Hej!
Jag heter Anna och är 30 år. Att skriva, särskilt dikter, har under många
år varit ett sätt för mig att överleva. Ett sätt att få ur mig känslor och
hantera ångest. Omvandla jobbiga erfarenheter och tankar till något som ligger
utanför mig själv, som andra kan relatera till och hitta stöd och tröst i.
Skrivandet har jag haft med mig från barnsben, och som åttaåring skrev
jag min första bok som jag döpte till “Den magiska kappan“. 22 år senare, alltså
förra året, gav jag ut min debutbok: diktsamlingen “Kan jag få låna någon
annans liv? Kampen mot psykiatrin“. Boken betyder mycket för mig, och skapandet
av den har hjälpt mig mot bättre psykisk hälsa och att läka efter alla år jag
har kämpat mot psykiatrin för att få ett värdigt bemötande och rätt hjälp.
För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta
vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du
en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.
Empati och intresse för mig som person bakom mediciner och diagnoser från
läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min väg genom
psykiatrin.
Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin – inte
hos mig. När du redan har psykisk ohälsa ska du inte behöva bli nedtryckt ännu
längre av dem som ska hjälpa dig.
I samband med utgivningen av boken startade jag en facebook-sida med
samma namn som boken, för att kunna nå ut till andra med liknande tankar och
erfarenheter som jag. Där har jag märkt att jag är långtifrån ensam om att ha
blivit oempatiskt och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår
dåligt tvingas man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli
behandlad på ett värdigt sätt och få den hjälp man har rätt till!
Nu har jag hittat en ny väg som jag tror kommer att leda mig åt rätt håll
i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar och att det finns
en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig eller fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar