som sover", alltså att om man pratar med en suicidal person om just suicid så skulle man per automatik öka risken för att personen i fråga faktiskt skulle gå hela vägen. Det finns så klart ingen som helst sanning i det påståendet, och den typen av tankesätt måste utrotas.   

För att rädda liv och förebygga självmord så tror jag att något av det viktigaste vi som medmänniskor kan göra faktiskt är att våga prata om det och fråga dom tunga frågorna. Då ger vi oss själva en chans att lära oss och kanske få en bättre förståelse för hur en människa med självmordstankar egentligen fungerar, tänker och känner. För dom som funderar på att ta sina liv är inga utomjordingar, dom är människor precis som du och jag. Vi måste bli bättre på att kommunicera och våga prata även om dom allra mörkaste saker och ting runtom oss. Att blunda och låtsas som om det regnar är liksom inget alternativ. Så därför gjorde jag precis det. Jag frågade Jennifer hur det egentligen är att vara suicidal. Vilka tankar rusar runt i huvudet just då, och hur gör man för att få dom att sluta? 

- När jag är suicidal så går mina tankar för fullt i mitt huvud. Jag tänker då att den enda utvägen från all smärta är att avsluta livet. Så jag kan få bli fri från plågandet. Många gånger när jag är så långt nere, så känns det även som att alla skulle få det bättre utan mig, då slipper alla mig och mina problem. (Innerst inne, när jag är stabilare, så vet jag ju att det inte är så egentligen).
När jag är så långt nere, så ser jag inget ljus. Ser ingen framtid. Men jag försöker tvinga mig själv att stanna kvar, tar en timme i taget. För innerst inne, så vill jag leva. Jag vill kunna få må bättre och leva ett värdigt liv. Ett liv där jag åtminstone kan känna någon livslust, någon glädje, att bara få leva och inte bara försöka överleva varje dag.

Jennifers liv har varit allt annat än lätt. Hon har kämpat för att få hjälp utan att lyckas, något som hon tyvärr inte är ensam om. Långt ifrån. Psykiatrin och deras oförmåga att hjälpa människor i nöd är förmodligen en stor delorsak till att så många människor till slut inte orkar kämpa längre. Att få negativa beslut och avslag år efter år när man redan innan mår för jävla dåligt kan bli droppen som får den berömda bägaren att rinna över. Man ska inte behöva kämpa för att få hjälp när man går en kamp för att orka leva 24/7. Det är precis vad Jennifer har gjort, och det är ingen självklarhet att hon fortfarande finns kvar hos oss. Under åren som gått har hon vid ett flertal tillfällen mått så dåligt att hon har försökt avsluta sitt liv, och har några gånger bokstavligen pendlat mellan liv och död. Nu, efter allt hon har gått igenom, så är hon väldigt lycklig över att hon faktiskt lever 

- Jag har gjort många självmordsförsök tidigare, flera har dock varit impulshandlingar i ren panik. Jag har även varit väldigt nära att lyckas vid flera tillfällen. Vid ett tillfälle så sa läkarna till och med till mig att de inte ens förstod hur jag kunde överleva, de kunde inte förklara det. De hade fått stått och slagit över bröstkorgen på mig för att få igång mitt hjärta igen och andning. Vid de andra tillfällena som det varit väldigt nära, så har det även då varit på håret. Läkarna hade sagt att hade ambulansen bara kommit 1 minut senare, så hade jag inte levt idag. Vid andra tillfällen så är det polisen som räddat mig.
- Jag ser ljusare på livet idag än innan. Sen kommer det stunder då jag faller ner i det mörka hålet igen, men jag reser mig alltid upp. Jag ger inte upp nu. Inte när jag kämpat i alla dessa år och nu kommit såhär långt. Skulle jag ge upp nu, så har alla dessa år varit förgäves.

Det har gått ett år och mycket har hänt. Det som glädjer mig mest är att på håll få se vilken inre styrka Jennifer besitter, och att hon nu äntligen fått den hjälp som hon så länge väntat på. Hon är en förebild för mig och jag hoppas verkligen att många ungdomar, och vuxna, som mår dåligt och går i självmordstankar får läsa det här inlägget. Jag tror att det som Jennifer har gått igenom och överlevt kan inge hopp i många som kanske annars hade gett upp. Det är vad jag hoppas åtminstone.

Men hur gjorde hon för att ta sig upp igen, och hur hanterar hon allt det mörka? Hur gör hon för att vinna över sina ondaste demoner?

- Det behöver inte vara stora saker, eller något att se fram emot längre fram, för det fungerar inte för min del. När jag är så långt nere, så är det timmarna & dagarna som jag endast kan se. Så det kan t.ex vara att jag har något inbokat en viss dag, då är mitt mål att försöka stå ut tills den dagen.
Musiken är också viktigt för mitt mående. Det hjälper mig mycket, både att lyssna och att skapa egen musik. Att få sätta mig ner och spela på gitarren ger mig ro. Att skriva hjälper också, att skriva dikter och andra olika texter om mina känslor. Att få ner allt som rör sig inuti på papper, är en slags "terapi" för mig. Jag försöker tänka på min lillebror, att jag inte kan lämna honom. Att jag måste kämpa för hans skull. 
Idag hanterar jag mina "demoner" annorlunda. Jag har reflekterat mycket över mitt liv, vad som skett under åren, och vad som sker idag. Har lärt mig mer angående mina känslor, vilka känslor som känns och varför jag känner som jag gör. Jag försöker tänka framåt, även fast det är svårt i vissa stunder. Och nu när jag äntligen fått chansen till en traumabehandling, så gör jag verkligen allt jag kan för att det ska bli så bra som möjligt. Jag tar verkligen tillvara på denna chans och jobbar otroligt mycket med mig själv och min ryggsäck. Jag hanterar helt enkelt "demonerna" bättre tycker jag, jag är inte alls lika impulsstyrd som jag kunde vara innan när panikångestattackerna kom över mig. Jag försöker hela tiden tänka konsekvenstänk, innan jag handlar. Jag vet att mina mörka tankar kommer, men jag agerar inte på destruktiva sätt mot mig själv, som jag gjorde tidigare.

Jag vill avsluta inlägget med Jennifers hälsning till alla er därute som mår dåligt, håller på ge upp och har självmordstankar.

- Det jag vill säga till er som har självmordstankar och känner hopplöshet är att jag vet hur det känns och ni är inte ensamma, även om det känns så när man är i mörkret. Det finns hopp, det finns en framtid. Ta hjälp, det kan vara av en vän, anhörig, vården, det finns även flera hjälplinjer att ringa gratis. Att prata om sitt mående och sina tankar är så otroligt viktigt, man måste få ventilera sig och att någon lyssnar. Det är mörka tankar, men det är ingenting man ska skämmas över. Du är inte ensam och du är inte jobbig eller konstig, du är mänsklig, du är viktig, du är värdefull och du är värd att få hjälp och må bättre!
Jag brukar tänka på en grej i mina mörka stunder, som hjälpt mig flera gånger, det lyder såhär:  
"När du tänker på att ge upp din kamp, tänk då på varför du började kämpa och all tid du har kämpat. Ger du upp kampen nu, så har hela din kamp varit förgäves... Ge inte upp nu när du kämpat på så bra!"

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...