Strypt av ångesten

Har du någon gång känt en så stark ångest att du helt enkelt inte kan ta dig till jobbet? Dom allra flesta har säkert känt ångest innan en jobbdag, men ändå lyckats övervinna den och ta sig till jobbet trots allt. Jag antar att det är så man gör det, man rycker upp sig och bara gör det. Helt enkelt. Jag skulle ha gjort vad som helst om jag bara hade fått ha den typen av ångest som faktiskt går att leva med. Mitt liv skulle ha sett så annorlunda ut om min ångest inte hade varit av den allra jävligaste sorten. För ångest i sig är ju varken negativt eller farligt. Det kan å andra sidan va en otrolig drivkraft om den används på rätt sätt och är någorlunda hanterbar. Men så va aldrig min ångest, och när jag desperat försökte hitta nåt som jag kanske skulle klara av så gjorde den sig alltid påmind. Jag hoppade på alla möjliga tåg och tog en hel del risker, för jag ville ju ha ett riktigt jobb och kunna fungera som "normala" människor gjorde. Jag ville så jävla mycket, men alla mina försök slutade på nästan exakt samma sätt. 

 

Det började oftast med en euforisk känsla av att jag hade landat ett jobb alldeles själv, och ingenting kunde kännas bättre än det just där och då. Dom första dagarna flög jag fram på moln och kände mig som en vinnare. Jag skulle aldrig mera känna mig dålig, för det här va den perfekta jobbplatsen för mig. Den första veckan gick av sig självt. Sen kom helgen och demonerna tog över mina tankar. Jag började bygga upp en ångest tillsammans med mina inre demoner som talade allt högre till mig, och jag lyssnade noga på allt dom hade att säga mig. Sen kom söndagen och då visste ångesten inga gränser mera, för att eskalera totalt när måndagsmorgonen kom. Och där tog det stopp. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bilen mot jobbet men svängt om i sista sekund när ångesten blev så stark att hela jag skakade och synfältet täcktes av dimma. Jag minns även oändliga ångestfyllda promenader där jag gick och hoppades på att jag skulle va med om någon lättare olycka, och skada mig så pass mycket att jag inte skulle kunna jobba på ett bra tag. Så mörka va mina tankar, och dom kunde ha blivit ännu mörkare. 

 

Allt det som jag va med om tog såklart väldigt hårt på min självbild, och mitt självförtroende nöttes sakta men säkert ner. Mer och mer för varje gång jag föll ner och till slut fanns det inget kvar. Det fanns heller inte mycket kvar av den person jag en gång va. Jag kände inte igen mig mera, och kunde inte förstå varför jag va så otroligt misslyckad och värdelös som aldrig någonsin klarade av att hålla ett endaste jobb. Jag hatade mig själv så mycket för att jag inte räckte till, och tankarna om mig själv blev allt mörkare och jag såg inget annat än dåliga saker när jag tittade på mig själv i spegeln. Jag har aldrig berättat hur jävla långt nere jag verkligen va när jag kände mig som mest värdelös, men det jag kan säga är att jag hade nog inte klarat av så många motgångar till. Det kunde ha slutat illa men som tur hade jag min familj som alltid trodde på mig och drog mig upp ur skiten. 

 

När jag nu står här 10 år senare, starkare än någonsin, så känner jag mig äntligen redo att göra entré på karriärens arena igen. Jag har aldrig någonsin känt mig så driven och målmedveten som jag gör nu, och jag tror helt ärligt på att jag kan göra vad jag vill och drömmer om, och dessutom kommer lyckas med det. Trots allt detta så känner jag ändå en olidlig inre oro för att jag ska kastas in i samma gamla vana och låta ångesten även nu ta över direkt jag startar upp något nytt i livet. Jag är rädd för det, men vet egentligen att jag har gått framåt så mycket och bearbetat min ångest så länge att risken är nästintill obefintlig. Jag vet vad jag vill nu, och jag kommer att ta mig dit. På mitt eget sätt.

 

Med det sagt så ska ni som kan jobba och fungera som "normalt" verkligen vara tacksamma och aldrig någonsin ta det för givet. Alla kan inte "rycka upp sig" och "bara göra". Tänk på det.