Den mörkaste tiden i mitt liv

 

"Hotet fanns alltid där och det bröt sakta men säkert ner oss båda två och vi nådde nästan den totala avgrunden av mörker innan vi lyckades ta oss bort."

Jag satte mig i bilen en helt vanlig höstdag i den lilla staden, dit vi nu hade flytt ifrån en tid som jag minns med både skräck och ett stort obehag. Den tiden innan flytten var nog den värsta i mitt och min sambos liv då vi blev utsatta för saker som ingen borde bli utsatt för. Jag pratar inte om något fysiskt utan ren psykisk terror, och det pågick hela tiden varje dag så länge vi bodde där. Det fanns aldrig någon tid för oss att slappna av och vi fick aldrig leva i lugn och ro. Hotet fanns alltid där och det bröt sakta men säkert ner oss båda två och vi nådde nästan den totala avgrunden av mörker innan vi lyckades ta oss bort. Det må ha varit en förhållandevis kort period i våra liv men det var nog den perioden som satte dom djupaste spåren i oss rent psykiskt. Att berätta om det är fortfarande svårt, och traumat lever vi kvar med. Vi kommer nog aldrig glömma men vi kan bearbeta och bli starkare tillsammans för att gå vidare i livet. Nu känns det ändå som att vi har kommit en bra bit på vägen kan leva i någorlunda lugn och ro idag.

 "Jag började mitt jobbpass på samma sätt som alla andra dagar och det flöt till en början på lika bra som vanligt."

Men nu tillbaka till den där dagen då jag satte mig i bilen och skulle köra iväg till mitt jobb. Det var ett stressigt och påfrestande jobb som jag nog aldrig i min vildaste fantasi ens skulle ta i med tång i dag, men så är jag ju nästan 10 år klokare idag. Det fanns inga som helst tecken på att något skulle ha varit fel den där dagen, inte något som jag kunde se eller känna just då åtminstone. Jag satte på radion och dom spelade Nightwish låt Storytime, en låt som jag älskade då så jag vred upp volymen till max och sjöng högljutt med hela vägen till jobbet. När jag kom fram så parkerade jag bilen, steg ut och tog in det vackra vädret när jag i lugn takt gick in mot omklädningsrummet. Jag började mitt jobbpass på samma sätt som alla andra dagar och det flöt till en början på lika bra som vanligt. Vid den här tiden jobbade jag för världens största producent av slipmaterial. Vi jobbade i skiften och jag kände att jag hela tiden kom bättre in i mina arbetsuppgifter och lärde mig nya saker varje dag. Allt kändes bra med jobbet.

"Allt blev svart och jag blev totalt oförmögen att utföra mitt jobb, eller något annat för den delen."

 

Men plötsligt så sa det bara stopp. Jag stannade upp och såg mig omkring. Alla jobbkompisarna jobbade på som vanligt och deras maskiner gick i rask takt, men min hjärna hade stannat och allt gick som i slowmotion. Allt blev svart och jag blev totalt oförmögen att utföra mitt jobb, eller något annat för den delen. En obehagskänsla rusade igenom hela min kropp och själ. En känsla så stark och påtaglig att den fick mig att må både psykiskt och fysiskt dåligt på samma gång. Den här känslostormen var något helt nytt för mig och jag förstod inte vad som höll på att hända med mig. Jag trodde helt ärligt att jag hade något allvarligt fel och kanske skulle dö. Mitt hjärta rusade och kallsvetten rann ner för min rygg och fullkomligt dränkte min tröja. Illamåendet blev allt mera påtagligt och till slut var jag tvungen att släppa allt jag gjorde och sprang iväg till omklädningsrummet. Där rusade jag in på första bästa toalett och kastade upp. Jag fullkomligt spydde ut en ångest som hade samlats i så många månader för att nu slå till med full kraft. Jag blev panikslagen och trodde att något allvarligt höll på att hända mig. Skulle jag dö här inne på toaletten? Jag fattade absolut ingenting och blev allt mer panikslagen. Pulsen rusade och jag kallsvettades medan hjärtklappningarna kom allt tätare och kraftigare. Efter en halvtimme så lugnade det hela ner sig en aning och jag kunde gå till chefen och förklara att jag hade kastat upp och nog måste åka hem. Jag hade faktiskt ingen aning om vad det var för något som hände mig då. Nu efteråt vet jag att det var en rätt kraftig panikångestattack som jag upplevde den där eftermiddagen. Stressen i jobbet kombinerat med den långa terrorn jag hade genomgått på hemmaplan samtidigt hade brutit ner mig till den nivån, och en vacker dag nådde jag helt enkelt botten.

 

"Skulle jag någonsin ta mig upp igen eller skulle jag förbli fast i det svarta? Den ovissheten som jag levde i just då önskar jag inte ens min värsta fiende."

 

Efter den skrämmande upplevelsen följde 3 månader av ett totalt jävla mörker. Jag tror att jag tillbringade mer än 80 % av min tid i sängen. Jag har nog aldrig mått så dåligt som jag gjorde då. Den tiden minns jag mest som ett stort svart hål där dagarna till stor del handlade om att på något sätt orka ta mig upp, gå på toan och kanske, bara kanske få i mig en bit mat av något slag. Det var en skrämmande tid. Skulle jag någonsin ta mig upp igen eller skulle jag förbli fast i det svarta? Den ovissheten som jag levde i just då önskar jag inte ens min värsta fiende. Det som är mest skrämmande är alla minnesluckor jag har från den tiden. Ett halvår av mitt liv levde jag i min egna bubbla av total misär, och stora delar av det har jag inget som helst minne av. Men det jag minns är ett enda stort svart hål, och det skulle ta länge innan jag tog mig upp igen.