torsdag 10 oktober 2019

Så här kan vi inte ha det längre

Om någon har missat det så är det alltså den internationella dagen för psykisk hälsa idag (World Mental Health Day), som uppmärksammas världen över på olika sätt. Efter att ha levt ett liv med psykisk ohälsa, depression, utmattning och en mer eller mindre ständigt pågående ångest så är jag hedrad att det finns en sån dag. Och trots att jag mår så mycket bättre idag så kommer jag ändå aldrig att bli helt återställd. Men så borde målet aldrig heller vara att bli "återställd" utan att komma så långt att man kan leva med sig själv, och kunna må så bra som möjligt med dom förutsättningar man har. Dagar som denna då bl.a. psykisk ohälsa lyfts fram och uppmärksammas mer än andra dagar är något som verkligen behövs. Mycket har blivit bättre, vi pratar mera om sånt som är jobbigt och gör ont, det är idag mer accepterat att må psykiskt dåligt och fler och fler börjar våga öppna upp och ärligt berätta om sina problem. Allt detta är jättebra, men vi har fortfarande en väldigt lång väg att gå.

Psykiatrin är fortfarande under all kritik. Alla som mår dåligt borde ALLTID få den hjälp som dom behöver, och ingen som mår dåligt borde någonsin tvingas kämpa i åratal för att sen ändå inte få någon hjälp över överhuvudtaget. Men så ser tyvärr verkligheten ut, och det är rent ut sagt för jävligt. Är det då så konstigt att självmordsstatistiken håller sig stabil år in och år ut? Det är inte alls konstigt att många som kämpat så länge utan att bli sedda, inte bli tagna på allvar och inte bli betrodda slutligen tappar tron på allt och alla, och inte orkar kämpa längre. Dom vill ha hjälp, dom ber på sina bara knän om att få hjälp. För dom vill leva och vill må bra, men orkar inte leva när ingen varken ser eller hör dom. Det kan jag förstå. Vad jag däremot inte kan förstå är vad dom som bestämmer gör. Förstår dom inte att det är människoliv som dom spelar sitt spel med? Det är inte pjäser eller marker, det är riktiga, oskyldiga människoliv som dom leker med och även offrar!

Jag hoppas verkligen att dom som faktiskt har som enda uppgift att hjälpa personer med psykisk ohälsa kunde göra det på riktigt någon jävla gång. Jag hoppas även att dom som bestämmer vaknar upp och inser allvaret. Jag hoppas att ALLA, även ni som aldrig har upplevt psykisk ohälsa eller ser ner på personer som har det, vaknar upp och blir medmänniskor istället för att vara ovetande idioter utan empati och medkänsla. Vad gör du den dagen du själv eller någon anhörig till dig drabbas? Ska du fortsätta se ner på även dom?

Det är mycket som måste bli bättre och vi kan alla bidra genom att prata om det och debattera. För så här kan vi bara inte ha det!

1 kommentar:

  1. Håller helt med dej. Självmordssiffrorna i Finland är skrämmande. Tyvärr sker det självmord i alla åldrar. Tror att om fördomarna minskade skulle det vara ett stort steg framåt. Skrämmande tycker jag också är det att flera unga människor varken jobbar eller studerar. Svänger man på dygnet och har inget att göra på dagarna börjar man nog må ännu sämre psykiskt.
    Blir du hjälpt av terapi? Om någon som läser har blivit hjälpt av terapi berätta gärna.

    SvaraRadera

Populära inlägg

Hur känns det att vara utmattad?

Det har gått över 8 år sedan jag för allra första gången kom i kontakt med utmattningsdepression och allt vad det innebär. Jag hade fått ...