Sissela: "Jag lade skulden på en person: Mig själv"

Sommaren 2012 förändrades mitt liv extremt. Jag förlorade min pappa i suicid och månaden efter flyttade jag 20 mil hemifrån för att studera på högskolan. Jag började skolan tre dagar efter min pappas begravning. Min första skolvecka minns jag väl, jag försökte vara glad och förväntansfull men fasan över att befinna mig själv i en lägenhet varje dag efter skolan tog över.

"Om jag skulle dö nu, så skulle ingen märka det. Det skulle ta dagar. För ingen närstående finns här."

Jag kände ingen i staden och längtade bara tills det skulle bli helg så jag kunde åka hem och ta hand om resten av min familj. Jag började få dödsångest, som jag bara nämnde för några få om. Tankarna som gick var "om jag skulle dö nu, så skulle ingen märka det. Det skulle ta dagar. För ingen närstående finns här." Jag fick svår och daglig ångest, sömn- och koncentrationsproblem. Jag kunde inte ta in pappas bortgång och hade inte tid för det heller. All fokus och investerad tid skulle gå åt till skolan!

"Dock kom smällen för mig några månader senare, vid årsskiftet av 2015 in på 2016, då jag hamnade i en djup depression."

Det dröjde fram till våren 2015, då började jag acceptera och ta in situationen - pappa dog i självmord. Jag började tänka "Jag måste göra något!" Jag började volontärarbeta för organisationen Suicide Zero och fick en helt annan inblick och förståelse för allt gällande psykisk ohälsa. Dock kom smällen för mig några månader senare, årsskiftet av 2015 in på 2016, jag hamnade i en djup depression.

Jag hade tidigare fått höra hur "stark" jag var efter pappas död när jag i själva verket levt i förnekelse i tre års tid. En del av mina vänner svek mig när jag blev sjuk. De ansåg att depressionen var självvald, de orkade inte med mina svängningar och kunde inte koppla detta med pappas bortgång eller allt tumult jag hade genomgått de åren. De kunde inte förstå att en depression kunde utlösas flera år efter en bortgång eller att man löper större risk för att hamna i en om en i ens familj lidit av en.

"Jag fick självmordstankar och började planera mitt egna självmord. För varje person som försvann, la jag skuld på endast en person: mig själv."

Det slutade med att jag fick själv självmordstankar och började planera mitt egna självmord. För varje person som försvann, la jag skuld på endast en person: mig själv. Det blev resor akut till psykiatrin flera gånger under det året, jag fick brottas med både öppna och slutna vården, poliser som fått jaga mig pga att jag flydde när min mamma ville tvinga in mig på slutna vården. Jag kände mig löjlig, överdriven och totalt värdelös. Det fanns ingen som skulle behövas utsättas av min närvaro ansåg jag. Det var just de orden jag kände eftersom flera av mina vänner hade sagt ord som egoistisk, dramatisk, elak, feg, svag osv.

Tack och lov så vände det. Idag har jag både nya och gamla vänner som stöttar mig, uppmuntrar mig att dela med mig av min erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag är frisk från min depression, men kämpar med min dagliga ångest och inre stress samtidigt som jag jobbar som volontärsamordnare för Suicide Zero ochär en av gruppledaren för SPES Ungdom i Göteborg (Spes: Suicidprevention och efterlevandes stöd).

"Jag har såklart gjort resan själv men utan det stödet.. hade jag varit död idag."

Hur vände det? Tack vare starkt stöd och envishet av familj och sanna vänner. Jag själv har såklart gjort resan själv men utan det stödet.. hade jag varit död idag.
Jag är för evigt tacksam för de som ville kämpa tillsammans med mig så jag kunde leva vidare.

Ni kan följa Sissela på hennes instagramkonto @nusnackarvi, där hon delar med sig av sina erfarenheter kring psykisk ohälsa. Hon bjuder även på en massa bra tips.