När orden inte räcker till

Okej, låt oss ta det här från början. Vi är alla olika. Vi ser olika ut, tycker om olika saker, tänker olika, känner olika osv.. Det är en självklarhet. Att vi är olika är det som gör oss till människor, och det är nog något av det finaste som finns att vi är just så otroligt olika. Det borde även vara en självklarhet att olika är så oerhört vackert. Man kan vara kristen eller ateist eller något annat mittemellan. Man kan, och ska, ha olika åsikter om det mesta i livet. Men man måste ändå kunna prata om det som man tänker så olika om, och föra en diskussion om allt det utan att gå över gränsen. Det är något som tar oss framåt som människor i den allt mer turbulenta värld vi lever i. Men vet vi var gränsen går mera? Tydligen inte. 

 

I mitt Österbotten får man vara den man vill vara, tycka det man vill och föra fram sina åsikter utan att bli bemött med personliga påhopp, nedlåtande kommentarer och rent näthat. I mitt Österbotten hatar vi inte. I mitt Österbotten är vi inga rasister. Nä, i mitt Österbotten är alla värda respekt och kärlek, no matter what. Men så ser inte verkligheten ut tyvärr, och jag känner inte att det här är mitt Österbotten längre.  

 

För det är precis hatet som redan en längre tid har brett ut sig som en epidemi över hela Österbotten och Svenskfinland (säkerligen även resten av landet). Det är framför allt näthatet som har vuxit till sig något enormt dom senaste åren, och man behöver faktiskt inte söka särskilt länge i kommentarsfälten i valfri finlandssvensk medie innan man stöter på kränkande personangrepp. Det har liksom blivit det nya normala här, och det ironiska i det hela är att dom som sitter och hatar allra mest bakom sina skärmar aldrig någonsin skulle våga säga sådana saker till en annan människa öga mot öga. Det är så enkelt att sitta där med datorn som skydd och bara spy ur sig galla på allt och alla som är aningen annorlunda, eller tänker och ser på saker på ett annat sätt än en själv.  

 

Det har nu alltså även gått så långt att dom lokala tidningarna måste ta i bruk en censur på kommentarsfälten och stoppa vissa insändare från att publiceras för att dom innehåller så mycket hat och så mycket personliga påhopp. Det finns något oerhört sorgligt i det att vi Österbottningar, som annars stoltserar med hur bra vi är på att samarbeta, inte lyckas diskutera utan att det spårar ur totalt. Det finns inget ämne som gör det rätt att börja näthata, svartmåla och hoppa på en enskild person. Det måste gå att ta diskussionen, vara väldigt oense om sakfrågan och kanske rentav bli ilskna på varandra. Så långt är det ingen fara, tvärtom så kan det vara något positivt. Men när man börjar närma sig gränsen där allting övergår från en het, men frisk debatt till att bli smutskastning och hat så måste man dra i handbromsen, stanna upp och inse att vi är olika och att vi kommer att tycka olika om det hur länge vi än smutskastar varandra. Allting handlar om att vi måste kunna respektera varandra för dom vi är. Sen så behöver vi absolut inte respektera varandras åsikter eller livsåskådningar, men ändå kunna leva med det och förbise det utan att hata. 

 

Vissa åsikter bör man ändå hålla för sig själv, och det finns gränser för vad man kan och får tycka offentligt. Tyvärr så finns det då såna som inte kan låta bli att krita ner sina sjuka åsikter och vinklar för att sedan kasta upp dom på Facebook eller skicka in dom till närmaste lokaltidning. Även om jag tycker att det är synd så förstår jag att det i slutändan inte finns något annat val än att "porta" dom mest hatiska kommentarerna och insändarna, och jag är glad över att någon till slut agerade och markerade hur fel det är. Tyvärr så får ju trollen ändå fortsätta att härja fritt, och helt ostört på sina privata sociala medier. Vissa personer borde nog helt klart aldrig ha fått åtkomst till nätet.  

 

Det är inte farligt att tycka och tänka annorlunda. Olika är fint. Skippa hatet, men fortsätt dom heta diskussionerna. Med en god ton. 

 

I mitt Österbotten hatar vi inte. Vi respekterar varandras olikheter.

 

 

Jag kan flyga, jag är inte rädd!

Rädslor är något som alla människor någon gång känner, vissa oftare än andra. Att vara rädd är väl en av dom allra vanligaste känslor vi kan känna, och ingen kan väl påstå att dom aldrig skulle vara rädda för något. Livet är jävligt skrämmande, så varför skulle vi inte då vara rädda? Sjukdomar, olyckor, hemskheter i världen och det ofrånkomliga faktumet att vi alla en gång ska dö. Ingen vet när eller hur, men alla vet att det kommer hända förr eller senare. Jag får en släng av ångest när jag sitter här och skriver dom orden men ändå är det den bistra sanningen. Det är ändå inte livets stora frågor som har jagat mig. Jag är rädd, eller har varit rädd för en massa små skitsaker egentligen. För mig har det ändå alltid känts som att jag kommer att dö om jag skulle närma mig dom.  

En sån sak är sprutor i alla dess former, och framför allt blodprov. Jag har alltid svurit på att jag aldrig någonsin, inte ens över min döda kropp skulle gå med på att ta ett endaste blodprov i hela mitt liv. Det va en rädsla så stark att bara tanken gav mig en sån otrolig ångest och känsla av obehag att jag nästan inte kunde hantera den. Men så hände det som jag aldrig hade kunnat förutspå. Jag föll plötsligt ihop i hemmet och började krampa hejdlöst, och jag fick åka in till sjukhuset med ambulans. Sen kunde jag inte undgå att ta blodprov längre. Det va ett måste för att få reda på om jag hade någon allvarlig sjukdom, vilket jag inte hade. Alla proven va perfekta, och det va otroligt skönt. Poängen va ändå att när jag väl tvingades göra det så kändes dom där blodproven som en bagatell. Det gjorde inte ont alls, vilket jag i alla år hade intalat mig. Dom tog säkert blodprov vid 3-4 olika tillfällen och där och då försvann min rädsla för sprutor och blodprov! 

Min andra stora rädsla i livet är att stå framför en ospecificerad mängd människor och prata. Jag minns så väl när jag gick i lågstadiet och man blev uppdelade i grupper. Varje grupp fick ett ämne att göra ett föredrag om, varefter alla i gruppen skulle stå längst fram i klassrummet och inför alla andra berätta om ämnet i fråga. Det va en ren jävla mardröm för mig. Jag darrade av rädsla och magen blev dålig. Jag kramade om pekpinnen så hårt att min hand började domna och all känsel försvann. All den rädsla för att jag skulle läsa upp 1 mening. Men det spelade ingen roll just då i stundens allvar. Det va hela situationen i sig som skrämde livet av mig.  

Samma känsla finns kvar fortfarande, och jag har länge tänkt samma sak om det som jag gjorde om dom där jävla sprutorna. Men när jag blev tvungen att ta blodproven så hände något i mig. Jag kände att jag vill börja utmana rädslorna istället för att undvika dom. Jag tror nämligen att det är den enda vägen vi på riktigt kan växa som människor. Så nu är målet att jag ska göra det där som jag är så jävla rädd för. Jag ska stå framför en folkmassa helt ensam och prata! Skrämmer tanken mig? Som fan. Tänker jag låta rädslan stoppa mig? Hell no! 

Vad är din största rädsla?

Du ska inte tro att det blir så lätt

Jag får ofta höra att det inte är så lätt att hitta något jobb som man drömmer om. Att det nog vore bäst om jag bara ställde in mig snällt i ledet och gjorde som alla andra, dvs jobba med något man hatar för att man känner sig tvingad att göra det. Men nu råkar det vara så att jag har lyssnat alldeles för länge på vad samhället tycker att jag borde göra. Nu är det dags att gå min egen väg! Jag är helt säker på att jag kommer lyckas med min plan och slutligen jobba med något som jag brinner för och verkligen älskar. Jantelagen är så yesterdays news, även om den fortfarande verkar ha ett stadigt fäste om gemene man i Österbotten. Jag tänker då inte gå efter några pipor eller låta någon bestämma över vilka val jag borde eller inte borde ta i mitt liv mera. Im done with that shit! 

Men varför är det då så att så fort någon sticker ut hakan lite och vågar vara aningen kaxig och tro på sig själv så tar det inte en lång stund innan någon sur gubbe försöker trycka ner en dit man, enligt den typen, hör hemma? "Nog skulle även jag helst göra något jag älskade, men det är inte realistiskt" "Du borde sluta drömma och ta det jobb du kan få, som alla andra" "Du kan ju inte inbilla dig att allt i livet ska vara roligt". Jag frågar bara, VARFÖR? Vem har bestämt att nan måste ogilla sitt jobb, men bita ihop och vara glad för att man har ett? Vad är det för fel med att drömma stort och tro på att man kan bli något annat än en "random" 7-4 jobbare? Det är en attityd som alltid har funnits hos vissa och som nog tyvärr för alltid kommer att finnas kvar.  

Man ska inte sticka ut för mycket, inte tro för mycket om sig själv och absolut inte säga högt va man drömmer om. Nä alla är lugna så länge man går i ledet, biter ihop och mår dåligt av sin jobbsituation livet ut. Sen får man ju en klocka som belöning efter att ha jobbat slut på sig själv i hundra år, så det är ju inte alls bortkastat. Av någon anledning verkar det som att det är finare att vara en osynlig varelse som ger sitt allt för något som man egentligen hatar än att bara skita i det och göra något man verkligen vill göra istället. Jag tycker att det borde vara det motsatta, men det är ju bara jag. Att våga sticka ut ur den jämngråa massan, tro på sig själv och köra sitt eget race är något av det finaste och framför allt modigaste en människa kan göra.  

Det är precis det jag tänker göra.

Strypt av ångesten

Har du någon gång känt en så stark ångest att du helt enkelt inte kan ta dig till jobbet? Dom allra flesta har säkert känt ångest innan en jobbdag, men ändå lyckats övervinna den och ta sig till jobbet trots allt. Jag antar att det är så man gör det, man rycker upp sig och bara gör det. Helt enkelt. Jag skulle ha gjort vad som helst om jag bara hade fått ha den typen av ångest som faktiskt går att leva med. Mitt liv skulle ha sett så annorlunda ut om min ångest inte hade varit av den allra jävligaste sorten. För ångest i sig är ju varken negativt eller farligt. Det kan å andra sidan va en otrolig drivkraft om den används på rätt sätt och är någorlunda hanterbar. Men så va aldrig min ångest, och när jag desperat försökte hitta nåt som jag kanske skulle klara av så gjorde den sig alltid påmind. Jag hoppade på alla möjliga tåg och tog en hel del risker, för jag ville ju ha ett riktigt jobb och kunna fungera som "normala" människor gjorde. Jag ville så jävla mycket, men alla mina försök slutade på nästan exakt samma sätt. 

 

Det började oftast med en euforisk känsla av att jag hade landat ett jobb alldeles själv, och ingenting kunde kännas bättre än det just där och då. Dom första dagarna flög jag fram på moln och kände mig som en vinnare. Jag skulle aldrig mera känna mig dålig, för det här va den perfekta jobbplatsen för mig. Den första veckan gick av sig självt. Sen kom helgen och demonerna tog över mina tankar. Jag började bygga upp en ångest tillsammans med mina inre demoner som talade allt högre till mig, och jag lyssnade noga på allt dom hade att säga mig. Sen kom söndagen och då visste ångesten inga gränser mera, för att eskalera totalt när måndagsmorgonen kom. Och där tog det stopp. Jag vet inte hur många gånger jag har kört bilen mot jobbet men svängt om i sista sekund när ångesten blev så stark att hela jag skakade och synfältet täcktes av dimma. Jag minns även oändliga ångestfyllda promenader där jag gick och hoppades på att jag skulle va med om någon lättare olycka, och skada mig så pass mycket att jag inte skulle kunna jobba på ett bra tag. Så mörka va mina tankar, och dom kunde ha blivit ännu mörkare. 

 

Allt det som jag va med om tog såklart väldigt hårt på min självbild, och mitt självförtroende nöttes sakta men säkert ner. Mer och mer för varje gång jag föll ner och till slut fanns det inget kvar. Det fanns heller inte mycket kvar av den person jag en gång va. Jag kände inte igen mig mera, och kunde inte förstå varför jag va så otroligt misslyckad och värdelös som aldrig någonsin klarade av att hålla ett endaste jobb. Jag hatade mig själv så mycket för att jag inte räckte till, och tankarna om mig själv blev allt mörkare och jag såg inget annat än dåliga saker när jag tittade på mig själv i spegeln. Jag har aldrig berättat hur jävla långt nere jag verkligen va när jag kände mig som mest värdelös, men det jag kan säga är att jag hade nog inte klarat av så många motgångar till. Det kunde ha slutat illa men som tur hade jag min familj som alltid trodde på mig och drog mig upp ur skiten. 

 

När jag nu står här 10 år senare, starkare än någonsin, så känner jag mig äntligen redo att göra entré på karriärens arena igen. Jag har aldrig någonsin känt mig så driven och målmedveten som jag gör nu, och jag tror helt ärligt på att jag kan göra vad jag vill och drömmer om, och dessutom kommer lyckas med det. Trots allt detta så känner jag ändå en olidlig inre oro för att jag ska kastas in i samma gamla vana och låta ångesten även nu ta över direkt jag startar upp något nytt i livet. Jag är rädd för det, men vet egentligen att jag har gått framåt så mycket och bearbetat min ångest så länge att risken är nästintill obefintlig. Jag vet vad jag vill nu, och jag kommer att ta mig dit. På mitt eget sätt.

 

Med det sagt så ska ni som kan jobba och fungera som "normalt" verkligen vara tacksamma och aldrig någonsin ta det för givet. Alla kan inte "rycka upp sig" och "bara göra". Tänk på det.

 

 

Lite medmänsklighet skadar inte

Dom 10 senaste åren av mitt liv har innehållit upp och nedgång, glädje och sorg. Så hade nog dom allra flesta valt att börja om dom hade försökt beskriva sina liv. Så börjar även jag. Jag hade kanske även kunnat nöja mig med den beskrivningen och gå vidare till nästa ämne, men det vill jag inte. Det är inte jag och det ger mig absolut ingenting att bara skrapa på ytan och låtsas som att det inte finns något mera att berätta. Jag har gjort det där redan.  

I många år gjorde jag allt i min makt för att in i det sista undvika det där som va jobbigt. Allt det som gjorde så fruktansvärt ont någonstans där långt inne bakom alla lager av fasader skyddade jag som en mamma skyddar sitt nyfödda barn. Ingen skulle någonsin få veta hur jag egentligen mådde, vilka tankar som flög runt i mitt huvud och vilka smärtsamma känslor jag brottades med 24/7. Det va och skulle förbli mitt livs stora hemlighet, och inte ens jag själv skulle någonsin närma mig all den där jobbiga, nattsvarta smärtan som låg där och bubblade som en vulkan innan utbrottet. 

Men det går inte att hålla tillbaka allt för evigt. Ingen kan stoppa den där vulkanen av känslor när den väl har nått gränsen och bestämt sig för att bryta sig loss. På samma sätt så nådde även jag min gräns en vacker dag, och allt bara rasade. Dammen brast och tornet som jag så länge hade byggt upp rasade även det, och jag trodde att mitt liv va över. Men ibland är raset det bästa som kan hända en människa som mår dåligt. Så va det för mig. Tornet som jag hade byggt saknade nämligen stabiliteten som ett torn behöver för att kunna stå stadigt. För om man lägger några klossar snett så blir helheten ett väldigt svajande torn som riskerar att falla ihop och gå sönder vid minsta vindpust. Därför är det ibland nödvändigt att låta hela skiten falla och börja bygga om igen. För mig blev det helt livsavgörande. Mitt liv har inte varit lätt att leva, men jag har gjort en otrolig resa. En resa som bara nyss har börjat och som jag inte har den blekaste aning om vart den kommer att ta mig 

Men jag har haft en jävla tur på resan. Jag har haft turen att ha människor runtom mig som verkligen har brytt sig om mig och alltid frågat hur jag mår. Jag hade turen att få den hjälp jag behövde till slut, och jag fick den i tid. Jag har faktiskt haft en otrolig jävla tur, för det är absolut inte lätt att få hjälp även om man ber om den. Det finns även så många som går runt och mår dåligt i det tysta. Det finns dom som inte har någon som frågar hur dom mår eller som dom kan prata med. Många vågar inte berätta hur dom egentligen mår för att dom är rädda för hur omgivningen ska reagera, vad vännerna ska säga eller vad dom på jobbet skulle tycka. Och väldigt många skäms för att dom mår så otroligt dåligt och för alla mörka tankar dom går och bär på. Dom skäms för att dom inte egentligen orkar kämpa, men gör det ändå. Så för att inte riskera att bli förminskad eller lämnad ensamma om man berättar sanningen, så håller många allt det där mörka inom sig istället. Jag kan förstå dom som aldrig berättar, för det är fortfarande tabu att prata om psykisk ohälsa på många arbetsplatser, skolor och även privat. Det är tyvärr den bistra sanningen. Det är även rädslan för att berätta hur man mår som i många fall kan leda till att personer som mår dåligt till slut inte orkar kämpa med alla känslor utan att någonsin få prata om dom. Det blir för mycket och för tungt. Därför måste vi alla bli så mycket bättre på att vara medmänniskor. Vi måste få alla att känna sig respekterade för den dom är och för hur dom mår. Ingen ska behöva känna rädsla för att berätta, och ingen ska någonsin behöva skämmas för det.  

Jag va en av dom som skämdes. Jag vågade heller inte berätta för jag visste i ärlighetens namn inte hur jag skulle förklara det jag kände. Jag visste inte varför jag kände så men jag visste att känslorna fick mig att må så otroligt dåligt. Jag önskar att jag hade vetat vad psykisk ohälsa va då, men ingen hade berättat om det för mig. Inte i skolan och inte på den arbetsplats som senare skulle bli den plats där jag för den allra första gången i livet föll ihop och kraschade totalt. Jag vägrade lyssna på varningssignalerna och vågade inte säga som det va. Ingen frågade heller hur jag mådde, varken före eller efter jag hade nått botten. Efter det följde 10 jobbiga år innan det äntligen vände för mig. Men jag hade tur som sagt.  

Psykisk ohälsa syns oftast inte alls på utsidan. Det finns väldigt många som på utsidan ser ut att vara glada och må hur bra som helst, fastän sanningen är en helt annan. Det finns så många som svarar att allt är bra när man frågar hur det är. Grejen är den att när man mår så där dåligt att man nästan inte orkar mera, att känslorna håller på att äta upp en inifrån, så blir man väldigt bra på att dölja det och bygger upp en fasad som ser perfekt ut. Allt för att skydda sig själv och sin omgivning. För att undvika risken att inte bli förstådd. Rädslan att bli ensam och inte få någon hjälp. Man håller inne med den mörka sanningen för att man skäms. Det är väldigt sorgligt, och det är vårt ansvar som vänner och medmänniskor att ändra på det klimatet så att alla vågar säga hur dom mår. Vi måste öppna upp och våga ta diskussionen. Prata om psykisk ohälsa och vad det innebär. Våga prata om självmord. Det är inte farligt, det är ett måste.  

Att gå runt i blindo och tro på att alla som verkar vara glada på utsidan per automatik mår bra på insidan måste vi sluta med. Gå istället fram och fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. Förklara att du har full förståelse för att man kan må dåligt, och att du finns där och vill lyssna. Visa att du bryr dig och att du aldrig någonsin skulle döma en människa som mår psykiskt dåligt. Då kanske fler och fler vågar börja prata och öppna upp om sina egna känslor. Då kanske fler får den hjälp dom behöver i tid, och då kanske vi kan rädda liv. Det är bara vi som kan göra den förändringen. Så våga va den som tar det första steget vid din arbetsplats, i din familj eller i ditt kompisgäng. Våga visa att här finns det ingen tabu. Här kan vi prata om ALLT. Om en visar vägen så kommer andra förhoppningsvis följa efter.  

Ingen ska någonsin behöva skämmas för att dom mår dåligt, och ingen ska behöva känna en rädsla för att berätta om det. Skrota tabun!