Har du någon gång känt en så stark ångest att du helt enkelt inte kan ta
dig till jobbet? Dom allra flesta har säkert känt ångest innan en
jobbdag, men ändå lyckats övervinna den och ta sig till jobbet trots
allt. Jag antar att det är så man gör det, man rycker
upp sig och bara gör det. Helt enkelt. Jag skulle ha gjort vad som
helst om jag bara hade fått ha den typen av ångest som faktiskt går att
leva med. Mitt liv skulle ha sett så annorlunda ut om min ångest inte
hade varit av den allra jävligaste sorten. För
ångest i sig är ju varken negativt eller farligt. Det kan å andra sidan
va en otrolig drivkraft om den används på rätt sätt och är någorlunda
hanterbar. Men så va aldrig min ångest, och när jag desperat försökte
hitta nåt som jag kanske skulle klara av
så gjorde den sig alltid påmind. Jag hoppade på alla möjliga tåg och
tog en hel del risker, för jag ville ju ha ett riktigt jobb och kunna
fungera som "normala" människor gjorde. Jag ville så jävla mycket, men
alla mina försök slutade på nästan exakt samma
sätt.
Det började oftast med en euforisk känsla av att jag hade landat ett jobb
alldeles själv, och ingenting kunde kännas bättre än det just där och
då. Dom första dagarna flög jag fram på moln och kände mig som en
vinnare. Jag skulle aldrig mera känna mig dålig,
för det här va den perfekta jobbplatsen för mig. Den första veckan gick
av sig självt. Sen kom helgen och demonerna tog över mina tankar. Jag
började bygga upp en ångest tillsammans med mina inre demoner som talade
allt högre till mig, och jag lyssnade noga
på allt dom hade att säga mig. Sen kom söndagen och då visste ångesten
inga gränser mera, för att eskalera totalt när måndagsmorgonen kom. Och
där tog det stopp. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bilen mot
jobbet men svängt om i sista sekund när
ångesten blev så stark att hela jag skakade och synfältet täcktes av
dimma. Jag minns även oändliga ångestfyllda promenader där jag gick och
hoppades på att jag skulle va med om någon lättare olycka, och skada mig
så pass mycket att jag inte skulle kunna
jobba på ett bra tag. Så mörka va mina tankar, och dom kunde ha blivit
ännu mörkare.
Allt det som jag va med om tog såklart väldigt hårt på min självbild,
och mitt självförtroende nöttes sakta men säkert ner. Mer och mer för
varje gång jag föll ner och till slut fanns det inget kvar. Det fanns heller
inte mycket kvar av den person jag en gång va.
Jag kände inte igen mig mera, och kunde inte förstå varför jag va så
otroligt misslyckad och värdelös som aldrig någonsin klarade av att
hålla ett endaste jobb. Jag hatade mig själv så mycket för att jag inte
räckte till, och tankarna om mig själv blev allt
mörkare och jag såg inget annat än dåliga saker när jag tittade på mig själv i
spegeln. Jag har aldrig berättat hur jävla långt nere jag verkligen va
när jag kände mig som mest värdelös, men det jag kan säga är att jag
hade nog inte klarat av så många motgångar till.
Det kunde ha slutat illa men som tur hade jag min familj som alltid
trodde på mig och drog mig upp ur skiten.
När jag nu står här 10 år senare, starkare än någonsin, så känner jag
mig äntligen redo att göra entré på karriärens arena igen. Jag har
aldrig någonsin känt mig så driven och målmedveten som jag gör nu, och
jag tror helt ärligt på att jag kan göra vad jag
vill och drömmer om, och dessutom kommer lyckas med det. Trots allt
detta så känner jag ändå en olidlig inre oro för att jag ska kastas in i
samma gamla vana och låta ångesten även nu ta över direkt jag startar
upp något nytt i livet. Jag är rädd för det,
men vet egentligen att jag har gått framåt så mycket och bearbetat min
ångest så länge att risken är nästintill obefintlig. Jag vet vad jag
vill nu, och jag kommer att ta mig dit. På mitt eget sätt.
Med det sagt så ska ni som kan jobba och fungera som "normalt" verkligen vara tacksamma och aldrig någonsin ta det för givet. Alla kan inte "rycka upp sig" och "bara göra". Tänk på det.
Jajjamensan, precis sådär har det varit (och är) för min del också. Total lycka över att ha blivit anställd och "fungera", går bra en tid, oftast några månader, sen tar det stopp. Det är så svårt för folk att förstå att det inte bara handlar om "jahapp, mulen måndag, skulle va najs att ligga kvar i sängen men jobba måste man" utan kroppen säger "far jag dit riskerar jag liv och lem", ett slagfält. Önsketänkandet och skammen över att tänka att det vore lättare om man hade en konkret, synlig skada. Onda spiraler med totalt sönderbombad självkänsla. Jag är glad att du tycks befinna dig på en bättre plats mentalt nu, eller åtminstone för ett år sen när detta skrevs. Jag har aldrig diagnostiserats med bipolaritet men kriterierna för typ 2 är träffsäkra. Psykiatrin är ett hasardspel på sitt sätt, såg att du skrivit om det också. Har haft stor glädje av din blogg, hoppas på fortsättning!
SvaraRadera