Pengaångest vs. PENGAÅNGEST

Jag läste ett blogginlägg häromdagen som handlade om ekonomi och all den ångest som just pengar kan medföra. Det här är väl ett fenomen som dom allra flesta kan relatera till, och alla har antagligen någon gång känt sig aningen fattig när månaden börjar lida mot sitt slut. Men när gemene man pratar om att ha ångest över sin ekonomi så handlar det allt som oftast om ytliga ting som t.ex. att kunna göra/köpa dom saker man drömt om (resa, bygga hus, köpa bil osv.). Att ha råd med att spara och lägga undan en slant varje månad för att ha en buffert att luta sig tillbaka på om något oväntat sker är också ett måste, ja nästan en självklarhet för många. Jag vet inte vad det är och jag kan inte relatera till när folk pratar om sin dagliga "pengaångest". För i min värld är det allt annat än ångest. Det är ett lyxproblem att endast behöva grubbla över att inte ha råd med att spara den här månaden, eller att inte kunna åka på den där semesterresan med familjen. Jag har en helt annan dimension av "pengaångest" att berätta, och den är allt annat än ljus.

Det började med en ovisshet över vem jag var, vad jag skulle bli och hur min framtid skulle se ut. Jag kände mig redan då utanför det samhälle som alla andra levde i och hade ingen identitet, inga drömmar och inga planer. Jag levde i min egen lilla bubbla och saknade allt som heter rutiner, stabilitet och lugn. Oron över tillvaron ökade i takt med att min psykiska hälsa blev allt sämre. Jag visste inte hur länge jag skulle orka ha det så och paniken visste till slut inga gränser. Jag nådde nästan det totala bottnet, men så en dag hittade jag det som gav mig lite hopp och innehåll i mitt då annars så grådaskiga och hopplösa liv, nämligen nätpokern.

Jag blev som besatt av hela grejen redan från dag 1 och kunde inte tänka på något annat. Det blev som en drog och det gjorde dessutom att jag inte behövde känna alla jobbiga känslor och tänka alla mörka tankar som jag gjorde innan pokern kom in i mitt liv. Det blev min räddning i stunden, men aldrig hade jag kunnat tro då vilket helvete det skulle dra ner mig i på bara några år. Dom första åren jag spelade handlade det iofs. inte om så vidare stora summor alls. Den enda inkomst jag hade var nämligen ett ynka barnbidrag, som jag fick fri tillgång till när jag blev 16 år. Samtidigt fick jag även mitt första bankkort och en hel ny värld öppnade upp sig för mig. Det jag inte förstod då var att den hobby som jag hade hittat var en inkörsport till ett missbruk.

Allt eftersom åren gick så fick jag även så småningom tillgång till lite mer pengar, och mitt spelande ökade förstås i samma takt. I det här läget fanns det ingen återvändo, och den dagen jag flyttade hemifrån och började få bostadsstöd och arbetslöshetsersättning så eskallerade allting väldigt snabbt. Även insatserna ökade ju längre ner i missbruket jag sjönk, och när jag hade spelat upp mina egna pengar så blev jag allt mer desperat. Det enda jag kunde tänka på var att jag måste hitta vägar att finansiera mitt spelande på, och alla mina moraliska gränser suddades plötsligt ut. Att ljuga för min familj för att få dom att ge mig pengar blev något av en vardag. Men det räckte inte för mig. Jag och min sjuka hjärna behövde allt större summor för att tillfredsställa mina behov, och det tog inte länge innan jag hittade den totala guldådern, dvs. sms-lånen. Jag behövde bara kasta iväg ett sketet sms och i nästa sekund låg pengarna där på mitt konto. Helt fantastiskt! Där och då fick jag ett till beroende. Jag tror att jag använde mig av dom flesta mobillånesajterna som fanns på den tiden, och höll på tills jag blev blockade av alla pga. att jag aldrig betalade tillbaks något. Och där slutade mitt spelande... Eller?

Saken är den att när man en gång har sjunkit ner så här pass långt i ett missbruk så hittar man alltid nya utvägar. Till slut är man beredd att göra nästan vad som helst för att få fortsätta med det sjukliga beteende som man själv tycker är helt normalt när man väl är inne i det. Mitt nästa steg var att ta flera mobillån, den här gången i mina familjemedlemmars namn. När det inte gick mera så försökte jag tjata till mig pengar av familjen på annat sätt, och hittade på otroliga lögner. Jag sjönk verkligen riktigt långt ner och jag har bara mig själv att skylla.

Ändå vill jag påpeka att spelmissbruk, och andra missbruk, är ett sjukdomstillstånd som förvandlar människor, och det är verkligen som att alla inre demoner tar över ens liv och styr det helt och hållet. Det är inget man vill och inget man kan styra över utan man blir en fånge i sin egen kropp, och sårar så många människor på vägen.

Mitt missbruk har orsakat en jävla massa smärta och ångest för mig och min familj. Jag har anmärkningar och skulder som förmodligen aldrig kommer att försvinna. Det enda positiva är att jag idag är helt spelfri, och det är jag väldigt stolt över. Alla år av lögner och skit har förstås satt sina spår, och som följd av det lever jag nu med psykisk ohälsa och en depression som liksom aldrig ger sig. För att inte tala om ångesten och skammen jag lever med 24/7. Skammen över det jag gjorde då har jag kvar trots att det är längesen nu, och den kommer nog aldrig heller lämna min kropp, för det jag gjorde var oförlåteligt.

Genom åren så har jag även upplevt saker som dom flesta nog inte ens vet att kan hända. Som att det knackar på din dörr och när du öppnar så stövlar två stora män in med papper i sina händer, börjar ifrågasätta dig och på ett minst sagt otrevligt sätt förklara hur mycket pengar du är skyldig staten och vad som händer om du inte kan betala. Den rädslan levde jag med i många år. Känslan av att inte vara helt trygg i sitt eget hem och att alltid vara på sin vakt blev otroligt påfrestande i längden, och fick mig att må allt sämre. För rätt som det är så står dom där utanför dörren igen. Det hände tyvärr ett antal gånger, men dom tröttnade till slut när dom väl insåg att jag inte kunde betala.

Sedan har vi det här med att inte veta om man har råd att betala räkningarna varje månad. Ångesten över att ibland behöva fråga familjen om ekonomisk hjälp för att få mat på bordet. Att inte ha en aning om hur framtiden ser ut, inte ens en vecka framåt. Att hela tiden leva dag för dag och totalt grubbla sönder sig 24/7 om hur ekonomin ska gå ihop. Listan kan göras lång, men jag antar att ni har förstått min poäng vid det här laget.

Om du har en anhörig som du tror riskerar att gå in i ett missbruk så ska du konfrontera hen innan det går för långt. Tveka inte! Jag önskar att min familj hade gjort det och ställt mig ordentligt mot väggen innan det spårade ur totalt. Men jag klandrar heller inte dom, för man blir otroligt duktig på att dölja det man håller på med som missbrukare, och som anhörig är det också lätt att bli medberoende. 

Min räddning blev ändå att mina anhöriga till slut helt enkelt inte orkade leva med den människan jag hade blivit och gav mig ett ultimatum. Då vaknade jag äntligen upp och insåg vad jag höll på med och förstod att jag måste sluta genast. Utan dom hade jag kanske inte suttit här idag, och jag är dom evigt tacksam.

Det här var min story om vad "pengaångest" betyder för mig.