fredag 17 januari 2020

Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Rädslor är något som alla människor någon gång känner, vissa oftare än andra. Att vara rädd är väl en av dom allra vanligaste känslor vi kan känna, och ingen kan väl påstå att dom aldrig skulle vara rädda för något. Livet är jävligt skrämmande, så varför skulle vi inte då vara rädda? Sjukdomar, olyckor, hemskheter i världen och det ofrånkomliga faktumet att vi alla en gång ska dö. Ingen vet när eller hur, men alla vet att det kommer hända förr eller senare. Jag får en släng av ångest när jag sitter här och skriver dom orden men ändå är det den bistra sanningen. Det är ändå inte livets stora frågor som har jagat mig. Jag är rädd, eller har varit rädd för en massa små skitsaker egentligen. För mig har det ändå alltid känts som att jag kommer att dö om jag skulle närma mig dom.  

En sån sak är sprutor i alla dess former, och framför allt blodprov. Jag har alltid svurit på att jag aldrig någonsin, inte ens över min döda kropp skulle gå med på att ta ett endaste blodprov i hela mitt liv. Det va en rädsla så stark att bara tanken gav mig en sån otrolig ångest och känsla av obehag att jag nästan inte kunde hantera den. Men så hände det som jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag föll plötsligt ihop i hemmet och började krampa hejdlöst, och jag fick åka in till sjukhuset med ambulans. Sen kunde jag inte undgå att ta blodprov längre. Det va ett måste för att få reda på om jag hade någon allvarlig sjukdom, vilket jag inte hade. Alla proven va perfekta, och det va otroligt skönt. Poängen va ändå att när jag väl tvingades göra det så kändes dom där blodproven som en bagatell. Det gjorde inte ont alls, vilket jag i alla år hade intalat mig. Dom tog säkert blodprov vid 3-4 olika tillfällen och där och då försvann min rädsla för sprutor och blodprov! 

Min andra stora rädsla i livet är att stå framför en ospecificerad mängd människor och prata. Jag minns så väl när jag gick i lågstadiet och man blev uppdelade i grupper. Varje grupp fick ett ämne att göra ett föredrag om, varefter alla i gruppen skulle stå längst fram i klassrummet och inför alla andra berätta om ämnet i fråga. Det va en ren jävla mardröm för mig. Jag darrade av rädsla och magen blev dålig. Jag kramade om pekpinnen så hårt att min hand började domna och all känsel försvann. All den rädsla för att jag skulle läsa upp 1 mening. Men det spelade ingen roll just då i stundens allvar. Det va hela situationen i sig som skrämde livet av mig.  

Samma känsla finns kvar fortfarande, och jag har länge tänkt samma sak om det som jag gjorde om dom där jävla sprutorna. Men när jag blev tvungen att ta blodproven så hände något i mig. Jag kände att jag vill börja utmana rädslorna istället för att undvika dom. Jag tror nämligen att det är den enda vägen vi på riktigt kan växa som människor. Så nu är målet att jag ska göra det där som jag är så jävla rädd för. Jag ska stå framför en folkmassa helt ensam och prata! Skrämmer tanken mig? Som fan. Tänker jag låta rädslan stoppa mig? Hell no! 

Vad är din största rädsla?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

När orden inte räcker till

Okej, låt oss ta det här från början. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, tycker om olika saker, tänker olika, känner olika osv.. Det är e...