måndag 13 januari 2020

Lite medmänsklighet skadar inte

Dom 10 senaste åren av mitt liv har innehållit upp och nedgång, glädje och sorg. Så hade nog dom allra flesta valt att börja om dom hade försökt beskriva sina liv. Så börjar även jag. Jag hade kanske även kunnat nöja mig med den beskrivningen och gå vidare till nästa ämne, men det vill jag inte. Det är inte jag och det ger mig absolut ingenting att bara skrapa på ytan och låtsas som att det inte finns något mera att berätta. Jag har gjort det där redan.  

I många år gjorde jag allt i min makt för att in i det sista undvika det där som va jobbigt. Allt det som gjorde så fruktansvärt ont någonstans där långt inne bakom alla lager av fasader skyddade jag som en mamma skyddar sitt nyfödda barn. Ingen skulle någonsin få veta hur jag egentligen mådde, vilka tankar som flög runt i mitt huvud och vilka smärtsamma känslor jag brottades med 24/7. Det va och skulle förbli mitt livs stora hemlighet, och inte ens jag själv skulle någonsin närma mig all den där jobbiga, nattsvarta smärtan som låg där och bubblade som en vulkan innan utbrottet. 

Men det går inte att hålla tillbaka allt för evigt. Ingen kan stoppa den där vulkanen av känslor när den väl har nått gränsen och bestämt sig för att bryta sig loss. På samma sätt så nådde även jag min gräns en vacker dag, och allt bara rasade. Dammen brast och tornet som jag så länge hade byggt upp rasade även det, och jag trodde att mitt liv va över. Men ibland är raset det bästa som kan hända en människa som mår dåligt. Så va det för mig. Tornet som jag hade byggt saknade nämligen stabiliteten som ett torn behöver för att kunna stå stadigt. För om man lägger några klossar snett så blir helheten ett väldigt svajande torn som riskerar att falla ihop och gå sönder vid minsta vindpust. Därför är det ibland nödvändigt att låta hela skiten falla och börja bygga om igen. För mig blev det helt livsavgörande. Mitt liv har inte varit lätt att leva, men jag har gjort en otrolig resa. En resa som bara nyss har börjat och som jag inte har den blekaste aning om vart den kommer att ta mig 

Men jag har haft en jävla tur på resan. Jag har haft turen att ha människor runtom mig som verkligen har brytt sig om mig och alltid frågat hur jag mår. Jag hade turen att få den hjälp jag behövde till slut, och jag fick den i tid. Jag har faktiskt haft en otrolig jävla tur, för det är absolut inte lätt att få hjälp även om man ber om den. Det finns även så många som går runt och mår dåligt i det tysta. Det finns dom som inte har någon som frågar hur dom mår eller som dom kan prata med. Många vågar inte berätta hur dom egentligen mår för att dom är rädda för hur omgivningen ska reagera, vad vännerna ska säga eller vad dom på jobbet skulle tycka. Och väldigt många skäms för att dom mår så otroligt dåligt och för alla mörka tankar dom går och bär på. Dom skäms för att dom inte egentligen orkar kämpa, men gör det ändå. Så för att inte riskera att bli förminskad eller lämnad ensamma om man berättar sanningen, så håller många allt det där mörka inom sig istället. Jag kan förstå dom som aldrig berättar, för det är fortfarande tabu att prata om psykisk ohälsa på många arbetsplatser, skolor och även privat. Det är tyvärr den bistra sanningen. Det är även rädslan för att berätta hur man mår som i många fall kan leda till att personer som mår dåligt till slut inte orkar kämpa med alla känslor utan att någonsin få prata om dom. Det blir för mycket och för tungt. Därför måste vi alla bli så mycket bättre på att vara medmänniskor. Vi måste få alla att känna sig respekterade för den dom är och för hur dom mår. Ingen ska behöva känna rädsla för att berätta, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.  

Jag va en av dom som skämdes. Jag vågade heller inte berätta för jag visste i ärlighetens namn inte hur jag skulle förklara det jag kände. Jag visste inte varför jag kände så men jag visste att känslorna fick mig att må så otroligt dåligt. Jag önskar att jag hade vetat vad psykisk ohälsa va då, men ingen hade berättat om det för mig. Inte i skolan och inte på den arbetsplats som senare skulle bli den plats där jag för den allra första gången i livet föll ihop och kraschade totalt. Jag vägrade lyssna på varningssignalerna och vågade inte säga som det va. Ingen frågade heller hur jag mådde, varken före eller efter jag hade nått botten. Efter det följde 10 jobbiga år innan det äntligen vände för mig. Men jag hade tur som sagt.  

Psykisk ohälsa syns oftast inte alls på utsidan. Det finns väldigt många som på utsidan ser ut att vara glada och må hur bra som helst, fastän sanningen är en helt annan. Det finns så många som svarar att allt är bra när man frågar hur det är. Grejen är den att när man mår så där dåligt att man nästan inte orkar mera, att känslorna håller på att äta upp en inifrån, så blir man väldigt bra på att dölja det och bygger upp en fasad som ser perfekt ut. Allt för att skydda sig själv och sin omgivning. För att undvika risken att inte bli förstådd. Rädslan att bli ensam och inte få någon hjälp. Man håller inne med den mörka sanningen för att man skäms. Det är väldigt sorgligt, och det är vårt ansvar som vänner och medmänniskor att ändra på det klimatet så att alla vågar säga hur dom mår. Vi måste öppna upp och våga ta diskussionen. Prata om psykisk ohälsa och vad det innebär. Våga prata om självmord. Det är inte farligt, det är ett måste.  

Att gå runt i blindo och tro på att alla som verkar vara glada på utsidan per automatik mår bra på insidan måste vi sluta med. Gå istället fram och fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. Förklara att du har full förståelse för att man kan må dåligt, och att du finns där och vill lyssna. Visa att du bryr dig och att du aldrig någonsin skulle döma en människa som mår psykiskt dåligt. Då kanske fler och fler vågar börja prata och öppna upp om sina egna känslor. Då kanske fler får den hjälp dom behöver i tid, och då kanske vi kan rädda liv. Det är bara vi som kan göra den förändringen. Så våga va den som tar det första steget vid din arbetsplats, i din familj eller i ditt kompisgäng. Våga visa att här finns det ingen tabu. Här kan vi prata om ALLT. Om en visar vägen så kommer andra förhoppningsvis följa efter.  

Ingen ska någonsin behöva skämmas för att dom mår dåligt, och ingen ska behöva känna en rädsla för att berätta om det. Skrota tabun!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Populära inlägg

När orden inte räcker till

Okej, låt oss ta det här från början. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, tycker om olika saker, tänker olika, känner olika osv.. Det är e...