För mig har psykiatrin varit som ett lotteri. Har du tur och vinner högsta
vinsten i psykiatrilotteriet så får du hjälp och stöd, men har du otur drar du
en nitlott och får ingen vettig hjälp. Jag har mest dragit nitlotter.
Empati och intresse för mig som person bakom mediciner, symptom och
diagnoser från läkare, psykologer och annan vårdpersonal har saknats under min
väg genom psykiatrin. Läkare som ställer sina frågor men inte verkar bry sig om
vad jag svarar. Psykologer som kastar tillbaka allt jag säger på mig när jag
har synpunkter på deras bemötande. Sjuksköterskor som inte kan uppträda
professionellt, utan måste försvara sig istället för att försöka sätta sig in i
min situation.
Sakta men säkert har jag förstått att felet ligger hos psykiatrin – inte hos mig. När du redan har psykisk ohälsa
ska du inte behöva bli nedtryckt ännu längre av dem som ska hjälpa dig.
För några år sedan genomgick jag en neuropsykiatrisk utredning, och blev
diagnosticerad med Aspergers syndrom. Att göra den utredningen utgjorde tyvärr
inte något undantag till mina tidigare erfarenheter av psykiatrin och deras bemötande.
Jag kom att känna mig illa behandlad, och inte respekterad som den individ jag är.
Bland annat upplevde jag att psykologen och läkaren inte förstod mig, och jag
fick inte resultatet av utredningen presenterat för mig på något schysst sätt.
Istället fick jag en chock av att läsa en massa saker om mig som jag inte alls
kände igen mig i, när papprena kom hem i brevlådan. Det gör fortfarande ont att
tänka på!
Utredningen och att få diagnosen asperger förstörde en stor del av min
självkänsla och raserade min identitet. Jag visste inte längre vem jag var.
Efter att jag fick diagnosen har jag känt att personer inom vården har
använt min diagnos mot mig, som ett sätt att inte behöva ta mina upplevelser
och känslor på allvar. När jag berättade om mina hemska erfarenheter av
tidigare bemötande i psykiatrin på en ny mottagning (en mottagning som till och
med är specialiserad på personer med asperger!), fick jag inget stöd. Istället
kände jag att deras förklaring till det tidigare dåliga bemötandet endast låg
hos mig och min diagnos. Återigen kände jag mig inte sedd som den person jag är
bakom diagnoser och symptom! Min dikt handlar om just det:
----
Asperger
Att bli beskriven enligt en mall
utan nyanser
analyseras in i minsta del
tolkas som någon jag inte är
och att alltid kunna få det jag säger kastat tillbaka på mig
med förklaringen att allt bara var ett missförstånd
----
Jag har märkt att jag är långtifrån ensam om att ha blivit oempatiskt
och rentav respektlöst bemött i psykiatrin. När man redan mår dåligt tvingas
man slåss mot läkare och annan vårdpersonal för att bli behandlad på ett värdigt
sätt och få den hjälp man har rätt till! Det är helt oacceptabelt, men så ser
verkligheten ut idag.
Det verkar som att psykiatrin tror att en diagnos i sig gör att man mår
bättre. Får man ingen hjälp att förstå eller acceptera sig själv, så känns det
dock meningslöst att ha kämpat sig igenom en lång utredning med den stress det
ofta innebär. Dessutom hade jag behövt få mer stöd och hjälp för att ta mig
vidare i livet och kunna må bra.
Känslan när jag fick diagnosen men ingen bra hjälp har jag också
beskrivit i en av mina dikter:
----
Färdigdiagnostiserad
Tankar utan struktur
panik som inte får existera längre
eftersom den tiden ska vara förbi
eftersom jag är färdigutredd
färdigdiagnostiserad
förväntas kunna leva
----
Nu har jag hittat en ny väg som jag hoppas kommer att leda mig åt rätt håll
i livet. Jag har börjat se mina starka sidor och tillgångar, och att det finns
en plats för mig därute. Jag har svårigheter, men jag är inte dålig
eller fel! Till stor del tack vare mitt skrivande har jag hittat denna nya väg.
Förra året av jag ut en bok och startade en facebok-sida: https://www.facebook.com/Kanjagfa/ där
jag når ut till andra som också kämpar. Det är mer stärkande än någon medicin!
/Anna Nyström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar